Spiritualjourney.se

20100524 kl 14,54

Attan, vad jag är sen!

Syrran kommer inte att bli nådig ifall hon får veta att jag var och shoppade kläder innan vi skulle arbeta. Om sex minuter ska vi börja arbeta och jag är fortfarande i bilen, nu måste tiden töja sig. Det fixar sig.

Så ringer mobilen. Syrrans röst hörs spänd.

- Var är Du?

- Jag är i Tollarp, kommer strax.

- Du vet att vi måste börja kl 15,00!

- Ja, ja, jag vet, jag kommer. De har varit på mig sedan 11,00 med orden ”Vi är redo”, så jag vet hur läget är. Det fixar sig.

Jag avslutar samtalet och stampar gasen i botten. Detta är inte vettigt, min logiska sida tar över och jag lättar på gasen, nu får de vänta tills jag kommer.

Visst är det ett viktigt arbete som ska utföras idag, den åttonde dimensionsporten skall öppnas av min syster. Jag ska vara med för att balansera för första gången. Fler än jag kommer att vara med, men de kommer att vara med från ”andra sidan”. Min syster har under det senaste året öppnat alla de sju andra dimensionsportarna själv. Denna gång är vi ganska säkra på att denna den näst sista porten kommer att kräva mer av henne, därför har jag fått besked om att också vara med henne rent fysiskt.

Det är ett riktigt äventyr som min själ har varit med om denna vinter och vår. Först utbildningen med Master Singh för att kunna resa med själen, sen arbetet tillsammans med shamanerna i grottan som verkar ligga i Sydamerika. Allt är helt ologiskt, men samtidigt bekräftat av min systers resor. Så det ger mig ett stöd i att arbetet som är utfört är ”på riktigt”.

Jag vet absolut att dagens arbete är viktigt, men jag måste få vara ”normal” och få utföra mitt vanliga redovisningsarbete och lite shopping, utan att känna mig stressad för att inte hinna med själsresorna. Numera kallar jag det enbart för resor, det blir enklare så.

Medan jag kör genom ett vårvackert Skånelandskap, i en hastighet som nog inte skulle ses med blida ögon av en trafikpolis, funderar jag på hur allt började med dimensionsportar, och dimensionssammanslagningar. Ord som jag inte ens visste fanns för några år sedan. Var det när jag målade bilden av dimensionssammanslagningen år 2008, eller var det kanaliseringarna till min syster och mig som satte igång alltihopa. Jag kommer inte ihåg längre. Som tur är skriver jag ner allt under mina resor. När jag utför resorna är jag helt fokuserad, men när jag är färdig, känns allt som om jag har varit i en dröm och minns inte längre detaljer. När jag läser igenom vad jag skrivit under resans gång, känns det ibland helt otroligt att jag har varit med om detta.

Christina en av mina älskade mailvänner, berättade för mig att jag ”låter själen göra arbetet”, hennes lärare Norman Stevens hade undervisat om det. Christinas förklaringar har gett mig mod att våga utföra arbetet med kärlek utan rädsla, det är jag henne evigt tacksam för.

Hur var det egentligen allt började?

Alla berättelser är skrivna under tiden jag gör resorna.

2009 12 30 kl 09,39

Befinner mig på en plats som jag kallar kunskapsarkivet. Det är en stor sal med gräddvita blankpolerade marmorväggar. Höga marmorpelare längs väggarna döljer vackra dörrar som leder in till andra rum. Allt är rent och vackert. Det finns fler själar som väntar på information här, men inte så många. Vi väntar på vår tur att få ställa vår fråga till kunskapsarkivet.

Just nu vet jag inte så mycket om min fråga, jag bara vet att jag måste få veta varför jag känner mig så rastlös, precis som om det är något jag ska göra, men vet inte vad. Dessutom kommer hela tiden ordet starborn in i mina tankar. Detta är det sätt som jag kanske kan få veta varför.

Kunskapsarkivet är en stor energiboll, som lyser i en ljusblå klar färg. Ifall man ställer en fråga som kan besvaras av arkivet blir man kopplad med en ljustråd till arkivet, och via den tråden får man kunskapen. Det händer att man blir hänvisad till andra arkiv, men jag vet inte något annat sätt att börja än detta. Snart är det min tur, och jag försöker komma på ett sätt att formulera min fråga.

Nu är det min tur, och min fråga är:

Vad är det Ni vill att jag ska göra, och vad betyder starborn?

Det blev två frågor är det någon som säger till mig, jag blir inte kopplad till någon tråd, utan en dubbeldörr öppnar sig vid sidan av arkivet, och jag står och ser ut över en vacker spegelblank sjö med ett högt berg i bakgrunden. Jag tar ett steg in i bilden och kallt gräs finns på marken. Ljusgula och vita små söta blommor växer i det gröngrå gräset. Det är ganska kallt, men det verkar vara vår eller sommar. Sjön ligger högt uppe bland bergen, snö syns uppe på bergstopparna.

En varelse kommer vandrande emot mig, det ser ut som en munk eller herde.

Jag blir förvirrad, eftersom det ser ut som Jesus när han tar bort kåpan från huvudet och visar sig.

- Ta det lugnt, bli inte rädd jag ska bara följa dig en bit på vägen till det som du ska få veta idag. Jag frågar ifall vi kan sätta oss på stenarna en stund, jag måste försöka samla mig och inte bli störd av mitt eget motstånd. Jag är inte rädd, enbart förvirrad av att se hans ansikte.

Jag ber honom att förklara vart vi ska, men han säger bara att det får jag snart se, och att jag inte ska vara rädd det är inte något farligt. Jag berättar för honom att jag litar på honom, och att jag enbart har svårt för att förstå varför och hur han kan ha tid med mig. All tid finns, dessutom är det enbart jag som kan följa dig här, säger han.

OK, då går vi säger jag.

Han går före mig på en stig av småsten, stora stenblock ligger vid sidan av stigen, och vi går högt upp på berget. Vi kommer till en bro av trä som går mellan bergstopparna, det är nog snarare en ravin vi ska över. Det är en hängbro. Här måste vi gå en och en, Han går före, mest för att visa mig att bron är säker. När han vinkar till mig från andra sidan börjar jag också gå över. Det är bråddjupt nere under bron och jag försöker att inte titta ner. Med ögonen fästa på mannen framför mig går det lättare att flytta mina darriga ben.

Det är otroligt vackert när jag stannar till och ser mig runt omkring, snöklädda bergstoppar överallt, ganska spetsiga, knallblå himmel med vita luddiga moln. Solen lyser men det är kallt här uppe. Ett par djupa andetag och jag är över på andra sidan. En säker plats för mina fötter igen, stenstigen fortsätter återigen uppåt, det blir kallare. Stora fåglar flyger runt bergstopparna, det ser ut som kondorer, vingbredden är enorm. Det ser ut som om det sitter varelser på deras ryggar, jo det gör det. De styr fåglarna med guldrep som går runt näbben på dem.

En av de stora fåglarna landar vid sidan av stigen, och en vänlig röst ber mig följa med på en tur. Jag frågar Jesus ifall det är detta som jag ska göra, och han säger att det är så. Jag väntar här tills Du kommer tillbaka.

Jag känner mig för stor för att få plats i det lilla utrymmet som finns ovanpå fågelns rygg, men helt plötsligt är jag lagom stor, och kan utan problem få plats bredvid varelsen som styr fågeln. Nu ser jag att det inte är kondorer, det är en jättestor örnlik fågel.

Det är tydligen inte repet som styr fågeln, utan det är tankar som får fågeln att lyda ifall den vill detta. Repet är enbart en koppling mellan föraren och örnen. Jag kallar dem örnar, för jag vet inte vad det är för slags fåglar. Jag glömmer helt att ha kontroll på vart vi är på väg, eftersom jag är så fascinerad av att åka på en fågels rygg. Just nu kan jag inte se annat än moln och rymd som kommer närmare och närmare. Vi är skyhögt ovanför bergen, på väg rakt ut i rymden.

Varelsen som sitter bredvid mig, känns otroligt kärleksfull och vänlig, han berättar att vi är på väg till en plats i rymden där många av människorna kommer ifrån. Många av människorna som valde att födas åter för att skapa fred på jorden, nu måste de börja minnas sitt val, och vakna upp till det arbete som väntar.

Vi befinner oss i en dimension där jag kan se på ett sätt jag inte brukar kunna se. Vi flyger förbi ett palats som ser ut att vara byggt av ren kristall, mängder av tinnar och torn, och det ser ut att vara många på väg in i detta kristallslott. Vi ska inte dit berättar min vägvisare, dit är de på väg som redan har förstått sitt val, Du ska få veta varför Du valde detta tillsammans med så många andra.

Vi landar på en tom plats, jag ser inte något annat än en plattform ännu så länge, och jag börjar undra varför jag gav mig in på detta från början, men inser att jag nu måste fullfölja svaret på min fråga.

Plattformen öppnar sig, och det visar sig en trappa som leder ner under ytan, det är meningen att vi ska gå ner. Tydligen är detta en plats som inte så många känner till. Helt osynlig, trappan är av stora stenblock, facklor sitter på väggarna som också är av grovhuggen gråsten. Min vägvisare stannade kvar där uppe, så jag går själv nu. Jag kommer in i en stor sal liksom en stor grotta, där massor av människor/varelser sitter och väntar.

En av dem stiger fram till mig, han ser ut som en munk. Klädd i en kåpa gjord av brunt grovt ulltyg, med ett rep om magen, enkla skor men han visar inte sitt ansikte. Munken är ganska kort o tjock, men känns vänlig och kärleksfull. Han ber mig följa efter honom.

Vi går igenom salen som verkar vara fylld av väntande själar. Munken berättar för mig att de är de andliga krigarna som väntar på att födas åter, och att jag borde förstått detta eftersom jag har väntat länge här tillsammans med alla andra.

Munken förklarar att medan de väntar här ser de allt grymt som händer på Jorden utan att kunna hjälpa till, deras enda längtan är att få möjligheten att komma tillbaka och ställa allt till rätta.

En ny generation kommer att födas på Jorden med fred, frihet och respekt som sin grund. Allt baserat på en kärleksfull insikt om att vi alla hör samman.

Vi når till slut fram till en dörr i slutet av grottan, detta ser ut som en helt vanlig dörr, vi öppnar och går in tillsammans.

Munken tar av sin kåpa, och han ser mig rakt in i ögonen. En vänlig varm blick möter mig, och jag vet att jag borde känna igen denna man, men det gör jag inte, och jag skäms lite. Han ber mig sitta ner i en stol framför ett enkelt skrivbord. Han sätter sig själv bakom skrivbordet och frågar mig vad jag behöver veta.

Orden bara forsar ur mig, utan att jag tänker på vad jag säger till honom.

- Jag vill förstå varför jag valde mitt liv, jag kan inte förstå hur jag ska kunna påverka alla till att inse att vi alla hör samman. Jag känner mig absolut inte som någon andlig krigare, tvärtom är jag inte krigisk alls. Jag har ju inte ens en tro, det är enbart min tillit som ibland infinner sig. Vad i all världen vill Ni att jag ska göra? Det känns inte som jag har någon kontroll eller plan, utan enbart ber att få till mig det som jag ska göra, jag styr inte. Jag bara hänger med genom att försöka lyssna på vad Ni vill berätta.

Så börjar munken tala.

Din gåva till människorna är ren ärlighet, Du kan inte ljuga. Det som kommer ifrån Dig är helt ärligt och utan någon annan önskan än att göra gott. Du har inget behov av att vinna något ekonomiskt på denna gåva eftersom Du redan har tillräckligt av allt i Din tillvaro. Kärlek är enkelt för Dig att ge bort, eftersom Du har fullt upp av denna omväxlande form av känsla. Ge bort allt Du kan, och Du får ännu mer tillbaka.

Att förmedla budskapen som vi sänder till alla människor är en del av Ditt val, Du kommer att lära ut genom att skriva och förmedla kunskap. Denna gåva kommer att växa, många vill få del av den och många vill kopiera, det skall Du tillåta -  alltid, bara de gör det med kärlek som grund.

Alla som behöver finner informationen som sprids med datorn som hjälpmedel. De som inte ska läsa finner inte den.

Ny teknik för oss som arbetar i tankevärldens dimension.

Snart kommer dimensionernas sammanslagning att vara fullbordad, och vårt sätt att förmedla kunskap och kärlek kommer att bli enklare eftersom frekvenserna blir tydligare, och tankeöverföring kommer att bli ett mera utbrett sätt att förmedla sig med varandra.

Din dotter kommer att börja arbeta med vår grupp inom kort. När hon är redo för nästa steg i sin egen utveckling skall mycket stor kunskap komma ifrån henne.

Ordet Starborn kommer ifrån denna dimension. När de själar som valt att födas åter för att hjälpa Jordens befolkning till insikt, kommer de hit innan de är riktigt redo för sin uppgift. Här får alla ta del av allt grymt som alla människor skapar på Jorden. Därför blir Ni alla tillsammans påverkade av det som sker på Jorden. Många av Er har redan vaknat till insikt, de flesta är ännu kvinnor. De män som vaknat måste våga visa sin förmåga och därmed också väcka män i sin egen omgivning. Det är inte någon enkel uppgift som Ni valt, vi hjälper till på alla sätt vi kan genom att följa energiflödet på rätt sätt.

Ifall vi kan få så många som möjligt att vakna till ett högre medvetande med kärlek som grund fram till oktober 2011 finns det en stor möjlighet att vi tillsammans skapar fred i hela universum.

Allt som sker på Jorden återspeglas i Universums energier och i alla dimensioner som finns. Genom de nio dimensionerna kan kärleken växa och på detta sätt förena dimensionerna så att vi alla kan leva i en kärleksfull enhet, där varje individ är förenad i ett enhetsmedvetande. Liksom en väv som bildar ett vackert tyg, varje tråd är viktig för att tyget ska vara helt och mönstret framträda med alla sina färger.

Medan munken talar ser jag hur vi alla på olika sätt är kopplade till varandra, med olika gåvor för att kunna hjälpa andra att vakna på olika sätt.

Låt din tillit växa, därmed skapar Du din egen tro. Den tro som Du redan har. Den tro där respekten för dina medmänniskors önskan och tro ger dig ett större perspektiv på tillvaron. Att hjälpa andra människor att må bra och få en trygghet i sina liv är en gåva som inte alla har. Du har en förmåga att lära ut, utan att bryta gränser.

Fortsätt med Ditt liv, och utveckla din kunskap med vår hjälp och även fysiska lärares hjälp. Alla människor har förmågan att lyssna inom kort, och därför är det bra att utveckla denna förmåga till något mera berättande.

Nu är stunden inne att Du ska vända tillbaka, Jag har inget annat råd till Dig än att fortsätta lyssna till oss. De som talar till Dig finns i en dimension över oss, vi har alla olika uppgifter. De önskar förmedla kunskap om kärleksfrekvensen och hur Ni skapar fred, Jag lär ut till att bli en andlig krigare. Du är en av oss, även om Du inte vill förstå detta.

Gå nu tillbaka, din guide väntar ovanför trappan.

Jag tackar munken för de ord som jag fått med mig, jag kommer inte ens ihåg allt och är glad att jag skriver ner allt samtidigt som jag upplever.

Nu går jag snabbt igenom den stora grottan, förbi alla själar som upplever hemskheter som sker på Jorden, allt för att få empati inpräglat i sina själar. Många gråter när de ser hur vi behandlar varandra, och jag förstår. Jag känner samma sak i detta liv, min själ gråter när jag ser hur nyheterna visar allt hemskt vi gör mot varandra. Det är därför jag har slutat att se på nyheterna, jag väljer att skapa en ny värld i mitt sinne, en värld där vi alla lever i frid med varandra, en värld fylld av respekt och kärlek till medmänniskor och vår Jord.

Nu förstår jag lite mer. Men det är konstigt.

Jag går sakta upp för stentrappan som är belyst av facklor, Väl uppe väntar min vägvisare med den jättelika örnen. Nu är det dags att resa hem. Jag sätter mig på plats i stolen på örnens rygg, och med ett härligt lyckligt örnskrik breder örnen ut vingarna och vi far iväg.

Vägen tillbaka går liksom i en spiral neråt mot bergen, rymd och moln susar förbi och det går snabbt neråt, det nästan trycker i huvudet på mig.

Nu ser jag platsen där Jesus väntar, och vi landar. Jag tackar vägvisaren och han flyger iväg igen. Jag vet inte vilken fråga som jag fick svar på, tror att det var någon helt annan, men det spelar ingen roll. Det känns skönt att vara på Jorden igen, och jag frågar ifall det är dags att gå tillbaka, men Jesus ber mig följa med upp till toppen av detta berg, och jag kan inte säga emot så jag följer efter honom.

Vi går en stund på stenstigen som ringlar sig runt berget, det är brant ner och högt upp, stigen är smal men säker att gå på.

När vi rundar en krök ser jag en hög stenmur framför någon form av stenbyggnad.

Det finns en liten träport i muren som vi går igenom. Innanför murarna går flera munkar omkring i orange fotsida kläder, de har sandaler på fötterna och det är mycket varmare på denna plats. Märkligt, det känns som om jag var i ett tropiskt klimat, varmt och fuktigt.

Många av munkarna bär omkring på gröna växtblad som de behandlar med mycket stor respekt. En del sitter och pratar vid något som ser ut som en fontän med en låg mur runtomkring. De hälsar igenkännande och vänligt på oss, det känns som om jag borde känna igen mig här med, men det gör jag inte.

Stenhusen runt den öppna platsen med fontänen är helt fyrkantiga, byggda sammankopplade på olika sätt, men med vägar och gångar mellan vissa av husen. Det är nog ett stort tempel som är sammanbyggt på olika sätt. Vi går in i en gränd, det är ganska mörkt där, tvätt eller flaggor hänger ovanför oss o skymmer ljuset från solen.

Jesus knackar på en liten blåmålad trädörr, färgflagorna visar att det är längesen den blev målad. Det finns en symbol i röd färg målad på dörren, symbolen ser ut som en lotusblomma. Efter en liten stund kommer det en kvinna och öppnar dörren. Kvinnan ser glad ut, har inte så många tänder i sin mun, håret är grått och lite stripigt. Vi går upp för en trång stentrappa och blir ombedda att sätta oss i något som ser ut som en soffa av trä med plats för två personer.

Rummet är kallt, inga fler möbler, stenväggar som är målade med vit, blå och orange färg. Vitt nere omkring, blått i mitten av väggarna och orange den sista biten uppe vid taket som är rikt utsmyckat av träsniderier. Tydligen är det taket som är det viktiga i detta rum, otroligt vackert skapat av skickliga hantverkare. Jag kan se drakar och lotusblommor, berg och sjöar i vackra landskap, människor och djur i olika former, både sådant jag kan känna igen och fantasifulla varelser med många händer och huvuden.

Helt plötsligt står en smal lång man med ett asiatiskt utseende framför oss. Han hälsar oss med händerna sammankopplade framför sig medan han bugar och blundar. En vacker hälsning, och jag försöker göra samma sak, men känner mig mest klumpig.

Jag är Masink, din nya vägledare inför nästa steg av din utbildning. Steget där Du ska lära Dig att flyga på rätt håll utan guider. Din tilltro till dina guider begränsar dig, och du måste lära dig tilltro till din egen förmåga.

Jag känner en stor respekt för mannen framför mig, och säger inte emot.

Han säger att han vet att jag är rädd att fara vilse, men han visar mig och förklarar att han har kunskapen att visa mig hur jag ska göra.

Slut dina ögon säger han, och jag blundar. När jag blundar ser jag enbart moln runt omkring mig. Bland molnen ser jag honom igen, och så säger han - Varje gång Du ska färdas och flyga finner Du mig här, jag ska lära Dig på detta sätt. Träna när Du har tid och möjlighet, jag finns vid Din sida då. Tack mästare säger jag, och vet att jag har fått en ny lärare. Jag känner mig lycklig och stolt och mycket ödmjukt tacksam. Jag tackar honom på samma sätt som han hälsade mig, och jag ber att få komma tillbaka till min verklighet, för jag har inte så mycket energi kvar.

Han nickar och Jesus och jag går tillsammans ut ur rummet, ut från palatset, genom porten i muren till templet, ut på stigen som leder runt och ner från berget, ut på gångbron och ner i dalen med den vackra lugna sjön framför berget.

Jag ber Jesus om ursäkt för att jag inte orkar mer, och tackar honom för att han har haft tid att följa med mig på denna resa.

Jag minns knappast vad som hänt redan, och allt börjar kännas som en dröm medan jag tar steget in genom dörren till arkivsalen. Dörrarna stängs och jag kan känna att jag börjar komma tillbaka till normalt medvetande igen.

Ett par djupa andetag. Jag tror att det är dags med en tur ut i skogen för att få mig grundad.

Tusen tack för detta! Ska bli intressant att läsa igenom när jag kommer tillbaka.

Resan slutar den 091230 kl 12,54

Nu har klockan hunnit bli 15,23 samma dag, jag har hunnit med en skogspromenad i ett vinterkallt landskap, fått lite mat i mig och känner mig helt OK.

Har jag just läst igenom texten jag skrev i en förändrat medvetandetillstånd.

Jag är tacksam att jag har lärt denna enkla form att resa för att få svar. Jag kan inte just nu känna att jag förstår varför jag skulle göra denna resa, jag är mest glad att jag har fått en andlig lärare - Masink.

Kanske var det därför som jag skulle ställa de två frågorna. Hoppas att rastlösheten släpper snart, och att jag kan skapa tid för träning tillsammans med min nya lärare.

Kanske kommer jag någon gång att förstå varför. Som det är just nu, gör jag enbart detta med mitt hjärta, och för att det känns rätt, inte för att jag förstår. Jag känner mig definitivt inte som någon andlig krigare. 

Tack

091231

Ett par djupa andetag, jag ser honom framför mig bland molnen.

Vi är vid sjön vid bergets fot, och han ber mig sätta mig på huk och se ner i vattnet när jag ställer min fråga.

Vad är det som händer när jag ger healing till Moder Jord? Varför ser jag planeten som jag gör? Är det en annan planet?

I vattenytan ser jag en dörr som jag ska ta mig till, bakom denna dörr finns svar.

Masink nickar, bege Dig dit.

Jag befinner mig framför en stor dubbeldörr förmodligen uppe i arkivet, men är inte säker på detta.

Dörren är vitmålad, och har ett stort tungt handtag. Jag är ensam här ingen annan finns runt mig, det är ganska mörkt. Bestämmer mig för att gå in och tar tag i handtaget och öppnar dörren.

Det ser ut som jag kommer in i ett sammanträdesrum, med många tomma stolar fast det sitter en varelse vid kortsidan av det stora bordet och väntar på mig. Jag kan inte beskriva varelsen eftersom den är ganska otydlig. Jag har inte rätt frekvens för att se riktigt.

Vad vill Du? -frågar han mig

- Jag behöver ha svar på varför mina healingbehandlingar till Moder Jord verkar så märkliga, jag ber att få ett svar för mitt och Moder Jords bästa. Varför ser planeten ut som om den är förstörd? Är det en annan planet? Vad är det som händer?

Din fråga är besvarad sedan tidigare. Var snäll och skriv ner våra svar i fortsättningen. Denna gång ska jag upprepa.

Varje gång Du ger healing till Moder Jord får även andra delar av Universum del av denna energi, därför är det av vikt att Du kontrollerar så att rätt planet är framför Dig.

Ett scenario som påverkade framtiden skedde igår framför dina ögon, denna gång påverkades framtiden korrekt med din hjälp, men Du måste vara noga med att se till att Du ser Moder Jord framför Dig. Var tydlig och bestämd i denna avsikt, här måste Du bestämma. Nästa gång du ger healing till Moder Jord måste Du visualisera henne framför Dig i all sin kraft, då har Du kommit rätt. Just nu behöver hon stöd, många använder hennes kraft, ge tillbaka kraften genom att flöda kärlek runt henne och in i hennes hjärta.

Svaret på dina frågor angående Gavlon så är allt som det ska på den fronten, någon skada är inte skedd och allt är som det ska.

Är det något mer jag ska veta just nu?

För tillfället ska Du träna med Masink så ofta Du har möjlighet, försök att inte styra vart Du ska få kunskapen ifrån. Masink vet detta, lita på honom.

Tack.

Jag bugar, och håller ihop händerna framför mig liksom Masink gör, detta betyder tack och en hälsning samtidigt.

Så är jag tillbaka vid sjön framför berget.

Masink väntar. Frågar mig ifall det var svårt att hitta.

 - Nej min själ hittade med bildens hjälp svarar jag. Men jag var lite osäker måste jag erkänna.

Bra säger han, det är därför vi tränar. Nästa gång väljer jag vart Du ska resa. OK, svarar jag - Ska vi göra det nu, eller vänta en stund.

Ditt sinne måste vila en stund, kom tillbaka när det passar.

Tack, säger jag o bugar samtidigt som jag håller samman händerna framför mig.

Masink försvinner, och jag tar ett par djupa andetag, och är tillbaka i normalt medvetande igen.

100103

Jag ser honom stå inne bland molnen. En lång smal gammal kinesisk man. Hans hår och skägg är långt, hans kläder är av siden, en hellång rak kappa i ljusblått broderad siden. Blommor och drakar liksom lyser i ett vackert mönster. Masink står med handflatorna ihop framför sig, när han är säker på att jag ser honom tar han ett steg fram och bugar sig lätt. Det gör jag också. Jag känner mig mycket ödmjuk framför denne man. Jag borde känna igen honom sedan något tidigare liv, men just nu gör jag inte det.

Han höjer en hand och börjar prata:

- Gå ut i världen till den plats där Du ska få dagens lektion.

Med ens förstår jag att jag ska se ner i sjön för att få veta vart jag ska resa. Jag sätter mig på huk i strandkanten och ser ner i den mörka spegelblanka ytan. Jag ser en bergstopp - hög, och en sal som är skapad i sten. Det är samma tempel som tidigare. Jag ska ta mig dit.

En bergstopp och ett tempel i sten, en stor sal, fönster högt upp, det är högt till taket. Stengolvet är blankpolerat, och det är kallt här inne. Två män ligger på knä och ber med pannan mot marken. Jag står framför dem nu. De ser ut som munkar, fast inte med asiatiskt utseende, en är lång o smal, den andre kort o lite rundare. När de är klara med sin bön tittar de lite nyfiket på mig, och jag frågar ifall det är möjligt att jag har kommit fel.

- Var det hit som jag skulle idag?

Vi får väl se säger de lite skämtsamt.

De vänder och går ut ifrån den stora salen, och jag ska följa efter dem. Vi går upp för en smal trappa i sten, och in genom en gammal trädörr. Båda sätter sig vid sidan i rummet på var sin stol, o jag står kvar i mitten av rummet. Rummet är ganska litet, med vitkalkade väggar, det finns inte fler stolar här, men det finns en eldstad vid väggen, och när jag tänker på att det hade varit skönt med en brasa nu när det är så kallt, börjar brasan att brinna sakta, värmen sprider sig i rummet och det blir riktigt skönt. Sen börjar jag skapa en stol till mig också, en soffa framför spisen....

Så kommer en annan varelse in i rummet, det ser ut som en antik kinesisk krigare, typ Djingis Kahn, men när jag tar ett par steg tillbaka av rädsla, så ändrar sig skepnaden till Masink igen. Allt jag hade skapat tidigare försvann så fort han kom in i rummet, och jag försöker koncentrera mig på att se honom tydligt och lyssna ifall han har något att berätta för mig.

Din fantasi skapar mycket, därför måste Du vara noga med att inte skapa mer än det som redan finns dit du ska. Detta rum är kalt enbart för att Du inte ska se annat än din kommande kunskap. Mina två bröder är här för att balansera dig.

Vänd dig nu om och se rakt in i väggen, det finns inget där.

- Jag säger att det öppnar sig ett hål i väggen och frågar ifall jag ska se detta.

- Ja, det gick snabbare än jag trodde, säger han bara. Gå in dit, jag följer med dig.

Hålet känns som en virvelvind runt omkring oss, det är svårt att hålla fokus på att bara gå sakta, och inte svepas med av vindens styrka. Mina bröder balanserar, fokusera säger Masink, och vi står stilla mitt i virvelvinden. Jag ser rummet på ena sidan, och jag ser ett klart ljus i toppen av virvelvinden, runtomkring oss virvlar allt i en rasande fart.

Masink säger till mig att ta ett par djupa andetag och koncentrera mig på att hitta det rum där min kunskap finns. Jag tar hans hand och vi far iväg in i virveln, och landar på en plats som känns som om vi är inne på väg in i mitt hjärta?

Din kunskaps nyckel finns här inne, säger Masink, ingen annan har din nyckel. Jag ska visa dig var du hittar den. Rakt in och till höger går vi, så kommer vi fram till en liten dörr i trä. Gammalt järnhandtag, och jag trycker ner handtaget och vi går in i ett litet rum, på ett bord står en träask med lock. Inristat med ett annat träslag i locket finns en lotusblomma. Jag öppnar asken. På en bädd av rött siden ligger en guldnyckel, en lite gammaldags nyckel. Den är vackert utsmyckad.

Som Du ser är detta rum egentligen en grotta, Du ser att vid väggen finns ytterligare en dörr, nästa gång träffas vi i detta rum, och då ska Du använda nyckeln till att öppna den dörren. Inte idag, nästa gång. Låt alltid nyckeln ligga i asken och vänta på Dig, ta den aldrig med Dig. Stäng locket nu.

Nu ska vi tillbaka till rummet med mina två bröder. Vi går ut genom trädörren och stänger den, tar till vänster i gången och kommer fram till virvelvinden. Det är inte inne i mitt hjärta, det var bara jag som trodde att det var så, vi är någon annan stans som jag inte har någon aning om var det är. Fast jag känner igen virvelvinden från en regression som jag gjorde för ca ett år sedan, Då kändes det som om virveln var tid och händelser som snurrade runt i en otrolig hastighet. Jag frågar Masink ifall det är tiden som snurrar runt oss.

- Det är en blandning av framtid, dåtid och nutid. Här kan man färdas med tanken till den tid som Din själ visar Dig. Just nu behöver Du en guide, det är därför jag är här.

Om Du ska hitta rätt här, måste Du ha fokus hela tiden, nu ska du tänka oss tillbaka till mina bröder i rummet.

Vi står på kanten till gången, redo att kasta oss ut i virveln. Jag känner mig osäker och väntar lite grann. Sedan bestämmer jag mig för att jag ser munkbröderna i rummet, och då står vi i rummet istället för att passera via virveln.

Jag känner mig lite förvånad och tittar lite i smyg på Masink, hade jag gjort rätt, eller var det han som hade sett till att vi kom in i rummet utan att hamna i virveln.

Jag får inget svar på det, utan han säger bara - Du tränar bra, och ställer sig framför mig med händerna ihop till en farväl hälsning. Vi ses vid sjön om en stund, säger han och försvinner.

Jag tackar munkbröderna, och går tillsammans med dem ner för trappan, och in i den stora salen, som är en bönesal.

Vänder mig om och tänker på sjön vid berget, så är jag tillbaka vid sjön.

Masink väntar som han sade. Ännu så länge behöver Du gå hela vägen tillbaka, Du ska inte hoppa för mycket, lär dig att fokusera på det Du ser, och skapa inte något annat än det du ska uppleva.

Jag lovar att träna mig på fokus, men förklarar för honom att jag har svårt för att skilja på fantasi o verklighet i detta. Kan han ge mig någon form av bekräftelse på att detta är verklighet?

- Om inte detta hade varit verklighet, hade Du aldrig mött mig. - Svarar han med en iskall blick, och jag skäms lite. - Förlåt, säger jag.

Gå tillbaka nu, vi ses när Du har möjlighet att träna nästa gång, säger han lite mildare och sätter ihop händerna framför sig igen och försvinner.

Tack, säger jag och sätter ihop mina händer för att hälsa honom farväl. Han är redan borta och jag tar ett par djupa andetag, och försöker känna mig som vanligt igen.

Tack!

Hur skulle jag kunna fantisera fram denna historia? Den är ju till och med otänkbar. Det måste ju vara så att det sker samtidigt som jag upplever det.

- Jag ska träna på fokus!

100107

Eftersom jag känner mig lite osäker på om jag skulle träffa Masink vid sjön, eller i rummet med nyckeln så väljer jag att komma till sjön först. När jag befinner mig där, ser jag honom inne i molnet med händerna i den där vackra gesten framför sig. Jag gör likadant, och han tar ett steg ut från molnet och kommer fram till mig.

Varje dag ska Du försöka träna, även om det blir ett problem, detta måste Du försöka.

Jag svarar att jag ska försöka få möjligheten att skapa mer utrymme.

Jag förklarar för honom att jag blev osäker på hur jag skulle göra idag, därför valde jag att komma till denna plats. Det är inget problem, vi kan backa i din träning, jag sade att vi skulle träffas i grottan med nyckeln nästa gång, men jag ser alltid vad Du väljer, jag finner Dig alltid. Tack svarar jag.

När Du ser ner i vattenytan, ser Du också vart Du ska för Din utbildning med mig. Gör så nu säger han, och jag sätter mig på huk vid sjön, och ser ner i den mörka ytan. Rummet med nyckeln visar sig, och jag förstår att det var dit jag skulle, men frågar ifall jag kan ta mig dit direkt och utan att gå via tempel och virveln. Prova säger han.

Jag tänker på rummet, och så befinner jag mig där. Det är ganska kallt på golvet, väggarna känns jordiga, och på det enkla bordet står asken med en lotusblomma på locket.

Masink visar sig, och jag får en känsla av att jag måste korrigera hans namn.  Frågar honom ifall jag har uppfattat hans namn korrekt. Han ler lite generat, uups tänker jag. Nix det hade jag nog inte.

Jag är Din Master Singh, utbildare av flygtekniken som Din själ tränar på.

Jag ber generat om ursäkt för mitt tidigare fel, och ska rätta det från och med nu.

Nåväl, det var inget att tänka på, svarar han ganska nöjd.

Jag måste verkligen träna på fokus, tänker jag. Nu ska jag se rummet igen.

Asken, bordet, stengolvet, väggarna, två dörrar. Denna gång vi kom inte genom någon dörr, utan direkt in i rummet. Det förvånar mig lite grann. Det är nyckeln till dörren i slutet av detta rum, som egentligen är en grotta, påminner han mig. Grottan är enkel, och jag kan inte se mer än dessa saker inuti grottan.

Så ber Master mig att öppna asken, och inuti ligger nyckeln på en bädd av rött siden. Nyckeln glänser som guld, rikt utsmyckad och lite gammaldags.

Så ber han mig ta upp nyckeln, och sätta den i låset till dörren på andra sidan rummet. Det är en gammal trädörr ganska låg, välvd. När nyckeln sitter i låset skiftar den uttryck, och blir som en vanlig järnnyckel, lite rostig. Det blir jag lite förvånad över.

Master Singh märker detta, och säger att jag inte ska ta för givet att allting är som det ser ut att vara.

Öppna nu dörren säger han, och jag gör det. Dörren öppnas ut mot mig, och det väller ut något mot oss, det går inte att komma in dit. En massa skräp är i vägen.

Du samlar på Dig en massa onödiga känslor. Du måste ha större tilltro till Dig själv, och bli lite snällare mot Dig själv. Du kan mycket mer än Du tror.  Ta bort det som blockerar dörren.

- Jag tänker - Jag kan, jag är stark, jag kan. Det som finns i vägen krymper efter en stund och ett landskap i gröna toner skymtar bakom skräpet.

Jag står kvar och tänker beslutsamt bort resten av skräpet som blockerar för jag vill verkligen vidare, till slut kan vi ställa oss i dörröppningen och se ut över ett vackert landskap. Det är sommar, blå himmel, gröna kullar, dungar med träd, fåglar som flyger runt. Vi tar ett steg ut på en sommaräng som är fylld av doftande örter, mängder av blommor i alla möjliga färger. Fjärilar och humlor flyger runt lite överallt, gräset är ganska högt och kittlas lite på benen när vi går fram.

En gammal kvinna står framför ett litet hus, samma hus som finns i mina andra drömmar. Kvinnan är också densamma som i tidigare drömmar. Vi går tillsammans in i stugan, nu finns det tre stolar vid bordet som står vid fönstret. Här har jag varit många gånger tidigare. Kvinnan börjar tala till mig.

Din kunskap måste utvecklas, Du tar för mycket för givet, och vi kan inte hjälpa dig då.

Hur ska jag göra då? Frågar jag.

Var mera uppmärksam på Dina känslor, när Du märker att något oroar som Du inte känner till, kan Du fråga mig vad som pågår. Jag är Din länk till andra sidan från och med nu.

Master Singh kommer att fortsätta träna Din flygteknik, men Dina frågor kommer att besvaras av mig. Härifrån kan Du resa utan risk, med min hjälp.

Är det något som jag bör veta just nu? Frågar jag.

Nej, just nu ska du träna på Din flygteknik, och få mer kunskap på detta sätt, gå nu vidare. Hit kan Du alltid hitta.

Ja -  hit hittar jag. - tack så mycket, säger jag och går ut tillsammans med Master Singh.

Jag tittar på honom, och frågar vart vi ska nu. Nu så får vi gå tillbaka till nyckelrummet för Du ska snart börja arbeta. Ditt fokus minskar, och vi får fortsätta när det återkommit.

Så befinner vi oss i nyckelrummet igen, jag tar ut nyckel från låset och lägger tillbaka den i asken igen. När den placeras i asken ändrar den skepnad, och blir som den var från början. Denna nyckel blir vad Du gör den till, säger Master Singh. Jag inser att jag måste träna mycket.

Dags att gå tillbaka. Så är vi vid sjön, och Master Singh tar ett steg in bland molnen, han håller samman händerna framför sig, och jag gör samma sak. Tack och farväl för denna gång

100107 kl 19,26 

Jag går ner till sjön eftersom Master Singh inte berättade var vi skulle träffas nästa gång för träning. Förhoppningsvis kan jag se det i vattenytan ifall han inte möter mig vid sjön.

När jag står vid sjökanten och blundar, ser jag honom bland molnen som jag brukar. Han har tydligen full koll på var jag finns och när jag kan undvara tid. Denna gång blev inte så planerad som jag brukar, utan det är mer för att ge mer tid till träning, trots att jag är mycket trött. Vet egentligen inte ifall det är möjligt att hålla fokus, men jag ska göra ett ärligt försök.

M.S står framför mig och jag hälsar honom med handflatorna sammanpressade framför mig. Jag hoppas att det ser lite grann ut som hans vackra hälsning till mig. Han har en utstrålning av total närvaro och kärleksfull auktoritet. När han talar lyssnar jag och lyder, utan att ifrågasätta. Det känns som om jag kan lita blint på honom. Det är sällan jag har träffat någon som jag litar på direkt.

Han står och studerar mig på samma sätt som jag studerar honom, och jag inser att han vet vad jag tänker.

Ja- Du kan lita på mig. Säger han milt. Det finns inte rum för osanning mellan oss, tiden är för viktig som vi spenderar på träning. Hur är Ditt tillstånd, vill Du prova ett träningspass? Frågar han, trots att han säkert vet att jag är trött. Jag svarar att jag ska försöka, eftersom jag gärna vill träna så mycket som möjligt. Kanske vi kan göra något enkelt? Säger jag med ett snett leende, för jag har en känsla av att det inte finns något som är enkelt i närheten av honom.

Vi kan se ifall Du ser något som verkar enkelt, säger han med samma sneda leende.

Ta en titt på vattenytan så får Du se vilket Ditt uppdrag ska bli.

Jag samlar mig en stund, tar ett par djupa andetag innan jag sätter mig vid strandkanten för att se ner i den mörka ytan. Rymd, stjärnor, jag ser Jorden från rymden, så otroligt vacker vår planet är. Plötsligt befinner vi oss ute i rymden, fast jag ser inte M.S jag är nog ensam här ute, men jag känner mig inte ensam. Många fler själar befinner sig här ute tillsammans med mig, vi länkar oss samman genom att hålla varandras händer. Vi öppnar våra hjärtan och sänder alla ren kärlek till Moder Jord. När Moder Jord är helt omsluten av kärleksfrekvensen, ber vi alla att harmoni och fred skall finnas på Jorden och i hela Universum all tid med orden : Tack för att Moder Jord är ren, Tack för att människorna lever i fred och  harmoni med varandra. Tack! En djup frid finns runt oss som har utfört detta, jag är tacksam för att jag fick möjligheten att utföra detta uppdrag. Jag lämnar gruppen, och tar mig tillbaka till sjön, där M. S väntar.

Hur var det att färdas ensam - frågar han.

Inte värre än att göra det i sällskap, det var ju inte ensamt dit jag kom efter en stund. Det var en skön känsla som vi skapade där ute. Var det rätt uppdrag som jag tog mig ut på? frågar jag.

Det kan enbart Du avgöra med känslan i hur det känns under tiden och efteråt. Svarar han lite klurigt. Det är inte upp till mig att avgöra Ditt uppdrag, det är min uppgift att se till att Du utför den rätt utan störningar, och det gjorde Du.

Tack, svarar jag ganska stolt. Skönt att jag klarar att arbeta trots att jag är trött, - säger jag.

Det är när Du börjar bli lite trött som Du koncentrerar Dig mera, då har Du mera fokus, säger M. S med ett snett leende.

Jaha, det hade ju inte jag kunnat tro. Jag trodde att jag skulle vara så pigg som möjligt för att kunna hålla fokus.

Nej, Du fungerar inte så, säger han. När Du är pigg, så har Du fullt upp att tänka på, men när Din hjärna saktar ner, börjar fokus att bli nödvändigt.

Ok, jag förstår - Säger jag. Är det något mer som vi skall arbeta med idag, för då är det nog dags att göra det nu, jag börjar tappa fokus nu.

- Nej, det räcker för idag, deltag i meditationen. Men vet att Ni redan har skapat mycket av arbetet klart. En frekvens för mottagandet är skapad, Ni kommer at få en fin stund tillsammans. Gå nu, farväl, säger han och tar ett steg in bland molnen med händerna samman, och jag gör likadant och ser honom rakt in i ögonen medan han försvinner.

Jag lämnar sjön och tar ett par djupa andetag, och befinner mig framför datorn igen.

Tack så mycket för denna gång.

kl 20,05

En halvtimme! Jag borde verkligen kunna undvara minst en halvtimme varje dag till att lära mig mer! När jag "tränar" känns tiden inte av, det kan vara så att den spänner över dagar, men när jag är klar har klockan bara rört sig en halvtimme

Benbiten 

100110 kl 08,49 

Det är söndags morgon, min man har åkt iväg för att jaga, och det är bara hundarna, katterna och jag kvar i huset. Har bestämt mig för att träna så mycket som möjligt. Så därför är det dags igen. Min syster får säga vad hon vill om att jag riskerar att bli galen ifall jag håller på med detta för mycket. Just nu känns detta viktigt. Har dock bett henne hålla koll på mig, för säkerhets skull.

Blir lite fnissig när jag inser att jag är rufsig i håret, har inte borstat tänderna ännu, är fortfarande klädd i joggingdressen från morgonrundan med hundarna. Känner mig inte fräsch som en nyponros precis, men hoppas att det är OK att träna med Master Sing. Vi får se...... annars får jag väl gå o duscha.

Nej, nu får jag sluta tramsa mig, dags att hålla fokus!

Tar ett par djupa andetag, är vid sjön, ser gräset och bergen. Så ser jag Master inne i molnet framför mig. Han står där med händerna framför sig och väntar tills jag ser honom tydligt, hans ögon är så visa. De ser rakt igenom mig, så tar han ett steg ut från molnet och kommer gående mot mig.

Jag kan inte låta bli att fråga honom om det spelar någon roll ifall jag inte är nyduschad och fräsch. Det är oviktigt, men uppskattas av mig, för då vet jag att vårt möte betyder något för Dig. Vill förklara för honom att vår tid är viktig för mig, men han viftar bort mitt svar, med orden att han vet. Nästa gång kan Du tänka på det. Inte nu, nu ska Du träna på fokus. Jag skäms lite, men inser att det får vara som det är denna gång, jag får släppa o tänka på att göra så gott jag kan med fokus istället.

Så frågar jag honom vad vi ska träna på idag.

- Det är Din uppgift att ta reda på genom att se ner i ytan på sjön, därefter vet Du vart Du skall. Du ska färdas själv idag igen. Kalla på mig ifall du önskar min hjälp, annars väntar jag här.

Jag känner mig mycket ödmjuk när han pratar med mig, det är inte ens lönt att ifrågasätta, utan jag sätter mig vid sjökanten. Tar några djupa andetag, Master Singh står vid min sida, och jag tror att han känner att jag är lite rädd/osäker men han säger inget.

Så tar jag ett par djupa andetag till och bestämmer mig för att se ner i sjöns mörka yta.

Ser det lila huset där den gamla kvinnan bor. Så tänker jag mig dit, och genast står jag framför dörren till stugan. Stugan är vitkalkad, den är mycket liten. Det finns två fönster på var sin sida av dörren.  Det är spröjsade brunmålade träfönster. Taket är gjort av vass. Jag knackar på dörren, och kvinnan öppnar och släpper in mig med ett leende. Stugan har bara ett rum, där finns ett bord, två stolar, en spis, ett spröjsat fönster vid bordet. Det är lite konstigt att de andra fönstren inte ger ifrån sig något ljus, det är enbart ljuset från fönstret vid bordet som släpper in ljus utifrån.

Kvinnan ber mig att sätta mig vid bordet, hon tar fram tändstickor och tänder ett ljus i en svart gammaldags järnljusstake som står på bordet. Ljuset ger oss skydd, säger hon. Gör så när Du kanaliserar till människor, det ger ett extra skydd. Jag ser att Du slarvar med detta.

- Tack, jag ska tänka på det.

 Så sträcker hon sig över bordet, och tar tag i båda mina händer. Kvinnan ser mig rakt in i ögonen, så säger hon att det är dags att jag får veta lite mer om mina tidigare upplevelser på Jorden. Tiden är kommen säger hon bara. Ta dig till arkivet och ställ frågan: Vad var det jag gjorde på Frejas tid?

Jag rabblar frågan för att inte glömma, medan jag reser mig och tackar kvinnan, ska jag komma hit efteråt, eller ska jag ta mig till sjön, frågar jag. Gör som Du vill, och som det känns att Du ska göra just då. Jag finns här ifall du väljer att komma tillbaka efteråt.

Fokus, nu har jag glömt frågan. Vad var det jag gjorde på Frejas tid? så var det.

Så tänker jag mig till arkivet, tar ett par djupa andetag. Stor sal, vackra pelare, vit blankpolerad marmor på väggar och golv. Det blir min tur ganska snart, och jag ställer frågan: Vad var det jag gjorde på Frejas tid?

Arkivet kopplar en lysande ljusblå energitråd till mitt energifält.

Det är vinter liksom det är här, det är snöstorm, liksom det är här...det gör mig lite förvirrad, eftersom jag tror jag inbillar mig, men jag ser allt från sidan om. En grupp människor som går ute i snöstormen på väg någonstans. Allt är vitt av rykande snö. En oxe drar en tungt lastad vagn. Det är flera som går vid sidan av vagnen, enbart de gamla och de minsta får lov att åka. Det är kallt och tungt, men de måste framåt, de måste hitta någon form av skydd snart. De kommer fram till en skog, en grotta, eld mat, sång och glädje. De sover på fällar gjorda av varma djurpälsar. Gruppen av människor består enbart av kvinnor och barn i alla åldrar.

Tiden före avresan var fylld av glädje och trygghet.  Kvinnorna i denna grupp tillhör prästinnorna i en nordlig del av världen. Djupa kunskaper om Naturens väsen, växternas läkande och Moder Jords Gudinnekraft finns bland alla kvinnorna. Alla har olika gåvor, och det finns en systergemenskap i gruppen som är sällsynt. Alla delar lika, och är lika värda. Det finns en kvinna med ögon som visa brunnar, en äldre kvinna som kan allt om våra riter och naturens magi. Denna kvinna är född till att leda oss, och hon gör det med kärleksfull vishet som vi alla beundrar. Så mycket kunskap och vishet finns i denna kvinna.

Jag går fram till kvinnan och frågar henne om hon känner igen mig. Jag har precis mött henne i mitt nuvarande liv, och jag undrar ifall hon kan visa mig vem av dessa kvinnor i gruppen som är jag, för jag har en känsla av att jag borde finnas i denna grupp. Hon ser sig runt i gruppen av kvinnor, och pekar på en ljushårig vacker kvinna. Den unga kvinnan ser ut som om ett naturbarn, klädd i hjortskinn, pärlor, och torkade blommor. 

Det var en tvist om hennes hjärta som ledde oss till denna grotta. Våra män har länge försökt göra uppror mot vårt sätt att styra, och nu blev trycket för stort på oss, så vi valde att flytta ifrån vår mark. Annars hade vi blivit dödade, berättar kvinnan.

Grupper av andra folkslag, har börjat med rövartåg för att finna makt och nya kvinnor. Vi vill inte bli någon del i detta. Vi önskar enbart leva i frid med varandra och Moder Jord.

Kvinnan jag talar med vet att jag kommer ifrån framtiden, och jag frågar henne vilket år det är.

- Din tideräkning stäcker sig inte till denna tid och dimension, men vi kan säga att tiden är tiotusen år från din tid. Den tid då gudinnan hade makten på Jorden, och då männen enbart var de som tjänade oss. Detta var inte i rätt balans, men när tiden åter är mogen, ska balansen bli rätt.

Kvinnor och män ska arbeta tillsammans på lika villkor och med samma värde.

Både praktiskt och andligt.

Denna tid som vi lever i nu, är andligt obalanserad, det är enbart kvinnorna som har kunskapen, de män som kommer i närheten av den gör den mörk av maktkontrollbegär. Vi vill inte vara med om detta längre, och har valt att lämna kunskapens väg för att inte bli bestulna på vår kunskap.

Kunskapen finns i våra hjärtan, men vi kommer inte mer att visa den öppet för någon annan än för denna grupp. Kvinnan visar mig hur de ger kraft till Moder Jord. De står i en ring runt en eld, håller varandras händer och tänker fram en ljusblå stark energi som känns som ren kärlek. Denna energi finns samlad i cirkelns mitt, men så samtidigt tänker alla kvinnorna att energin går runt Moder Jord och in i hennes hjärta, därifrån ut till ytan igen. På detta sätt renas Moder Jord, och får ny energi, samtidigt som kvinnorna får mera kraft. I ceremonin ingår vackra blommor och doftande örter, mycket vacker magi och andra riter som kvinnan inte visar mig. 

Jag är tacksam för att jag fick se hur de gav kraft till Moder Jord, det liknar ju det sätt jag gör idag!

Kvinnan räcker en benbit till mig. Denna benbit är tusentals år gammal, den kommer från urmodern, ta vara på den. Den kommer att ge Dig mycket kunskap, bara Du ber om det.

Jag tackar henne, och frågar hur det går för gruppen av kvinnor efter tiden i grottan.

Jag vet att vi ska finna en plats där vi kan leva i frid med Moder Jord fram till en dag vi blir upptäckta och dödade allihopa. Men fram till den dagen ska vi göra allt för att Moder Jord ska kunna vila i trygg okunskap om vad som kommer att ske på hennes yta. Separationen börjar nu och slutar inte förrän på din tid, men detta vet du redan, så det behöver jag inte berätta för Dig. Moder Jord kommer att vakna under din tid, med ett högre medvetande. Detta för att Ni ska kunna skapa balansen mellan kvinnor och män.

När denna balans är skapad, finns inte längre någon separation. Harmoni och balans skapas. Gå nu tillbaka, vi har vår tid att ta hand om, Du har Din tid att ta hand om.

Jag tackar henne med all kärlek som jag orkar få fram, och önskar dem en lång fridfull tid tillsammans. Vi ska göra så gott vi kan, svarar hon, hoppas att Ni också gör det, säger hon klurigt och med ett glatt leende i glittrande visa ögon.

Hennes ögon fastnar på min näthinna, jag känner så väl igen dem. Jag träffade denna kvinna igår för första gången i detta liv. Vad är det som händer egentligen?

Nej nu måste jag ta mig tillbaka. Stugan eller sjön......Jag väljer sjön, eftersom jag börjar bli mycket ofokuserad.  Det var en aning omtumlande och oväntat att möta denna kvinna.

Så tar jag ett par andetag, och tänker mig tillbaka till sjön. Jag håller fortfarande benbiten i handen. Den är liten och lite brun i kanterna.

Master Singh väntar tålmodigt medan jag studerar benbiten. Vad ska jag med en benbit? - Frågar jag, lite osäkert.

Men han svarar inte ens, utan sätter sig med benen i kors på gräset framför mig. Jag gör samma sak.

Nu ska du fundera på vad du har gjort idag, säger han. Vet Du om att Du "hoppade" när Du reste.?

- Ja, svarar jag, det var mest för att jag kände att jag höll på att tappa fokus som jag gjorde så, det kändes som om det var OK för min del. Dessutom sade kvinnan till mig att jag kunde välja själv hur jag skulle göra. Var det fel att göra så?

- Nej, inte fel, bara du känner att Du har hela Din själ och kunskap med dig. Det är detta som är viktigt, inget annat. Att gå samma väg tillbaka brukar underlätta att få alla delar med sig.

Jag ska tänka på det innan jag hoppar för långa sträckor, säger jag.

Är det något mer som vi ska träna på?

Han studerar mina ögon en stund. Hans ögon är så otroligt visa, och det är precis som om han vet allting om mig utan att jag berättar. Nej, inte just nu...Du kan komma tillbaka om en stund ifall det är passande. Vila och byt kläder, säger han med ett leende.

Uuups, tänker jag, just det, det ska jag nog göra. Jag reser mig upp, och tackar honom medan jag håller mina händer sammanpressade framför mig. Bugar lätt och tar ett par djupa andetag för att komma tillbaka till normalt medvetande igen. Medan jag är på väg tillbaka, ser jag honom stå i samma position inne bland molnen.

Tack!

Egentligen förstår jag inte hur jag kan skriva samtidigt som jag gör denna resa, men jag är glad för att det fungerar, annars hade jag inte kommit ihåg en bråkdel. Allt känns redan som en dröm som sakta suddas ut. Jag kan inte låta bli att undra ifall det är mina egna fantasier som leder mig till dessa upplevelser. Det får vara hur som helst med det, för jag kan inte fantisera fram något liknande i normalt medvetandetillstånd.

Klockan visar 10,28, en och en halv timme tog denna resa. För mig känns det som ett par minuter. Jag är ganska förundrad över denna tidskänsla.

100115 kl 14,53

Jag har fått ett par timmar över denna vecka, som annars har varit fylld av arbete och djursjukhusbesök med vår hund vars sårskada inte läker som det borde. 

Nyheterna denna vecka har varit fyllda av jordbävningen som drabbat Haiti och dess fattiga befolkning. Jag har inte vågat sätta mig för att träna, trots att jag har känt att det varit dags.

Jag ska försöka att inte ha några förutfattade tankar om vart jag ska resa denna gång, men jag har en känsla av att det är till Haiti jag skall. Trots att jag helst inte vill se och uppleva hur de har det. Det är lika bra att erkänna att jag är feg.

Nåväl, jag får vara hur feg som helst, nu är det dags med träning, och jag ska verkligen inte ha någon förutfattad mening om vart jag ska resa denna gång.

Nu börjar jag.

Efter en stund befinner jag mig vid strandkanten vid sjön framför berget. Jag ser Master S inne i ett moln, lite suddigt, han väntar tålmodigt med den där vackra gesten som jag tycker så mycket om. Hans ögon glittrar till, och han tar ett steg ut ur molnet och kommer fram till mig. Han är lång o smal. Klädd i en röd rakskuren hellång vackert broderad siden kappa. Det skimrar om tyget i kappan, och brodyren glöder i många olika färger. Hans skägg och hår är långt, och idag ser jag för första gången att han har en svart sidenmössa uppe på huvudet. En lång fläta hänger på hans rygg, men skägget är inte flätat, det hänger rakt ner från hans vänliga smala ansikte. Ett leende glimtar i anletsdraget, och hans ögon är mycket kärleksfulla. Jag bugar och hälsar honom med händerna sammanpressade framför mig. Han gör likadant. En avmätt bugning. ...Jag har ingen aning om hur man hälsar en Master, och frågar honom hur jag ska göra för att det ska vara riktigt. Han ser lite förvånad ut, och säger att det går alldeles utmärkt på detta vis, men om jag vill skaka hand som Ni brukar göra, så går det också bra. Att vi hälsar på varandra är en ömsesidig bekräftelse på att vi ser varandra, säger han, det är det enda som är viktigt för mig. Tack, då fortsätter vi som vi startade, säger jag eftersom jag tycker att hans hälsning är så vacker.

Jag känner Din oro för att eventuellt resa till Haiti, oron kan du släppa, eftersom du inte upplever på samma sätt under en resa som i det fysiska livet. Ha inte någon förutfattad tanke på vart Du ska hamna, det är inte förrän Du ser ner i ytan på sjön som Du vet vart Du ska. Dina egna tankar begränsar Din själ. Därför måste Du låta själen välja sitt uppdrag utan inblandning. Jag böjer mitt huvud och skäms lite för att jag inte kan släppa min rädsla för att resa, men till slut bestämmer jag mig för att jag ska göra en resa trots rädslan. Jag ber att min rädsla ska släppa medan jag sätter mig vid sjökanten för att se ner i den mörka ytan. Vänder mig om för att se på Master S en liten stund innan jag ser ner i ytan. Han studerar mig noga, ser lugn ut, det gör mig lugn inombords, och jag vågar till slut se ner i ytan för att få veta vart jag ska.

En väg, en raserad byggnad till höger.

Nej tänker jag......Jag vågar inte, och är tillbaka vid sjökanten. Master Singh sätter sig på huk vid min sida. Jag vet att Du har varit med om detta tidigare, säger han. Tårarna trillar på mina kinder, och jag vet att det är min själs val att hjälpa själarna till sitt nya trygga hem. Det är min själ som väljer att färdas till Haiti för att hjälpa, och jag kan inte annat än att låta den göra detta. Master sitter vid min sida, lägger sin hand på min axel och jag ser åter ner i sjön för att se vart jag ska färdas.

Vägen, fylld av bråte, raserad byggnad till höger. En liten mörklockig flicka ser mig direkt och tar min hand. Du ser lite vilsen ut, säger hon till mig och ler. Hon bär på en docka, och jag tar upp henne i min famn. Flickan pekar bort mot en kvinna som gråter vid sidan av en lite kropp som ligger vid sidan av vägen. Jag sätter mig vid sidan av kvinnan, och lägger min hand på hennes axel, och viskar att jag ska ta hand om hennes dotter och visa henne vägen till himmelen. Flickan vill inte lämna sin mamma förrän hon har förstått att det är tryggt för hennes mamma. Barn är förunderligt starka.

Helt plötsligt är det som om en stor värme sprider sig i mitt hjärta, och denna värme går ifrån mitt hjärta till kvinnan som sörjer sitt döda barn.

Denna varma energi har jag enbart upplevt när Maria har varit närvarande, och jag ser mig runt omkring. En kvinna som är klädd i en fotsid mantel står en bit bort och ger oss energi. En varm kärleksfull energi mitt i denna djupa sorg. Hur kan det bli så?

Det spelar ingen roll, för energin förmedlas via mig till kvinnan, och hon vänder sitt ansikte mot flickan och mig. Jag berättar för henne ännu en gång att jag ska hjälpa hennes dotter att hitta till himmelen så att hon kan vara trygg. Flickan säger till mig att jag ska säga Mama Nature istället för himmelen, så ska hennes mamma förstå. Då säger jag att jag ska försöka leda hennes dotter till Mama Nature, och kvinnan ler ett lyckligt leende.

Samma väg, men olika ord. Det gör inte mig något, huvudsaken kvinnan förstår.

Kvinnan har förstått, och flickan tar min hand och säger att hon har flera kompisar som måste få följa med. Moder Maria studerar oss på avstånd medan vi går hand i hand längs

en obefintlig väg, fylld av rasmassor. Det är flickan som leder mig. Vi kommer fram till något som förmodligen har varit en kyrka tidigare. Här har många själar samlats för att följas åt tillsammans. Det är inte alls samma kaos här bland alla döda som det var efter Tsunamin i Thailand. Det är precis som om dessa människor har ett mycket högre medvetande, och vet hur de ska göra för att färdas vidare på rätt sätt. En djup tro på ett liv efter detta, men också en rädsla för att komma fel kan jag känna av.

Jag försöker berätta att alla som önskar alltid blir förlåtna i himmelen, all kärlek som de önskar finns där i all evighet. En djup frid och en gränslös kärlek. Medan jag står och beskriver hur känslan är på andra sidan, ser jag en stor port öppna sig i himmelen, och en gigantisk trappa kommer ner mot alla som väntar. Det är verkligen hur många som helst som står här och väntar. Lugnt och stilla väntar de. Jag ser ljusvarelser komma och möta de som väntar på att gå upp för trappan, det ser ut som änglar. Maria står fortfarande på avstånd och studerar allt. Jag försöker fråga henne mentalt ifall jag ska sända fickan upp för trappan ensam, men just när jag har frågat detta så släpper den lilla flickan min hand och tar en äldre kvinnas hand istället. De båda vänder sig om och ser på mig, och flickan förklarar att det är hennes Mormor som följer med henne. Nu börjar alla gå lugnt och stilla upp för trappan, det ser ut att vara flera tusen själar som har väntat här.  Jag skäms för att jag inte har vågat mig hit tidigare, och ber Maria om ursäkt. Min rädsla har gjort att de har fått vänta, och jag skäms. Jag ser frågande på Maria, är det verkligen bara jag som gör detta arbete? -frågar jag förtvivlat.

Sluta tyck synd om Dig själv, det är inte din stund nu. Fokusera på vad du gör, hör jag Master Singhs bestämda röst. Jag skärper till mig, och släpper sorgen, och försöker leta fram kärlekskänslan som fanns tidigare hos kvinnan.

Nu, äntligen finns värmen där igen, och jag sänder den till alla själar som går upp för trappan och in genom den stora vackra porten. Jag är helt säker på att alla dessa själar kommer att bli mycket väl omhändertagna på andra sidan i en kärleksfull och fridfull dimension. Elvatusentrehundra själar på en och samma gång har gått igenom denna port, fler finns att finna för att hjälpa. Fortsätt leta, får jag besked att göra.

Mitt fokus börjar försvinna, men anstränger mig en stund för att se mera.

Avbrutna träd, hus i grushögar, fordon som enbart är skrot. Jag möter en äldre färgad kvinna i färggranna kläder. Hit ska Du gå säger hon, här finns det fler att hjälpa.

Kvinnan ser mig, så det verkar vara som om hon inte heller lever, men hon verkar vara levande ändå...

Hon tar mig till en plats som ser ut att vara en stor hög av grus o bråte, det sitter själar runt om i bråtet och ser hopplöst förtvivlade ut. Varför-  frågar jag, - varför är Ni förtvivlade?

En kvinna som ser ut att vara i trettioårsåldern svarar att hon väntar på sin dotter. Dottern finns under bråtet, men lever fortfarande. Jag lämnar inte henne förrän jag vet hur det går med henne, säger hon, - och jag förstår.

Samma sak gäller för alla som väntar runt den raserade byggnaden, de vill inte gå vidare utan att få veta ifall de som de älskar kommer att överleva eller kan följa med dem.

Jag förstår deras förtvivlan, och frågar ifall de vill att jag ska komma tillbaka nästa dag. Kom tillbaka sen. Då vet vi kanske mera, säger de utan tvekan.

Nu måste jag tillbaka, för mitt fokus är snart slut. Jag tackar kvinnan för att hon visade mig platsen, och lovar komma tillbaka nästa dag. Maria studerar mig, och jag ber henne om ursäkt för att jag inte orkar mera nu.  Gå nu, och kom tillbaka när Du orkar nästa gång.

- Tack säger jag.

Tar ett par djupa andetag, och tänker mig tillbaka till sjön och Master Sing.

En helt annan miljö, frisk luft, lite kallt och en vacker bild med sjön och bergen.

Du höll på att förlora greppet där borta, sade han till mig.

Jag erkänner villigt att det var tack vare hans kommentar som jag skärpte till mig och hittade tillbaka till fokus igen.

Självömkan är inte rätt känsla att finna när Du ska hjälpa andra, förklarar han ganska skarpt, och det finns inte någon anledning att skämmas. För det är inte så många som kan resa för att hjälpa. Träna mera, så ska jag ge dig mer självförtroende, säger han med ett glitter i ögonen. Denna gång behövde Du inte känna av förvirringen och kaoset. Människorna där har mer andlig kunskap än vad Du har avseende andra sidan.

Din rädsla för att känna samma känsla av kaos som du gjort tidigare resor har blockerat din synförmåga, men denna gång fick Du uppleva kaos på ett annat sätt. Dessa själar visade Dig hur Du skulle göra, eller hur? - Ja det stämmer, sade jag. Den lilla flickan var den som ledde mig till platsen där alla själar var samlade. Tack vare henne och Maria kunde jag finna kraft att hjälpa alla vidare. Fast jag kan ju inte tro att de väntade på att jag skulle dyka upp, det har jag svårt för att tro på. Det måste finnas fler som gör detta arbete.

Tro vad Du vill, denna gång var det Du som öppnade porten för dem. Med Moder Marias hjälp. - Säger jag utan att tveka. - Ja,  hon var också där, säger Master Singh. Vilken otroligt varm kärleksfull energi hon förmedlar säger jag bara rakt ut.

Nu börjar jag bli riktigt slut i huvudet.

Det är dags att Du vänder tillbaka hem nu, säger Master S och ställer sig i sin hälsningsposition inne i molnet. Jag hälsar honom på samma sätt, och ser hur han liksom suddas ut inne i molnet.

Jag tar ett par djupa andetag, och räknar fram mig till normalt medvetande igen.

Varje gång lovar jag mig själv att inte ha några förutfattade meningar om vart jag ska resa, och inte blir det riktigt som jag har trott. Denna gång kom jag dit jag trodde att jag skulle komma, men enbart för att min själ hade valt detta. Dessutom var upplevelsen inte alls så hemsk som jag utgick ifrån att den skulle vara. Varför måste jag begränsa min själ med att ha en förutfattad mening om saker och ting.

Det känns i alla fall som om jag har gjort nån nytta idag, men jag är inte helt säker på vem det var som gjorde arbetet, jag eller Maria....

KL 16,40 två timmar. Visst jag har jag tid att träna mera!

100116 Kl 09,46

Lördags morgon, har gjort alla måstegrejor innan jag sätter mig för att försöka resa till Haiti igen. Nu ska jag prova ta mig tillbaka för att hitta samma plats med de förtvivlade själarna som väntar på sina nära. Hur i hela friden kan jag lova något sådant, när jag inte ens är säker på att kunna hitta tillbaka?

Jag får släppa sådana tankar, jag måste försöka hitta tillbaka. Nu börjar jag.

Några djupa andetag, och jag ser sjön med bergen i bakgrunden. Master Singh är fortfarande otydlig, men han blir tydligare. Nu ser jag hans hälsningsgest, och jag bugar mig lätt med händerna framför mig tills han tar ett steg ut från molnet och kommer fram till mig vid sjökanten.

Du har redan bestämt att du skall tillbaka, säger han med glimten i ögonen.

 - Ja, svarar jag, denna gång är jag inte rädd längre, jag lovade själarna att jag skulle komma tillbaka. Jag måste försöka hålla detta.

Jag vet att jag gör fel i att bestämma innan jag har sett ner i sjöns yta, så jag ber om Master Singhs tillstånd att göra detta. Hur ska jag göra för att komma tillbaka dit? Frågar jag..

Du har redan lyssnat till Din själ, svarar Master Singh, och då vet jag att jag kommer tillbaka.

Nu vet jag att resan kommer att bli till rätt plats. Tack, säger jag och sätter mig vid sjön för att se ner i vattenytan. Men Master S stoppar mig, han lägger handen på min axel, och ser mig in i ögonen och säger till mig att färdas med mitt hjärta.

Jag förstår vad han säger, och böjer mitt huvud för hans djupa kunskap. Tack, nu vet jag hur jag ska göra, och en djup frid kommer över mig. Det räcker med att känna mig fram, ett par djupa andetag och jag tänker mig till platsen som den färgade kvinnan visade mig.

Nu händer det mera på platsen, det har tydligen varit en skola under alla rasmassor, det står en kvinna med ett barn vid sin sida och väntar på mig.

- Var är alla andra, frågar jag. Det var ju så många här igår.

- De följde med en annan vägvisare, sade kvinnan, De är redan "hemma". Det ser tomt ut här, - finns det fler som ska följa med? Frågar jag försiktigt.

- Ja, säger kvinnan, vi har samlats där borta, och pekar på en öppen plats, det ser ut som en grön plats bland all bråte.

Allt har tidigare varit täckt av murbruksdamm, och bråte, men här känns det som de har funnit en plats med grönska. Det är vackert, mitt uppe i det hemska som hänt. Allt är lugnt och stilla, ingen kaos bland de hundratals som har samlats här. Jag blir ödmjuk, de förstår så mycket mer än vad jag gör. Jag frågar kvinnan med barnet, varför de vill ha hjälp att komma vidare? Det verkar ju som om de har allt klart för sig redan, utan min hjälp. Någon måste ge oss tillstånd att lämna, säger kvinnan.

Låt oss gå tillsammans. Jag böjer ödmjukt mitt huvud, och ber att en port ska öppnas i himmelen till alla dessa själar. Så ser jag en vacker välvd port som visar sig, ovanför träden. Det strålar om den, och en gigantisk trappa visar sig, som leder upp till porten som sakta öppnar sig. Ett starkt ljus kommer inifrån, och det strömmar ljusvarelser ut från porten för att välkomna de själar som väntar på att gå upp för trappan.

Jag berättar för alla själar som väntat på att få lämna, och gå vidare att de ska vara trygga på sin nästa färd, för de kommer att finnas i en dimension av evig frid och kärlek.

- Tack, vi vet redan detta, är det någon som säger till mig. Då inser jag att min uppgift inte är att trösta, utan enbart hjälpa dem vidare, och be dem lämna denna dimension. Jag står och studerar när alla sakta går tillsammans upp för den gigantiska trappan. Det ser ut som om trappan är kantad av änglar som hjälper alla vidare med stor kärlek. Änglarna är inte så stora som jag trodde att de var, de är inte mycket längre än de övriga själarna, men de är ljusare, och mera färgglada. Det är förmodligen därför jag ser dem. Det är förunderligt mycket glädje bland själarna som går upp för trappan. En djup tro, och mer kunskap än vad jag har om kommande liv.

Sakta börjar min syn av trappan och porten försvinna. När alla har gått igenom porten, så stängs dörrarna och synen försvinner. Jag står ensam kvar på den öppna platsen.

Försöker se ifall det är någon mer som väntar på mig, jag går tillbaka till rasmassorna, och letar efter fler själar.

Så får jag se den mörka kvinnan i de färglada kläderna igen. Går fram till henne och frågar ifall det är något som jag kan hjälpa till med.

Hon ser ganska trött ut nu, -  ja tack säger hon sakta.

Det finns en man där borta som väntar på Dig. Så pekar hon lite längre ner mot rasmassorna. Du ser honom när Du kommer dit, säger hon. OK, jag hittar honom, säger jag och går dit kvinnan pekade. Hon verkade så upptagen med något som jag inte blev riktigt klok på. Det var precis som om hon hjälpte en annan kvinna att föda ett barn. Men jag är inte säker.

Jag försöker hitta mannen som väntar på mig, går lite längre bort och följer den helt obefintliga vägen. Allt är täckt av torrt murbruksdamm, och jag är helt torr i munnen. Hur klarar de att slita med sina bara händer.

- Nej fokus, jag måste finna mannen som väntar.

Så ser jag en ljusvarelse en bit bort. Det lyser klart som en ljuslåga runt varelsen. Det måste vara mannen som väntade på mig, kan inte vara något annat, tänker jag och försöker ta mig fram så snart jag kan.

När jag kommer fram, blir jag osäker. Var det Du som väntade på mig? Frågar jag mannen som står framför mig.

-J a, det finns arbete att utföra här, som jag inte kan hjälpa till med.

Vad i hela friden är det som inte han klarar av, tänker jag. Hur vill han att jag ska klara det då.

Fokus.....Ett djupt andetag, så frågar jag honom. Vad kan jag hjälpa till med?

Dina kontakter med andarna har givit dig en speciell gåva. Du kan få dem att lyssna och våga ta steg som rädslor sätter stopp för. Det finns ett barn som inte vill lämna sin moder inne i denna byggnad. Modern kommer att överleva, men barnet vill inte gå ifrån henne. Visa henne vägen till min moder, så ska vi ge henne en trygg färd vidare.

Så mycket kärlek det finns i denne man, varför lyssnar inte flickan på honom. Jag förstår inget, men försöker se var flickan och modern finns någonstans.

Så ser jag en liten flicka sitta vid en kvinna som ligger klämd under en vägg som rasat. Flickans kropp finns också under väggen, men lever inte längre. Jag ser att hon sitter och klappar sin mamma på kinden för att trösta, och hon är helt upptagen med denna uppgift. Barnet tröstar sin mamma som vet att dottern inte lever längre. Jag blir helt rörd när jag ser dem tillsammans. Så mycket kärlek det finns i alla dimensioner. Jag sätter mig vid sidan om flickan och frågar henne ifall hon kan se mig. Hon tittar upp på mig, och säger att det kan hon. Hon är ledsen för att hennes mamma är ledsen.

- Ja säger jag, det blir mammor när deras barn inte lever längre.

- Lever inte jag, säger flickan lite förvånat.

- Nej, säger jag sakta och vet inte hur jag ska fortsätta. Om du tittar där borta, så ser Du att Din kropp ligger där, men Du sitter här hos mig och din mamma. Din mamma ser Dig inte heller för hon kan inte se Dig just nu. Kanske hon kan känna att Du är där.

- Hur ska jag göra för att få henne att känna att jag är här, frågar flickan.

- Mammor brukar känna med sitt hjärta när det gäller sina barn, säger jag. Jag är här för att hjälpa Dig vidare till himmelen och gud, om Du skulle vilja följa med säger jag försiktigt.

Din mamma kommer att överleva, de finner henne snart säger jag. Vill Du följa med mig?

- Nej, inte ännu säger flickan, jag vill tala om för mamma att jag finns, och att Du följer med mig till himmelen och gud.

- Kan Du hjälpa mig att berätta det för henne? Frågar hon mig.

- Jag kan försöka, säger jag och ber flickan att tala med sitt hjärta till sin mamma. Barn förstår mycket mer än vad jag gör, flickan säger till sin mamma att hon älskar henne över allting och vill inte lämna henne. Då är det precis som om mamman förstår, och ler lite snett mot flickan, och säger att hon älskar henne mer än sitt eget liv. Jag blir helt rörd av deras samtal, och mina ögon fylls av tårar. Fokus, andas.

Flickan berättar att jag finns vid hennes sida, och att jag har berättat att jag kan följa henne till himmelen och gud. Då ler mamman lyckligt, och säger till flickan att hon ska följa med mig. Följ kvinnan till gud, säger hon. Där kan du vara trygg, och jag blir lugn av att veta att Du finns där.

Flickan tittar lite osäkert på mig, - kan Du det?

- Ja det kan jag, svarar jag, helt säker på min sak, eftersom jag vet att Jesus står utanför och väntar på flickan.

Fokus. Sorg, glädje smärta allt i en enda röra. Fokus.

Jag ber flickan ta farväl av sin mamma, samtidigt känner jag att det är fler av hennes syskon som kommer att överleva, och att det börjar grävas runt om i byggnaden, snart kommer hennes mamma och syskon att bli räddade.

Jag ber flickan följa med mig igen, mitt fokus börjar bli sämre.

Jag talar till flickan med mitt hjärta, och ber henne följa med mig. Ber henne att säga farväl till sin mamma, men hon vill stanna en stund till. Jag väntar - fokus.

Så känner jag hennes lilla hand i min, nu kan vi gå säger hon. Nu vet jag att de hittar mamma och mina syskon. Jag blir helt rörd igen, barn är förunderliga. Jag sänder ett skydd till kvinnan som ligger klämd, samtidigt som jag vänder om och går ut från rasmassorna med flickan i handen.

Oooh luft! Jag märkte knappast att det inte gick så bra att andas där inne, jag tar ett par djupa andetag. Känner att jag får mera kraft. Flickan håller fortfarande min hand när vi går ut. Det är full gång på räddningsarbetet, och mycket som händer här ute. Det tar en stund innan jag ser honom stå en bit bort från räddningsarbetet. Det lyser om honom, så det är inte så svårt att hitta honom. Vi går fram till honom, och det är nästan svårt att komma nära denne man. Det är en så stark kärleksfrekvens som han utstrålar, att jag har svårt för att vara nära honom. Han ser milt på flickan, som genast vet att hon hör henna hos denne man.  Det är Du som är gud, säger hon och liksom hoppar upp och ger honom en igenkännande kram. Jag följer med Dig dit säger Jesus, och tittar på mig med en säker blick. Så säger han att det är dags för mig att ta mig tillbaka. Jag lovar att ta flickan till gud, säger han till mig. Tack säger jag och vet att det inte finns någon som gör detta bättre än vad han gör.

Jag ser dem båda medan jag tänker mig tillbaka till sjön. Flickan sitter på Jesus arm och vinkar till mig.

Så är jag nästan tillbaka till sjön. Jag borde kanske sett att de gick upp för trappan tillsammans, men inser att jag måste släppa den tanken. Han kan detta bättre än mig.

Sjön, bergen gräset...... Master Singh som står framför mig. Jag börjar redan glömma det som hänt precis. Det var nog på tiden att jag kom tillbaka.

Tar ett djupt andetag, och frågar Master S ifall jag gjorde rätt. Du har problem med Ditt fokus, säger han, men det räcker med att påminna dig, så hittar Du tillbaka. Glöm inte att hålla dig själv utanför det du upplever. Du kan inte hjälpa ifall du låter dina personliga känslor komma i vägen. Lägg dem till sidan.

Jag ska försöka tänka mer på det. Tack säger jag.

Nu går Du tillbaka hem, kom tillbaka imorgon när Du har tid. Tack, säger jag och håller samman mina händer framför mig, medan jag bugar mig för honom. Han gör samma sak, och stiger in i molnet och försvinner. Jag känner hur trött jag är i huvudet, och tar ett par djupa andetag samtidigt som jag börjar röra på mig och se mig runt omkring i rummet.

Det känns så overkligt att vara hemma på Björkeboda och se ut på en vintervit äng, när allt precis har varit varmt och dammigt och smutsigt.

1. 11,26 nästan två timmar. Nu måste jag vila.

 ++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

100117 kl 09,34

Nyheterna från Haiti förmedlar skakande berättelser, och jag orkar nästan inte se och lyssna. Det är så fruktansvärt att se verkliga bilder. Jag är tacksam för att det som jag ser och upplever är mycket filtrerat. Förmodligen för att jag ska kunna hålla fokus, jag vet inte.

Har bestämt mig för att försöka hjälpa, så länge som jag kan göra någon nytta. Det känns som om jag gör nytta, men jag kan inte vara säker. Så länge min känsla är rätt, kommer jag att fortsätta.

Nu börjar jag.

Det tar en stund för mig innan jag kan se sjön, bergen och ängen. Jag är sliten känner jag. Fokus.

Så ser jag molnet och en suddig Master S där inne. Han står i sin vanliga hälsningsposition. Idag känns det som om han är mycket längre än vanligt, det är för att jag känner mig liten. Jag gör mig ungefär lika lång som Master S. Såja, nu känns det bättre. Ett asiatiskt ansikte, mycket rynkor, långt skägg och hår. Det är grått, jag ser att hans naglar är långa, riktigt långa. Det är nästan så att jag blir förvånad över att han kan hålla händerna i hälsningspositionen. Naglarna borde vara i vägen.

Nej, säger han de är inte i vägen, det är ett tecken på värdighet i min kultur. Jaha, säger jag och tänker på mina egna slitna naglar som aldrig blir långa och fina, men jag har ju inte heller något behov av att känna mig värdig....eller?

Det beror på vad det gäller, jag vill nog känna mig värdig att utföra min uppgift på ett riktigt sätt, och inser att jag är ute o reser just nu, dags att fokusera på att ta mig till Haiti igen.

Just det säger Master S, Du har redan valt dagens uppgift, och Du vet sedan igår att det är med hjärtat Du tänker Dig dit denna gång. Du skall få en annan uppgift av mig att utföra först.

Se ner i ytan, där får du din uppgift. Efter denna kan du färdas direkt till Haiti.

Jag står och ser honom rakt in i ögonen, osäker på ifall jag orkar göra två pass, men vill inte säga emot honom. Jag bestämmer mig för att lyda, eftersom jag vet att jag inte får mer än jag klarar av. Jag böjer min nacke för att bekräfta hans ord, så sätter jag mig vid sjökanten för att se mitt nästa mål.

Ser ner i den mörka ytan, och direkt ser jag flickan från igår som satt på Jesus arm och vinkade till mig. Mörka lockar i ett lite runt sött ansikte, jag ser inte var hon är, men jag tar mig till henne och frågar hur hon har det. Allt är bra, säger hon, och ser lycklig ut. Allting är ljust runt omkring henne, en varm och skön känsla finns där. Jag ser flera barn som finns här, änglar som passar dem, de ser lyckliga och trygga ut. En dörr öppnas och en varelse kommer in i rummet. Maria, denna värme kan enbart komma ifrån henne. Alla barn rusar genast bort till henne, och hon ger dem alla ren moderskärlek. Det är förunderligt att se denna kvinna.

Jag förstår att Master S ville att jag skulle veta att flickan hade kommit till Maria, och att allt blev som jag lovade. Jag tackar för att jag fick se detta, och ber att få resa vidare. Medan jag en sista gång ser på Maria med alla barn vid sina fötter, och så många som möjligt i sitt knä tar jag ett par djupa andetag, och tänker mig till Haiti.

Det var verkligen skönt att få veta att flickan kom rätt, jag sänder en tacksam tanke till Jesus som slutförde mitt uppdrag igår, jag kunde inte mer då.

Så ser jag åter alla raserade byggnader, och försöker ta mig fram till någon som ser mig. Jag ser en kvinna som sitter på en stol vid sidan av vägen. Hon ser trött och sliten ut. Kan jag göra något för Dig frågar jag. Hon ser på mig med tomma ögon, nej det kan Du inte säger hon.

- Hurså? Frågar jag.

- Du förstår inte, och kan inte mitt sätt att ta mig vidare.

- Finns det fler sätt? Frågar jag nyfiket. Kvinnan ser på mig med underliga ögon -  Ja om man ska färdas till helvetet.

Först blir jag rädd, iskall. Det känns som om marken börjar gunga under mina fötter. Så frågar jag henne hur hon kan veta att hon ska hamna i helvetet.

Det var jag som satte igång jordskalvet, berättar hon. Jag gjorde en ceremoni för Moder Jord, och bad henne om hjälp, då började hon skaka. Allt som jag bad om gick i uppfyllelse, men inte så som jag hade tänkt mig. Allt blev fel. Min man älskar en annan kvinna och jag bad Moder Jord om hjälp att få bort kvinnan. Allt blev fel, och det är mitt fel att allt detta hände. Jag är så ledsen, och skäms så mycket. Det finns inte någon annan plats för mig än i helvetet.

Älskade lilla Du, försöker jag säga till henne. Det finns inte plats i helvetet för någon som kan be om förlåtelse. Du har inte orsakat att Moder Jord skakade, det är annat som har påverkat detta. Det är inte Ditt fel, absolut inte. Du har ingen skuld i detta försöker jag gång på gång att förklara för henne. Jag kan följa Dig till himmelens port ifall du vill, jag vet att den öppnar sig för Dig, bara Du önskar det. Jag vet att det är så.

En gnista av hopp tänds i hennes tomma blick. Tror Du att Gud vill att jag kommer till honom? Frågar hon sakta. Jag vet att han vill detta, jag tror inte, jag vet! Säger jag bestämt. Innan vi går, tycker jag att du ska förlåta din man, som blev förälskad i en annan kvinna. Ja det gör jag gärna säger hon. Jag har inte varit så lätt att tas med på sista tiden, så jag förstår honom nu. Säger kvinnan med ett leende. Nu går vi säger jag, och tar hennes hand i min o drar upp henne från stolen. Så går vi tillsammans längs rasmassor och bråte. Det är mycket som händer nu.  Det finns fortfarande liv bland rasmassorna, men jag kan inte se några själar som är kvar. Jag frågar kvinnan ifall hon vet fler som vill följa med. Nej, säger hon jag trodde inte att jag skulle få följa med, så jag stannade kvar  på stolen.

Så ser jag den färgade kvinnan i de färgglada kläderna igen. Hon ser trött men glad ut.

Lever du? - frågar jag lite nyfiket. Ja liksom du säger hon. Jag är här för att hjälpa till jag med. Du är den första som jag har träffat som gör som jag...säger jag faktiskt glad mitt i det sorgliga.

Vi är massor här nu, förklarar hon. Det är bara du som inte ser allt ännu. Ja det stämmer säkert säger jag. Vet Du ifall det finns fler själar som väntar på att få resa vidare? Ja säger hon, det har samlats en grupp borta vid kyrkan, där Du var i förrgår, säger hon med ett leende. OK, då går vi dit, säger jag. Tack, det var roligt att träffa Dig igen.

Fokus. Kyrkan, var någonstans var det nu som den låg, det var ju någon som visade mig vägen då, så jag frågar kvinnan som fortfarande håller min hand var kyrkan ligger. Där borta pekar hon. Vi går dit, och efter en stund så kommer vi till en raserad kyrka, överallt finns det själar som väntar på att få resa vidare. Kvinnan släpper min hand och går bort till en man, tar hans hand i sin och tittar på mig. Detta är min man, jag älskar honom. Han har väntat här på mig. Nu går vi tillsammans. Jag blir rörd av att se dem tillsammans, kärleksfullt hålla varandras händer. Alla väntar på mig nu, och jag böjer mitt huvud och ber att alla ska få komma till en kärleksfull plats i himmelen. Omedelbart öppnar sig en stor välvd port, strålande ljus kommer inifrån, och en gigantiskt trappa sänks ner till själarna som skall vidare. Flera ljusvarelser står vid trappans kanter för att hjälpa och stötta på vägen upp för trappan. Försöker sända så mycket kärlek jag kan till alla medan jag står och ser dem sakta vandra upp för trappan. För en stund har jag tappat kontakten med kvinnan som jag följde hit, men så får jag syn på henne igen. Hon står högst upp och ser ner på mig, så höjer hon handen för att visa att hon ser mig, jag gör samma sak. Jag känner mig lycklig för hennes skull, så vänder hon och går genom porten tillsammans med sin man. Det måste ha varit flera hundra som gick upp för trappan tillsammans.

Synen syddas ut när alla har gått genom porten och den åter är stängd.

Jag står ensam kvar, är det mer som jag ska göra? Tänker jag, och går längs med en grusig väg tillbaka mot det värsta området. Kyrkan ligger en bit bakom, lite lugnare. Men jag kommer snart in bland stökigt bråte.

Fokus. Finns det fler att hjälpa nu tänker jag, och ser mig omkring. Går lite längre fram.

En äldre man med en hög hatt på huvudet ser mig. Vad gör Du här frågar han. Jag är här för att hjälpa själar att komma till himmelen, svarar jag.

- Jaha, och om man inte vill komma dit, vad händer då frågar han.

- Jag tänker inte tvinga Dig, men om Du önskar det kan jag hjälpa Dig.

- Nej tack, jag har inte så mycket till övers för gud, han pratar inte med mig längre, säger mannen.

Jag berättar för honom att jag inte är här för att frälsa honom, utan att för att hjälpa honom vidare till en annan dimension som är fylld av kärlek, vissa kallar den dimensionen för att komma till gud, andra väljer att kalla den för något annat.

- Jag tror att jag stannar kvar här ett tag, säger mannen. Kan jag tänka på saken tills imorgon? Frågar han glatt.

- Javisst, jag kommer tillbaka imorgon. Säger jag utan tvekan.

Nej , nu måste jag tillbaka, jag kan inte hålla fokus, så jag tackar mannen, och säger att jag möter honom här imorgon ifall han vill ha min hjälp.

-OK, säger han. Jag ska ta mig ett glas öl innan jag gör något annat. Han har redan börjat skapa en parallell värld, utan att se hur hemskt allting är. Jag förstår inte.

Nej nu ska jag tillbaka. fokus.

Djupa andetag, så tänker jag mig tillbaka till gräset och sjön, bergen och till slut ser jag Master Singh som, står och väntar på mig.

Tack så mycket för att Du visade mig att flickan kom till Maria, säger jag tacksamt till honom. Ett vänligt leende sprider sig i hans ansikte, och han blir glad för min tacksamhet.

Ville visa dig att Jesus kan sitt jobb. Säger han med ett finurligt leende. Det vet jag väl, men det var ändå skönt för mig att se att flickan har det bra och är trygg. Tack!

Ja det är inte ett lätt arbete Ni har nu, säger han. Jag vill också hjälpa till, men vet att jag hjälper Dig genom att vara här. Tack säger jag, det gör mig trygg att våga resa dit.

Gå tillbaka hem nu, säger han med ett snett leende, ditt fokus minskar. Vila.

Så ställer han sig i sin hälsningsposition, jag gör samma sak och ser på medan han försvinner in bland molnen. När han är borta, så tar jag några djupa andetag och tänker mig tillbaka till Björkeboda.

Öppnar ögonen sakta och ser de rosa orkidéerna som blommar nåt otroligt i fönsterkarmen. Ängarna utanför fönstret ligger täckta av snö, och jag får lust att gå ut i naturen.

Så tacksamma vi ska vara som har det lugnt och tryggt här. Blir mer och mer ödmjuk och tacksam för hur bra jag har det.

Om gud finns, så är jag tacksam för det jag har. Gud är ett stort ord när jag är tillbaka i denna dimension. Jag har aldrig sett mig som religiös, men jag har funnit en egen tro. Där tillhör inte gud någon speciell religion, utan gud är allt, och till för alla som vill finnas i den känslan. Kärleksfullt och tryggt. Här finns gemenskap, samhörighet, hjälpsamhet oavsett ras, religion eller kön alla är lika.

Nu måste jag vila.

kl 11,02 En och en halv timme. Idag känns tiden som mycket mer. Jag är trött .

100118 Kl 07,14

Ifall jag ska ha någon möjlighet att fråga mannen med den höga hatten om han vill vidare till en annan dimension och inte fastna där han är nu, så är det nog bästa att jag gör något åt det nu. Vet inte ifall jag hinner något resten av veckan, men ska försöka.

Dags att prioritera, men mitt arbete måste jag hinna med.

Nog om detta.

Ett mål idag, att finna mannen och fråga honom ifall han vill följa med.

NU börjar jag.

Så befinner jag mig vid sjökanten, ängen med det grågröna gräset känns kallt och lite stickigt. Bergen ligger i bakgrunden, skyhöga och otroligt vackra, de speglar sig i sjön som ligger spegelblank bakom mig. Så koncentrerar jag mig på Master Singh, jag ser hans konturer inne i ett moln. Nu blir han tydlig. Blir lite osäker ibland på att jag ser just honom. Vill vara säker på att det är han och ingen annan. Vi hälsar på varandra, så frågar jag honom varför han först visade sig som en krigare från Djingis Kahn tiden. Det gjorde mig osäker på att det var du, förklarar jag.

Han småler lite igen. Det kan bero på att jag har varit en sådan krigare en gång i tiden, säger han lite finurligt. Du ser ju min själ, och ibland så kanske andra delar av mina liv lyser igenom. Du behöver inte vara orolig, det finns inte någon annan som kan finna Dig här, Ditt skydd är säkert.

Tack, svarar jag när jag inser att han förstår min oro.

Kan vi börja nu, säger jag och känner mig lite stressad för att jag behöver komma igång med mitt andra arbete så snart som möjligt.

Haiti är mitt mål idag igen, jag behöver få tala med mannen med den höga hatten eftersom jag lovade att komma tillbaka idag för att ev. följa honom till andra sidan.

Jag vet redan detta säger Master S, och ser begrundande på mig. Det är inte alla som vill gå vidare till någon annan dimension, Du måste veta att alla har sitt eget val.

Ja, det vet jag. Jag kommer inte att tvinga honom, däremot lovade jag att komma tillbaka för att fråga honom om han har gjort sitt beslut. Han skulle ju tänka på saken.

Ja ge dig iväg då, säger Master s, men ta inget för givet.

Så tänker jag mig tillbaka till Haiti.

Här har det hänt saker sen sist, det rensas och grävs överallt.  Det är stökigt, och jag försöker finna någon plats där jag kan få ro att se. Går vägen fram, det ligger fortfarande kroppar vid sidan av vägen, nya nu. Lite längre fram ser jag kvinnan i de färgglada kläderna.

- Tack o lov att jag hittade Dig, säger jag. Vilken röra här är nu.

- Det är nog för att du känner Dig stressad som du upplever hur kaotiskt det är här egentligen, säger hon klokt.

 OK, nu måste jag lugna ner mig o fokusera.

- Tack, säger jag till henne. Är det något som Du vet att jag kan hjälpa till med idag?

- Ja det finns en samlig själar borta vid kyrkan igen, och jag vet att mannen som Du talade med tidigare har frågat efter Dig borta i hörnet där. Sen vet jag inte mer, säger hon.

- Tack, det är precis vad jag vill höra. Tack så mycket. Jag är glad att Du kan se mig.

- Vi måste hjälpas åt säger hon och ler.

Jag går bort mot det som skulle varit ett hörn/korsning i vägen.

Denna kvinna har en sån underbar inre styrka som nästan glöder. Jag är tacksam för att jag fann henne här, annars hade jag nog inte kunnat göra så mycket nytta.

Först ska jag leta reda på mannen och fråga honom ifall han vill följa med, sen ska jag gå bort till kyrkan för att hjälpa de som samlats vidare.

NU har jag kommit fram till platsen som kvinnan menade, men jag kan inte se honom ännu. Jo, nu visar han sig lite försiktigt. Så frågar han mig ifall jag tror att det finns plats för sådana som honom hos gud. Det finns plats för alla där, säger jag, varför tror du att det inte skulle finnas plats för dig? Frågar jag intresserad av hans svar.

Jag har inte trott att det finns plats för dem som inte bryr sig om någon annan än sig själv säger han, jag har spenderat hela mitt liv med att dricka och ha roligt för min egen skull. Jag har alltid njutit av livet här på jorden för min egen skull. Jag tycker inte att jag bryr mig speciellt om någon annan, alla jag känner är lika dana, svarar han.

Jag tycker inte att det är något fel i att försöka ha det så bra som möjligt medan man lever på jorden, säger jag. Däremot kan det nog vara lite tråkigt att inte leva fysikiskt på jorden. Att hela tiden behöva skapa om samma saker för att få lära sina läxor, om och om igen. Nej det tror jag hade varit tråkigt i längden. På Jorden ska man leva, sen kan jag gå vidare till nästa kunskapsnivå, eller vad det är jag ska göra.

Jag har aldrig tänkt på det på detta viset svarar mannen, jag har inte ens uppfattat mig som inte levande. Hur vet Du att jag inte lever svarar han. Tja...det är ju en bra fråga, säger jag. Men det är bara en enda människa här som har sett mig tidigare som lever, alla andra har varit döda. Det är deras själar som finns kvar.

Ser Du inte att det har varit en jordbävning här, och att allt är raserat? frågar jag

Nej, det ser ut som det alltid har gjort för min del, svarar mannen med ett leende.

Då förstår jag att han har funnits här mycket längre än bara några dagar.

Så frågar jag honom ifall han vill följa med bort till kyrkan och se på när alla andra själar går vidare till himmelen. Jo det kan jag ju göra, svarar han. Så går vi tillsammans bort mot kyrkan.

När vi kommer fram, ser vi att det är många som samlats här igen. Det är säkert flera tusen igen. Det liksom lyser om hela platsen. Vi står vid sidan om en liten stund, så är det en äldre kvinna som kommer fram till mannen och tittar på honom. Du kan följa med mig säger hon åt honom och tar hans hand. Så tittar han försiktigt och lite blygt på henne.

Detta är min ungdomskärlek berättar han för mig, hon säger att hon inte hittade någon man som jag i sitt liv, nu vill hon att jag ska följa med henne till nästa liv. Hon har älskat mig alla år, säger han blygt. Jag vågade aldrig erkänna min kärlek till henne, sen dog jag säger han, precis som om han nu minns hur allt var.

- Jag följer med henne, nu lämnar jag inte hennes sida en enda gång till.

- Vilken tur Du har idag säger jag till honom. Vilken lycka som sprids när de två går hand i hand tillbaka till gruppen av själar. Nu är det dags känner jag, och böjer huvudet för att be att porten till himmelen skall öppna sig, och att alla själar som väntar skall få komma till en kärleksfull dimension. Jag ser porten, den är otroligt vacker, så öppnas den sakta. Strålande ljus kommer inifrån, och en trappa visar sig som sträcker ända ner till marken framför alla själarna. Änglar och ljusvarelser strömmar ut från porten för att hjälpa och stötta de som stilla vandrar upp för trappan. Det är verkligen massor av själar, hur många är det egentligen som har dött här? Fokus

Sakta går alla upp för trappan, jag står och följer mannen i hatten hela vägen upp och genom porten. Han har inte tid att se tillbaka på mig, han är fullt upptagen med att se till att kvinnan har det bra vid sin sida. Redan har han någon annan att bry sig om än sig själv, tänker jag med ett småleende. Nu börjar synen försvinna, de sista själarna har gått genom porten, och den stängs sakta, trappan är borta och nu är porten också borta.

Jag står ensam kvar framför den raserade kyrkan. Allt är lugnt och stilla. Så ser det ut som om en ängel kommer uppifrån...en sån med vingar! Den landar framför mig, så det måste nog vara mig den vill något. Den håller något i sin hand, och sträcker fram handen till mig. Jag gör samma sak, vågar knappt titta på ängeln, för jag känner mig osäker. Det är en kedja med ett kors i som han lämnar till mig.

- Varför? Frågar jag.

- Mannen i hatten ville att Du skulle ha denna, säger ängeln och försvinner.

- Tack ropar jag, hälsa honom att jag blev glad för gåvan. Jag ropar rakt ut i luften, det finns inte längre någon där.

Jag står med ett halsband i min hand och känner mig lite förvirrad. Fokus.

Det är nog dags att jag tar mig tillbaka.

Så tänker jag mig tillbaka till Master Singh, jag känner gräset under mina fötter och jag ser sjön och bergen.

Suck. Jag är sliten, det går inte att komma ifrån.

Master S står och studerar mig känner jag, och vänder mig mot honom.  Jag måste orka att göra detta säger jag till honom. Det gör du, var inte orolig.

Så berättar jag att jag fick en gåva denna gång, jag blev jätteglad, men vad ska jag göra med den. Jag kan inte ta den med mig tillbaka hem.

Nej, säger han med ett leende, det kan Du inte göra med någon av dina gåvor, men här kan Du ha nytta av dem i Din utveckling säger han. Ta vara på allt som du har fått under dina resor. Myntet, benbiten och halsbandet med korset. Alla dessa saker kan du få nytta av i framtiden.

Tack, det ska jag inte glömma. Nu behöver jag nog gå tillbaka om det är OK. Ja gå Du nu, säger han och ställer sig i sin hälsningsposition. Jag gör samma sak och ser honom försvinna in i molnet. Hans ögon släpper inte mina förrän han är helt borta. Vilket fokus den mannen har.

Så tänker jag mig tillbaka till Björkeboda, sträcker på mig, tar några riktigt djupa andetag och ser mig runt omkring i rummet.

Maja ligger och sover ihoprullad på skrivbordet framför tangentbordet, och hundarna ligger vid mina fötter, allt är tyst o lugnt. Det är bara fåglarna ute vid fågelmatbordet som har mycket att göra. Det är nog dags att fylla på deras mat, och ge hönsen mer vatten och mat.

Tack för denna morgon! Jag är tacksam för att jag får hjälpa till, och att jag har det så bra. Tack.

Kl. 08,25 Nu måste jag snabba mig ser jag!

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

100119 Kl 18,30

Idag blir det verkligen träning på fokus. Helt slut efter ett långdraget bokslut, min man spelar patiens på sin dator intill och konstiga ljud hörs från hans dator. Tja, det blir förhoppningsvis en bra resa i vilket fall som helst. Fokus!

Nu börjar jag.

Jag är vid sjön, och känner gräset under mina fötter. Små stenar ligger i strandkanten, lite våta av stilla skvalp från minimala vågor. Sjön ser ju spegelblank ut, hur kan det då bli vågor? Bergen i bakgrunden speglar sig i ytan, och bilden är mer än vacker. Så ser jag små söta ängsblommor, vita och ljusgula, har aldrig sett sådana tidigare. Det måste vara högt uppe som denna sjö ligger, jag ser inga fåglar eller andra djur.

Så inser jag att det är dags att möta Master Singh, och jag fokuserar på att se honom. Han finns inne i molnet, och det känns nästan som om han är tredimensionell nu, nästan fysisk. Fokus. Han blundar och är koncentrerad. Varför visar Du Dig sittande i en "bärstol" frågar jag nyfiket, när jag kan ser honom tydligt. Det är samma sak som tidigare, mina olika liv lyser igenom eftersom det är min själ som Du ser. Det ingår i din utbildning att se förbi skenbilderna, och enbart fokusera på den viktiga informationen.

Hur vet jag vad som är riktigt när det gäller någon annan, och hur vet jag att detta är din "riktiga" bild?

- Jag valde att visa mig i min riktiga bild från början för Dig, så Du alltid kan känna igen mig. Men "skenbilder" kan komma fram när Du möter någon som t.ex. inte är ärlig, dock kan dessa inte hålla sin skenbild under lång tid, utan återgår ganska snart till sin riktiga bild. Det gäller att fokusera på ärlighet, då blir det rätt.

- Idag har jag valt att resa till Haiti igen, avbryter jag när jag inser att mitt fokus har kommit vilse från mitt uppdrag.

- Är det OK ifall jag reser dit igen, kan jag göra någon nytta fortfarande?

- Det kan jag inte svara på till Dig, säger han. Du måste själv ta reda på det, det inser Du säkert själv också.

Så klok den mannen är, självklart måste jag det, annars kommer jag aldrig att kunna släppa tanken på de själar som jag ev. kan hjälpa.

- Då reser jag nu, är det något som Du vill att jag ska göra först frågar jag.

- Nej smit iväg Du, säger han med en suck och ett leende, jag väntar här tills Du är tillbaka.

- Tack säger jag, det känns tryggt.

Så ser jag raserade byggnader, allmänt stökigt runt omkring mig, försöker ta mig framåt för att se ifall det finns något för mig att göra. Kvinnan med de färgglada kläderna möter mig idag igen, skönt!

- Tack o lov att Du är här, säger jag.

-J a tack detsamma, säger hon. Det är skönt att se någon som är här för att hjälpa. Hon har bytt kläder idag, ser jag, men säger inget till henne.

- Vet Du ifall det finns något för mig att göra?

- Nej inte mer än att du går bort till kyrkan till de som redan väntar där, det är ganska många som dör av sina skador så det finns en hel del där nu.

- Jag är ledsen att jag inte har kommit tidigare, säger jag.

- Det viktiga är att Du kommer, tiden har inte så stor betydelse här nu. Det är mest de som lever som har det svårt just nu. Det är inte Din uppgift att hjälpa dem ännu.

- Tack för att Du finns, säger jag till henne, jag förstår att Du gör båda saker. Du både hjälper de levande, och så hjälper Du de som har gått vidare. Du är stark.

- Allting går bara man vill, säger hon lite trött.

- Hoppas vi ses nästa gång också, ha det så bra så länge.

- Du med, hejdå.

Så går jag vidare bort till den raserade kyrkan, det är inte lika många här som igår. Kanske några hundra, men många ändå. En av själarna kommer fram emot mig. Det är en man, han är inte så gammal kanske trettio.

- Hej, vad kan jag göra för Dig?

- Jag letar efter min hustru, säger han, jag kan inte hitta henne någonstans. Vet Du någon som har sett henne?

- Jag är ledsen, men det har jag inte, det är så många som lämnar samtidigt, så jag kan inte svara på det. Jag vet inte ens hur jag ska kunna finna någon att fråga.

- Hur ska jag hjälpa denne man? tänker jag. Så tänker jag på Maria, och ber henne om ett svar. Jag tar mannen i min hand, och frågar honom lite om hans hustru, och ber Maria om ett svar. Lever hans hustru, eller har hon redan gått genom portarna till himmelen.

- Svaret jag får är att kvinnan ligger på någon slags provisoriskt sjukhus. Skadad och svävar mellan liv och död. Så berättar jag detta för mannen, och frågar honom ifall han vet var han ska leta efter hustrun, eller ifall han vill välja att följa med de själar som går genom porten till himmelen om en stund.

- Nej tack, säger han, jag måste vänta och se ifall min hustru kommer med, eller ifall hon vill fortsätta leva. Vi har barn som har överlevt, och de måste ha någon som tar hand om dem. Jag vill finna min kvinna och stanna tills jag vet.

- Det går bra, jag kommer tillbaka hit varje dag. Vill Du ha hjälp att finna sjukhuset sen när jag är klar här, frågar jag.

- Tack, det tror jag att jag kan finna själv. Visst är det stökigt här, men jag tror att jag hittar bättre än Dig.

- Ja, det har Du verkligen rätt i. Lycka till då, vi ses väl igen hoppas jag.

- Ja, jag berättar för Dig hur det går, svara han. Hejdå nu sticker jag.

- Hejdå, säger jag till någon som inte längre är kvar.

Så, nu är det dags att be att porten till himmelen ska öppna sig. Själarna står redan och väntar, för av någon anledning vet de redan att det är jag som gör detta arbete.

Jag ber att alla själar ska få komma till en kärleksfull och fridfull dimension, och att de ska bli omhändertagna på ett sätt så att de känner sig välkomna.

Jag ser en jättelik välvd port öppna sig på himmelen ovanför träden, strålande ljus kommer inifrån när dörrarna sakta öppnar sig. En trappa visar sig som leder ända fram till själarna som väntar, och de börjar sakta gå upp för den. Ljusvarelser, och änglar står vid trappans kant för att hjälpa och stötta, alla blir välkomnade på ett kärleksfullt och varmt sätt. Det är vackert att se dem gå upp för trappan och genom porten, otroligt fridfullt. När de sista själarna har gått genom porten, så försvinner trappan, och dörrarna stängs. Så försvinner porten helt, enbart blå himmel finns kvar ovanför träden.

Så står jag ensam kvar igen, och känner att det får räcka för idag, jag tappar fokus snabbt.

Så tar jag ett par djupa andetag och tänker mig tillbaka till Master Singh på gräset framför sjön.

Jag är sliten, erkänner jag. Men det går ändå att hålla fokus en stund.

Master Singh ser mig in i ögonen, och berättar att jag borde ha mer ork i min ålder, Du har dålig kondition.

- Ja, det stämmer kan jag enbart erkänna, måste göra något åt det inser jag.

- Du kan inte göra mer idag, säger han lite besviket. Det blir inte mer träning förrän Du har gjort Ditt arbete klart i Haiti.

- Jag känner att det är något jag måste göra, annars är inte min tid rätt utnyttjad. Jag måste prioritera, säger jag.

- All tid finns, bara Du vill, säger han.

- Då får jag nog få bättre kondition så att jag orkar mer, säger jag.

- Då ses vi här imorgon, så får vi se i vilken kondition Du är då, svarar han med ett snett leende, ställer sig i sin hälsningsposition och försvinner medan han ser mig in i ögonen.

Fokus, det är han bra på.

Nu tar jag mig hem till Björkeboda, ett stökigt skrivbord, resterna av dagens arbete ligger kvar, det är mörkt ute. Min man har slutat spela på datorn utan att jag har märkt av det.

Det är lugnt o stilla i huset. Så kommer en svart katt och vill gosa, rullar ihop sig framför tangentbordet mitt i röran av alla papper. Ja, det är dags att sluta skriva.

Kl 19,29 Detta tog en timme, tycker inte att jag hann med speciellt mycket. Måste få bättre kondis! Nu får Nisse snart bli frisk, för det är inte kul att gå ut i skogen utan honom.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

100120 Kl 08.31

Har precis avslutat två telefonsamtal, med exakt samma mening i två helt olika ärenden. Jag hade en telefonlur i varje öra, en till en veterinär, och en lur till Preem kundtjänst. Jag hade suttit o väntat länge på veterinären, så jag ringde upp Preem för att fixa något under tiden. Effektiv med tiden som vanligt. När sen båda kom tillbaka samtidigt med svar som var liknande, så kunde jag inte låta bli att ge båda exakt samma svar, och det blev precis rätt! Jag är fortfarande förundrad över detta! All tid finns, brukar de ju säga. Nej, nu får jag skärpa till mig, det var inte detta jag skulle göra nu.

Har sovit gott sen kl 21 i gårkväll, så nu känner jag mig pigg och utvilad igen, får se hur det går idag. Först ska jag försöka ta mig till Haiti för att se ifall det finns något för mig att göra, om inget annat finns det en man som kommer att ge mig ett besked hur han vill göra. Hoppas att han har funnit sin hustru, sen får vi se hur det blir.

Nu börjar jag.

Grågrönt gräs, och lite småsten vid strandkanten, solen lyser starkt men det är kallt. Bergen speglar sig i sjön, det ser ut som om någon passerar förbi bakom sjön. Några människor som går vid sidan om fullastade jakar. Sådana lastdjur som finns i Himalaya, visst heter det jakar? Står och ser efter dem en stund. Så är de borta. Nu är det dags att koncentrera mig på Master Singh, ser honom inne i molnet, han står i sin hälsningsposition och blundar just nu. Han har sin svarta siden mössa på sig, och en hellång ljusblå broderad siden rock. Så öppnar han ögonen, och ser mig stå och vänta på honom, han bugar lätt och tar ett steg ut från molnet.

Idag ser du mycket piggare ut, kondition kan man få på många sätt säger han. Vila brukar vara en bra hjälpreda.

Tack, säger jag samtidigt som jag bugar.

- Jag känner mig mycket bättre idag. Jag ska försöka ha mina träningspass på morgonen, när det finns möjlighet. Då har jag inte så mycket annat i huvudet.

- Det kommer att bli bra, säger han. Vi får ta det som det kommer. Det vikiga är att du önskar träna.

- Ja, det vill jag gärna. Just nu känns det viktigast att försöka hinna med att hjälpa till i Haiti så länge som det behövs. När det arbetet är fullföljt så kan vi träna mer. Kanske vi hinner med ett pass efter Haiti idag, det beror på hur jag orkar när jag är tillbaka.

- Vi tar en sak i taget, utan att förutse något, ta inget för givet och ha inga förutfattade meningar, säger han till mig.

- Tack, jag ska tänka på det.

- Fokusera på varje stund, utför varje moment så gott Du kan, inget annat. Fokus. Ge Dig iväg nu säger han med en bestämd röst, och se till att utföra allt utan att släppa fokus.

-OK, nu smiter jag - Hejdå.

Fokus.

Djupa andetag, så ser jag rasmassor, grus och betong i smulor. Allt ligger huller om buller, det är ganska stilla, och känns som om det är mitt i natten. Kan det vara så?

Så ser jag kvinnan i de färgglada kläderna, och frågar henne ifall det är mörkt ute, ja det är kväll här säger hon lite oförstående. Vad har det för betydelse? Frågar hon. Ingen skulle jag tro, tänker jag. Det är mest mitt fokus som jag försöker få rätt. Allt brukar vara ljust när jag reser, men inte nu.

Så ser jag att hon har med sig mannen från igår.

- Hittade Du Din hustru? Frågar jag.

- Både ja och nej, svarar han. Hon är skadad och mycket dålig. Jag träffade på denna kvinna på platsen där min hustru finns, hon arbetar där, hon säger att min fru kommer att överleva, och så säger hon att hon känner till Dig.

- Jag frågar kvinnan, om det är så, att hans hustru kommer att överleva.

- Ja, det är så. Hans hustru är just nu skadad, men barnen finns vid hennes sida, och talar till henne hela tiden. Hennes själ kommer att vilja leva och stanna kvar hos sina barn.

- Så frågar jag mannen.

- Har Du talat med din hustru om att gå vidare? Vill Du följa med de som går till himmelen idag, frågar jag honom.

- Nej inte idag, svarar han säkert. Jag stannar här tills jag är säker på att min fru har det bra, om jag stannar är det mitt beslut. Kommer Du tillbaka fler gånger?

- Ja det gör jag så länge det behövs, svarar jag. Det finns fler än jag som gör detta arbete, men självklart blir jag glad ifall du berättar för mig hur Du väljer att göra när Du vet. Så kan jag släppa mina tankar på hur det är med Dig och din hustru.

- Jag kommer att ge Dig mitt beslut på något sätt, säger han. Just nu vill jag stanna.

- Det är OK, gå Du tillbaka till Din fru och dina barn så länge.

Så går han iväg, och kvinnan och jag står kvar.

- Hur är det med Dig? frågar jag

- Det finns så mycket att göra, så jag glömmer hur jag mår säger hon trött.

Så tar jag hennes hand, och fyller henne med kraft tills hon lyser klart igen.

- Tack, det där behövde jag, nu ska jag bara finna något att dricka, så är jag igång igen.

- Så bra, kan Du berätta ifall du vet något mer som jag kan hjälpa till med idag. Kyrkan har jag redan koll på, det verkar ju vara min uppgift att hjälpa till där, men är det något mer?

- Nej, det är mannen som var här nyss som har ett gott hjärta. Honom får Du försöka ha koll på om några dagar, jag är säker på att hans hustru överlever, hon har en stark gnista. Men jag förstår om han själv vill se detta mirakel ske. Hon kommer att överleva.

- Då önskar jag Dig mycket styrka och kraft tills vi ses igen, säger jag medan jag går ner mot den raserade kyrkan.

Så är jag där igen, nu ser det inte mörkt ut längre, platsen är upplyst av de själar som väntar. De vänder sig mot mig, och jag hälsar dem genom att höja min högra hand till mitt hjärta och buga. Jag är här för att hjälpa Er att komma till himmelen, säger jag

- Det vet vi, detta är himmelens plats vid kyrkan säger en av dem till mig.

- Hur kan Ni veta att det är jag som kommer att hjälpa Er till himmelen, frågar jag för att få svar på en fråga som har funnits en tid hos mig.

- Du skulle se dig själv, är det någon som säger. Då hade Du förstått. Du ser inte ut som någon av oss.

- Det var ju ett svar kan jag tänka mig, finns det speglar på denna sida. Nej fokus, det är inte därför jag är här.

- Det är dags att lämna denna plats nu ifall Ni önskar det, säger jag. Ni som önskar detta kan förbereda Er på att gå om en stund.

Alla vänder sig mot kyrkan, och jag ber att porten till himmelen skall öppna sig för alla de som väntar. Jag ber att de alla ska komma till en kärleksfull dimension och bli välkomnade på ett sätt som gör dem lugna. Så mycket kaos dessa själar har fått genomlida, behöver de nu frid och ro i en kärleksfull dimension.

Så ser jag den vackra välvda jättelika porten mot en stjärnklar natthimmel, dörrarna öppnas sakta och strålande ljus kommer inifrån, en bred trappa visar sig, och sträcker sig till slut ända fram till gruppen av själar som väntar på att få gå upp. Längs trappan har ljusvarelser och änglar ställt sig, för att välkomna och stötta.

Själarna går sakta och på något sätt vördnadsfullt upp för trappan, denna gång är de inte så många som tidigare, kanske femtio-sextio som går samtidigt. En otrolig frid sprider sig i hela området, mitt hjärta fylls av kärlek och ödmjukhet. Det är så vackert. Jag försöker ge dem så mycket kärlek som möjligt medan de går upp för trappan, och när de sista har gått igenom porten som börjar trappan att försvinna. Porten stängs och det kommer inte längre något ljus därifrån, så försvinner synen och jag står och ser på en stjärnhimmel som är så vacker. Diamanter på svart sammet känns det som. Universum känns nära, och jag börjar längta ut på nästa resa.

Jag ser mig om, platsen vid kyrkan är helt tom. Nej, det är den inte, en liten själ kommer fram som har gömt sig.

- Varför gick Du inte tillsammans med de andra, frågar jag stilla.

- Nej, jag väntar på någon jag känner, jag hittar inte någon säger hon, det är en liten flicka.

- Lever Dina föräldrar?

- Jag vet inte, allt hände så snabbt, och jag blev rädd och sprang. Nu kan jag inte hitta dem.

Maria är den enda som jag kan tänka mig vet ett svar till flickan. Så jag ber Moder Maria om ett svar. Var finns flickans föräldrar?

Jag ber flickan berätta om dem, hennes pappa är fiskare, och mamman tar hand om oss syskon vi bodde där borta säger flickan och pekar bort mot rasmassorna.

Jag får inget svar från Maria, så jag tar flickan i handen och går in mot centrum igen.

Så ser jag en skepnad, som ser ut som Maria på avstånd, hon öppnar sin mantel och den lilla flickan går dit och ställer sig. Jag ber Maria om ett svar, Vad händer med flickan nu?

- Jag tar hand om de barn som ännu inte vet var deras föräldrar finns. Vi arbetar med att reda ut hur det har gått med dem. Det finns ganska många barn nu som inte vet, och de vill inte lämna förrän de har fått svar. Jag kommer att berätta för Dig hur det går.

- Tack, säger jag och lämnar flickan hos Maria.

Fokus - Det känns inte bra att gå därifrån, så jag går tillbaka och frågar Maria. Finns det något jag kan hjälpa till med?

Nej, du har gjort vad Du kan idag. Kom tillbaka till kyrkan imorgon, då vet vi säkert mer.

- Tack, det ska jag göra. Så går jag utan att det känns fel.

Det är dags att ta mig tillbaka till Master Singh, imorgon är en ny dag. Nu finns det inte kvar något här som jag kan göra.

Så ser jag honom stå framför sjön och se ut över den, jag ställer mig bredvid honom. Visst är det vackert och otroligt fridfullt här, säger jag.

- Vet Du att det är en spegelbild av Din själ, säger han.

- Nej det kan jag inte tro, hur kan min själ se ut som en vacker vy, säger jag.

- Det är Du som skapar denna plats där din själ finner ro, då är det en spegel av din själ, svarar han sakta.

En klok man med kloka svar som inte är lätta att förstå. Jag får låta det smälta för det går inte in just nu.

Mitt fokus börjar släppa nu säger jag sakta och tar några djupa andetag till. Är det något mer vi ska göra idag? Jag minns inte ens vad jag har gjort i Haiti idag, det är redan borta.

- Nej, det får räcka för idag. Ditt fokus är viktigt, och jag känner att det försvinner snabbt nu.

- Ta Dig hem NU, säger han och ställer sig i sin hälsningsposition som är så vacker och vördnadsfull. Jag hoppas att min hälsning som jag försöker göra på samma sätt bara lite kan komma i närheten av den som han gör. Båda händerna framför mig, bugar lätt men ser honom in i ögonen hela tiden för att hålla fokus. När han är borta tar jag ett par djupa andetag och försöker ta mig till Björkeboda igen.

Sträcker på mig, rör på nacken som känns stel, öppnar ögonen och ser ut på snöflingor som faller stilla men ganska tjockt. Här på Österlen är det sällsynt med snö som faller sakta och stilla. Snön brukar komma från sidan med en stark vind som bildar drivor av snö på ställen där de inte ska vara.

Kim vår svarta katt ligger och sover på skrivbordet framför tangentbordet, och hundarna ligger vid mina fötter. Jag undrar ifall de är mina ankare när jag är ute och reser.

Det är dags att sluta för idag, jag har massor av annat jobb som också ska göras. Sifferjobb är bra för min balans i tillvaron. Ytterlighet till att resa med själen, men förmodligen en bra motvikt. Nu är det slut för idag.

Tacksam för att jag får lov att hjälpa till, men har tyvärr redan glömt vad jag har gjort, ska bli intressant att läsa om en stund.

Kl. 10,18 Det tog en stund idag! Nej nu måste jag snabba mig.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

100121 Kl 08,13

Just nu prioriterar jag att hjälpa till i Haiti, mitt "vanliga" arbete kommer till sidan, men det får vara hur som helst med det, för jag kan inte koncentrera mig ifall jag inte gör detta först.

Dagens mål är kyrkan, en flicka som letar efter sina föräldrar samt mannen som väntar på att få veta hur det går för hans hustru.

Det är tur att jag skriver, annars hade jag inte kommit ihåg något.

Nu börjar jag.

Gräset på ängen känns stickigt och kallt, bergen i bakgrunden speglar sig i sjön som ligger spegelblank.

Jag försöker en ganska lång stund att se Master Singh, men han visar sig inte. Så tänker jag att det kanske är ett nytt sätt att träna, att våga resa utan att han väntar på mig.

Så bestämmer jag mig för att ta mig till Haiti på egen hand. Fokus

Några djupa andetag, så känns det som om han ändå är vid min sida, så jag går tillbaka till ängen och ser mig omkring. Nej han är inte där.

Då börjar jag om för att ta mig till Haiti igen. 

Grus och murbruksrester, raserade hus. Det är ganska stilla. Det kommer tre själar och möter mig. Måste komma lite närmare för att se bättre.

Det är kvinnan i de färgglada kläderna, hon har mannen som väntar på sin hustru och ett barn med sig.

- Hej, hur mår Din hustru? frågar jag mannen.

- Hon kommer att klara sig för att ta hand om våra barn som överlevde. Jag hittade en av våra pojkar hos Maria och visar mig sonen som också är med. En blyg kille som inte vill prata med mig. Nu vet jag hur alla har det.

Vi två följer med Dig idag till himmelen.

- Det går så bra, skönt att Ni har fått ro i Era själar.

Så vänder jag mig till kvinnan.

- Hur har Du det idag?

- Idag är det lugnare, men det är många som har skador vi inte kan göra något åt. Det är för många samtidigt, men vi gör så gott vi kan. Många dör av sina skador, men ännu fler klarar sig. Alla hjälps åt så gott vi kan.

- Du ser piggare ut idag, säger jag.

- Ja, jag var tvungen att sova en stund, sen var jag igång igen.

- Vet Du var Maria har barnen som letar efter sina föräldrar?

- Det vet jag, svarar mannen, det var ju där jag fann min son. Jag kan följa dig dit ifall du vill.

- Tack det får du gärna göra. Vi kan gå direkt om Du kan det, har Du sagt farväl till Din hustru och dina barn.

- Ja, det är klart jag har. Annars skulle jag inte vara här.

- Förlåt, självklart.

Så säger jag farväl till kvinnan, och så följer jag mannen som håller sin son i handen.

Vi kommer fram till en öppen grön plats, inte så stor, det känns redan i luften att Maria finns här någonstans. Frid, ro och glädje finns på denna plats. Barnskratt och glittrande glada barnaögon möter oss när vi kommer in. Det är precis som en energikupol av glädje här. En märklig känsla, jämfört med känslan utanför.

Det är ganska många barn här, jag ser flera änglar som tar hand om dem, men jag kan inte se Maria eller flickan från igår, så vi går bort till kyrkan istället. Det blir kanske någon annan dag jag får se hur det gått för flickan.

Nu vet jag vägen, så jag går först. När vi kommer fram till kyrkan lämnar mannen som har sin son i handen mig. Men först så tackar han mig för att jag väntade på honom. Tack själv säger jag, det är jag som ska tacka.

Han och sonen går bort till gruppen av själar som väntar på att få gå vidare. Jag ser mig runtomkring för att se ifall det är fler som ska med nu. På avstånd ser jag Maria komma, hon ställer sig en bit bort, jag ser att flickan är med henne, hon tittar fram under hennes mantel. Så försöker jag fråga ifall flickan ska med idag, men får svaret att hon väntar på någon som också ska följa med. De har hittat hennes föräldrar, de lever men en farmor kommer inte att överleva sina skador, så flickan väntar på henne. Kom tillbaka imorgon säger Maria.

Självklart, det ska jag göra. Tack för att Du gav mig ett svar säger jag och bugar mig liksom jag gör till Master S. Maria går iväg med flickan vid sin sida.

Så står vi här framför en raserad kyrka, så ber jag själarna som väntar att göra sig redo att

komma till himmelen. Jag ber att de ska få komma till en fridfull och kärleksfull dimension där de blir välkomnade med kärlek. En vacker välvd port visar sig ovanför träden, dörrarna öppnas sakta, och det stålar av ljus inifrån, en trappa sträcker sig ner till själarna som väntar, och det står redan änglar och ljusvarelser och väntar på dem längs med trappan. Alla börjar sakta gå upp mot portarna. Mannen som har sin son i handen, vänder sig om och vinkar halvägs upp, jag vinkar tillbaka.

Det är vackert och otroligt fridfullt. Medan alla går upp för trappan, kommer det ett par själar till platsen där jag står och ser alla gå upp. De frågar ifall de också kan få följa med nu, eller ifall de ska vänta till nästa gång.

Ifall Ni känner Er redo nu, så gå Ni. Så länge portarna är öppna, så är det helt OK.

- Då gå vi nu också. Tack, säger de.

Det tar en stund innan alla har gått upp för trappan, men när alla har gått igenom porten så börjar trappan att försvinna, dörrarna stängs och porten försvinner till slut.

Jag står ensam kvar, och ser mig noga omkring. Det är helt tomt nu, jag står ensam kvar.

Det är dags att ta mig tillbaka till sjön, får se ifall Master S, har kommit dit nu.

Ett par djupa andetag så är jag tillbaka. Sjön ligger spegelblank, allt är stilla och fridfullt, men jag ser inte Master Singh nu heller. Han har väl någon annan att träna idag, tänker jag.

- Nejdå, säger han. Jag är med Dig idag också, det är bara det att Du inte har sett mig idag.

- Varför visar Du dig inte för mig säger jag, och så helt plötsligt står han framför mig och bugar igen. Med ett klurigt uttryck i sina glada ögon.

- Jag ville se ifall Du vågade resa utan att jag var hos Dig, sade han. Det gjorde Du ju.

- Det var ungefär lika som att resa medan Du var kvar här, men inte lika tryggt.

- Jag förstår, men Du måste lära Dig att resa utan mig också, det måste Du förstå. Snart kommer Du dit när din träning är klar.

- Det förstår jag med. Tack för att Du visar mig på ett enkelt sätt.

- Gå tillbaka hem nu, Du behöver balans.

Så ställer han sig i sin vackra hälsningsposition, bugar lätt medan han ser mig in i ögonen och försvinner in bland molen. Jag står och ser efter honom en stund, och känner mig tacksam för att ha fått en lärare som han.

Dags att ta mig hem till Björkeboda.

En svart katt ligger och spinner på skrivbordet framför mig, Nisse ligger vid mina fötter och sover....Det är dags att sätta igång med mitt vanliga arbete.

Kl 09,19 En timme, det var inte så mycket. Tack för idag.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

100122 Kl 13,35

Idag trodde jag inte att jag skulle få någon möjlighet att resa till Haiti, men så ringer telefonen och en klient berättar att hon inte kan komma och göra någon regression idag.

Det känns som om det beror på att min tid ska finnas, och därför är det väl bäst att jag sätter igång nu.

Nu börjar jag.

Det är numera enkelt att ta mig till ängen vid sjön som ligger spegelblank framför bergen.

Vet inte varför jag ser de våtblanka stenarna i strandkanten så tydligt, det är väl för att jag tycker så mycket om stenar i alla former. Så ber jag att Master S ska komma, och koncentrerar mig på att se honom. Han står i sin hälsningsposition inne i molnet och väntar på att jag ska se honom tydligt, det är precis som om han fyller på med mer energi till mig. Medan han gör detta, så ser jag honom tydligare. När han är så tydlig att jag kan ser rynkorna i hans vänliga ansikte tar han ett steg ut ur molnet, och bugar lätt till hälsning. Jag gör samma sak, håller händerna framför mig, medan jag bugar och ser honom in i ögonen.

- Idag var det tydligen viktigt att jag skulle hinna komma hit, säger jag. Hoppas bara att det inte var något stort problem kvinnan råkade ut för.

- Nej, svarar Master S, det var lite för mycket på hennes arbete för att hon skulle känna ro att gå ifrån tidigare.

-OK, bra säger jag. Då släpper jag den tanken, Jag tänker inte ha dåligt samvete för den saken mera. Jag utgår ifrån att jag kan resa tillbaka till Haiti, det finns ett arbete som jag vet att jag ska göra, är det OK?

- Ja res Du, så får vi se hur det blir. Snart bör Ditt arbete vara klart, vi får se hur lång tid det tar. Ta inte något för givet, säger han för att påminna mig.

- Tack, jag ska tänka på det. Kan jag resa nu, väntar Du här denna gång?

- Ja res nu, jag väntar här.

Tack, då smiter jag nu. Hej på en stund.

Han bara ler lite snett och skakar sakta på huvudet. Stick nu, säger han.

Det känns som om det är mycket ljusare än vad det brukar vara, går in bit längre fram och möter den färgade kvinnan som har så färgglada kläder.

- Hej, hur har Du det? frågar jag.

- Det är sorgligt och tungt att arbeta just nu, men det börjar bli lugnare nu. Människor beter sig annorlunda när de blir desperata säger hon. Vi måste börja förlåta, och lära oss att ha tålamod.

- Det kan Ni väl bättre än de flesta, tröstar jag henne.

Hon skakar på huvudet, nej nu är det inte mycket av det kvar. Vi behöver så mycket praktisk hjälp att det är svårt att organisera direkt. Det finns inte någon som kan hålla i det här. Vi kommer inte ur gamla banor, och har svårt för att ta emot och be om hjälp. Nu måste vi börja samarbeta igen, det har varit borta några dagar när desperationen har varit för hög här.

- Finns det något som jag kan göra? frågar jag utan att veta vad det skulle kunna vara.

- Be om frid och ro till oss, be om hjälp till oss.

Så tar jag hennes händer i mina, så ber vi tillsammans om frid och ro, och om hjälp till Haitis befolkning på deras villkor. Det strålar om oss, det går ljusvågor ut i rymden runtomkring oss, och jag tror på tanken att hjälp skall komma Haitis befolkning till del inom en mycket snar framtid. Hjälpen är där redan, nu ska den komma fram också.

När vi släpper varandras händer, ser vi förvånat på varandra och säger tack samtidigt. Det var en annorlunda upplevelse, säger vi båda samtidigt igen.

Så inser jag att jag har ett mål med resan idag och frågar ifall hon vet något om den lilla flickan hos Maria.

- Nej, men det finns en hel del själar som väntar på Dig borta vid kyrkan igen.

Ok, jag tar mig dit, men ska först gå bort och se ifall flickan är bland resten av barnen. Hon skulle vänta på sin farmor eller mormor..hur var det nu. Ja, det får jag se sen.

Jag går bort till den öppna platsen där det fanns så många barn igår, men det är inte så många kvar här längre. Det kommer fram en kvinna till mig, som ser efter de barn som finns kvar, och jag frågar henne ifall hon känner till flickan som väntar på sin farmor, och var hon skulle vara.

- Ja, hon väntar på dig borta vid kyrkan, Maria och hennes farmor är också där.

- Tack, då går jag dit.

- Vänta, säger kvinnan. Det finns en flicka här som kanske också ska med. Vi har precis fått veta att båda hennes föräldrar har överlevt, men det kanske finns någon släkting till henne som finns borta vid kyrkan. Jag följer med säger kvinnan, och tar flickan i handen.

Vi går tillsammans bort mot den raserade kyrkan. När vi kommer dit står den andra flickan tillsammans med en äldre kvinna och väntar vid sidan om Maria.

- Ditt barnbarn väntade på dig, berättar jag för den äldre  kvinnan.

- Hon är stark, svarar kvinnan. Jag är stolt över henne säger hon.

- Det ska Du vara, säger jag och ler mot flickan, som ser glad ut.

Maria står en bit bort och talar med kvinnan som fortfarande håller den andra flickan i handen.

- Så beslutar de att Maria tar med sig flickan till den plats i himmelen där resten av barnen är. Jag fick se en del av det när jag kom dit för att möta ett annat barn. Det är en ljuvlig plats för barnens själar, platsen flödar av moderskärlek och ljus.

Jag känner att det är dags att be om att portarna till himmelen ska öppna sig, och jag böjer min nacke och ber med mitt hjärta att porten ska öppna sig. Jag ber att alla själar som väntar här ska få komma till en dimension fylld av kärlek och frid. Så visar sig porten på himmelen ovanför träden. Den är otroligt vacker, en stor välvd dubbeldörr öppnas sakta. Det strålar av ljus inifrån, och en trappa kommer sakta fram, den sträcker sig ner till alla själar som väntar. Änglar och ljusvarelser ställer sig vid trappans sidor för att hjälpa alla som sakta har börjat vandra upp för trappan och igenom portarna. Maria går också igenom porten tillsammans med flickan. Fokus. Det är nog för flickans skull, Maria behöver nog inte gå upp för några trappor. Fokus.

När de sista själarna har passerat portarna stängs de sakta, trappan försvinner, och när portarna är stängda ser jag inte längre porten. Jag står kvar framför den raserade kyrkan tillsammans med kvinnan som lämnade flickan hos Maria.

Platsen är fylld av en fridfull känsla, och det känns lite märkligt att stå kvar utan att göra något. Så jag frågar kvinnan ifall hon vet något som jag ska hjälpa till med.

- Nej, just nu har vi allt under kontroll. Det är mest balansen i det verkliga livet för de som lever som skall skapas.

- Tack, då vänder jag tillbaka nu. Jag bugar och ställer mig i en hälsningsställning. Kvinnan vänder och går iväg.

Nu tar jag mig tillbaka till Master Singh.

Han står och ser ut över sjön igen, och jag ställer mig vid hans sida.

- Arbetet börjar lugna ner sig nu, säger jag. Tror inte att min hjälp behövs mer nu, men vi kan  se hur det är imorgon. Det finns säkert fler än jag som utför detta arbete.

- Var inte så säker på det, säger han sakta.

- Det måste det vara, säger jag. Men lovar att gå tillbaka och se ifall det finns några själar som väntar på mig vid kyrkan imorgon också.

- Ja det får Du nog hålla på med ett tag, säger han sakta, men det behöver Du inte använda vår tid för längre. Nästa gång Du kommer hit skall vi träna på annat.

- Ok, säger jag både förväntansfullt, och lite osäkert.

- Hur ska jag då komma dit, ifall jag inte behöver vara här först?

- Res direkt, utan mellanlandningar säger han på ett vant sätt.

- Är det så enkelt?

- Nej så enkelt är det inte, men nu har Du hittat vägen så många gånger att Din själ finner vägen av sig själv utan stöd. Prova innan Du ifrågasätter, säger han lite strängt.

- Javisst ska jag göra det, jag kommer hit imorgon när jag är klar med Haiti då.

- Ja, gör det om Du orkar och vill det. Tiden skapas om vi ska göra detta arbete.

- Tiden ska jag se till att få fram, imorgon ska det inte vara något problem.

- Det är dags att ta mig hem till Björkeboda nu, mitt fokus släpper mycket nu.

- Res hem, vi ses snart igen säger han medan han bugar sig i sin hälsningsposition. Jag gör likadant, medan jag tar ett par djupa andetag för att ta mig hem. Hans ögon släpper inte mina förrän bilden av honom suddas ut, och jag börjar röra på nacken som känns stel.

Idag var det lugnt, tror jag. Minnet av resan känns redan som en dröm, och jag undrar hur det gick. Jo, jag fick nog koll på det jag skulle göra idag.

Undrar vad det var som var så viktigt att göra idag för mig, som fick min klient att avboka tiden för sin regression idag? Minns inte att jag gjorde något speciellt idag.

Kl. 14,50 En timme och en kvart.

Haiti sidan skall inte skrivas på mer, utan nu får det bli någon annan resa som skall skrivas.

Dags med träning. Jag ser fram emot det.

Nu ska jag skriva till min syster och be henne ge kraft till de som lever på Haiti, det kan hon bättre än vad jag kan....tror jag.

Så ska jag skänka pengar till någon organisation som kan förmedla vad som behövs rent praktiskt. Det borde jag ha gjort för länge sen.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

100124 Kl 10,11

Igår försökte jag "resa" till Haiti utan att skriva. Jag kunde inte hålla fokus i tio sekunder ens, det får vara hur som helst med träningen på att resa. Jag måste få ro i själen för att kunna träna på annat. Just nu är Haiti det som är viktigt.

Jag provar att resa utan mellanlandningar, så får vi se hur det går, annars får jag ta mig till sjön vid bergen.

Några djupa andetag, just nu ser jag den färgade kvinnan lite suddigt så jag går lite närmare. Hon ler igenkännande mot mig, och jag hälsar på henne.

- Hej, ursäkta att jag försvann direkt igår. Jag kunde inte få fokus på det sätt jag försökte komma hit.

- Jag blev lite förvånad när Du mitt i en mening bara försvann.

- Sorry, nu vet jag hur jag måste göra för att hålla fokus. Vet Du ifall det finns arbete kvar för mig?

- Jadå, det känns just nu som om själarna som ska vidare ökar. Det är många som inte har överlevt sina skador, vi är rädda för att sjukdomar ska sprida sig så vi flyttar ut människor för att kunna få bättre plats. Vi vet inte riktigt hur allt ska lösas, mycket hjälp behövs hit. Många är desperata att finna mat till sina familjer, och sig själv. Allt börjar bli för mycket för alla.

- Tur att du orkar vara här och hjälpa, säger jag.

- Tack för att Du tar Dig hit, säger hon trött.

- Vad vill Du att jag ska göra idag?

- Det finns många som väntar borta vid kyrkan nu, det räcker med att Du utför den uppgiften.

- Då går jag dit nu. Jag tar hennes hand, och ger henne lite mer kraft. När jag ser att hon lyser starkare släpper jag hennes hand, och ser henne in i ögonen. Nu är du lite klarare i blicken, säger jag.

- Tror jag måste sova en stund, säger hon och går iväg.

Så tar jag mig till den raserade kyrkan. Platsen lyser svagt av själar som väntar på att lämna denna dimension. Jag blir ödmjuk, när jag ser alla som väntat på mig. Varför kan jag inte skärpa till mig och göra detta arbete när jag känner att jag ska göra det. Fokus.

Släpp igår, idag är det en ny dag, gör som Du ska.

Fokus.

Så ser jag alla själar vända sig mot mig, och jag ber dem om ursäkt för att de fått vänta.

- Vi har haft en skön stund här, pratat gamla minnen och lärt känna varandra på ett annat sätt, svarar någon.

- Är Ni redo att lämna denna dimension och komma till himmelen? Frågar jag.

- Visst, annars hade vi inte väntat på Dig, säger de lite busigt, men inte irriterat.

- Ja, då är det väl lika bra att vi sätter igång, säger jag med ett leende. Alla ser glada och tillfreds ut, en frid sprider sig redan, och jag blir helt lycklig i mitt hjärta, en stor kärleksvärme sprider sig inom mig, den liksom flyter ut till alla själar som finns på platsen, och jag önskar dem alla en kärleksfull och fridfull ny dimension.

Så böjer jag på nacken och ber att alla ska få komma till himmelen, till en kärleksfull och fridfull dimension där de kan känna sig välkomna. Medan jag ber börjar den jättelika välvda porten visa sig ovanför träden bakom den raserade kyrkan. Dubbeldörrarna öppnar sig sakta, och ett strålande ljus kommer inifrån. Samtidigt som porten öppnar sig, visar sig en stor stentrappa som sträcker sig hela vägen ner till samlingen av själar som väntar på att få gå igenom portarna. Jag ser änglar och andra ljusvarelser som ställer sig i trappans kanter för att hjälpa, stötta och välkomna de som sakta vandrar upp för trappan. Det är verkligen många som går idag igen. Det ser ut att vara flera tusen, hur kan det vara möjligt? Fokus

Jag står och ser på medan alla sakta går upp för trapporna och genom portarna, det är strålande vackert, och otroligt fridfullt.  Då och då ser jag någon som kommer mot kyrkan och passar på att gå upp för trapporna de med. Så slipper de vänta, tänker jag med ett snett leende.

När jag inte längre kan se någon kvar på platsen, och portarna har stängts efter den sista som gått igenom, försvinner trappan och porten mycket snabbt. Jag står ensam kvar, och det som nyss hänt känns ganska overkligt. Jag går en bit bort för att se så att det inte är någon jag missat, men allt ser ut att vara klart för denna gång.

Varför känner jag att Maria är i närheten?

Jag går lite längre fram och ser henne tydligare. Hennes energi är inte lika stark. Nej det är inte Maria, det är någon som är klädd ungefär på samma sätt som hon brukar vara, i en fotsid mantel.

- Vem är Du? frågar jag.

- Jag hjälper Maria med barnen här, svarar kvinnan.

- Vill Du mig något, frågar jag lite osäkert.

- Ja, det kan man säga, eller vi skulle vilja be Dig om hjälp att leda en del av barnen här till den plats som de ska vistas på när de kommer till himmelen.

- Jag hjälper gärna till. Vad ska jag göra?

- Kom med här, säger hon och går mot platsen där barnen var samlade tidigare.

Vi kommer fram till en plats som jag tidigare tyckte var fylld av glittrande barnögon och busigt skratt, men idag är här ganska tyst. Fokus Glädjebubblan är borta.

- Var är barnen som fanns här tidigare?

- De flesta har lämnat tillsammans med någon släkting, andra har Maria färdats med, just nu är här bara jag och några små barnsjälar kvar. Jag måste stanna här för att vänta ifall det kommer fler barn hit, men de som finns bör lämna denna plats så snart som möjligt för att komma till himmelen. Kan Du följa dem? Frågar hon.

- Jag tror att jag kan det, har varit inne genom portarna en gång, men jag blev mött av Maria när vi hade kommit en bit igenom porten och halvvägs upp för en annan trappa. Är det dit som vi ska färdas, så kan jag förhoppningsvis ta barnen dit.

- Bra säger kvinnan, Maria väntar på att barnen ska komma dit, då möter hon dig säkert på samma ställe, säger kvinnan och vänder om för att gå och hämta de barn som ska följa med mig.

- Det känns nästan som om vi är inne i ett tält. Så kommer hon tillbaka med en liten baby i famnen, och två barn vid sidan. Hon håller en av dem i handen.

Det ser ut som en flicka och en pojke, babyn vet jag inte ifall det är en flicka eller pojke. Spelar ingen roll.

De här tre kom precis när Maria hade lämnat för att resa iväg med de andra som var kvar, är det OK ifall du tar dem med Dig nu.

- Ja vi får nog fråga dem, ifall de skulle vilja följa med mig först, säger jag.

- Vad säger Ni om det, vill Ni följa med mig till Maria och gud i himmelen? frågar jag dem.

- Du ser ut att vara snäll, säger pojken och ler, jag kan tänka mig att följa med säger han kavat, och flickan nickar blygt. Babyn ser på mig med kloka ögon, och jag får en känsla av att den vet mer än mig. Jag tar detta som ett OK, och säger till kvinnan att det nog är bäst att vi går direkt, för jag börjar tappa fokus nu.

- Ja gå i frid, jag väntar här ifall det kommer in fler.

Så lämnar vi platsen, jag håller pojken i handen och har babyn i famnen, flickan går bredvid. Vi går bort mot kyrkan, och jag sätter mig på huk, så att jag kommer i samma höjd som barnen. Jag berättar för dem att jag ska be om att en port öppnar sig till himmelen så att vi kan komma dit. De får gärna hjälpa mig att be om detta.

Så ber vi tillsammans om att porten till himmelen ska öppna sig, men inget händer.

Istället ser jag en ängel komma uppifrån för att möta oss. Den är ganska stor, den svävar på något sätt mot oss, och ställer sig framför oss. Barnen gömmer sig bakom mig, men kan inte låta bli att nyfiket kika fram.

- Varför visar sig inte porten för oss, frågar jag.

- Ni behöver inte någon port för att komma dit, Ni kan följa med mig. Du kan också få följa med, säger han till mig.

- Det är nog bäst att jag gör det, annars kommer jag aldrig till att kunna sova lugnt, ifall jag inte ser att Maria möter barnen.

- Kom med här, säger ängeln och svävar före oss.

Nu står vi och ser oss omkring i en vacker sal. Blankpolerad vitrosa marmor täcker golv och väggar. Vackra kristallkronor sprider ett vacker ljus och vi ser oss förundrade omkring.

Ängeln väntar medan vi finner oss tillrätta med den nya platsen. Ni ska gå dit bort mot trappan där, säger han och pekar längre in i salen.

- Jag väntar här tills du är klar, så följer jag dig tillbaka sen, säger han till mig, för det är definitivt en manlig ängel. Fokus.

Vi går lite längre in i den vackra salen, och jag ser trappan vi ska gå upp för. Den är mycket vackert utsmyckad, och slutar vid en mycket vacker dörr som just nu är stängd.

Vi börjar gå uppför trappan tillsammans, och dörren ovanför öppnas sakta.

Det är Maria som kommer ner mot oss i trappan, hon ler mot barnen och tar babyn i sin famn. Barnen känner sig genast hemma i hennes underbara energi av ren moderskärlek.

Jag står och ser dem gå upp för trappan tillsammans med Maria, när de har gått genom dörren och stängt efter sig, börjar jag gå ner för trappan. Fokus, nu är jag trött.

Fokus. Ner för trappan, ut på marmor golvet. Där står ängeln, jag mår lite illa nu, dags att komma hem snabbt.

- Snälla ta mig hem så fort som möjligt, ber jag honom, och känner mig yr.

Så känner jag att jag befinner mig på platsen framför kyrkan, yrseln börjar släppa, men jag är tung i huvudet som bara den. Dags att ta mig hem till Björkeboda.

Andas, fokus Andas fokus.

Öppnar ögonen, sakta, vrider på nacken som är stel och knakar. Jag måste ha spänt mig nåt otroligt. Solen lyser ute, och det är dags att ta på mig varmt och få lite frisk luft.

Vad var det som hände idag egentligen. Har jag också varit igenom portarna eller hur var det?

Allt känns som en dröm, som jag borde komma ihåg.

Kl. 11,27. En timme och en kvart. Dags att gå ut.

10129 Kl 12,06

Det är flera dagar sedan som jag hade möjlighet och ro att försöka ta mig till Haiti för att se ifall jag kan hjälpa till med något. Det är nog inte bästa tillfället just nu heller, men det blir en träning på fokus om inget annat.

Det är lika bra att sätta igång så fort som möjligt, så jag börjar nu.

Det är fortfarande stökigt när jag kommer dit, mycket rasmassor och murbruk. Men det känns lite lugnare i känslan. Jag går lite längre fram för att se mer. Den färgade kvinnan med de färgglada kläderna ser jag riktigt tydligt nu. Det känns nästan som om hon är verklig.

- Hej, hur har Du det och hur är läget här nu? Frågar jag henne.

- Just nu känns det ganska lugnt. Jag känner mig utvilad för första gången på länge, och nu börjar det mest kaosliknande att bli lugnare och stabilt. Vi har funnit ro i kaoset just nu. Alla försöker hjälpa varandra på olika sätt.

- Det känns ju bra för mig, ledsen att jag inte har varit här på ett tag nu, men har inte fått möjlighet till det.

- Det är inte något problem, vi har fått hjälp av andra när det har varit nödvändigt, men nu är Du ju här.

- Ja, är det något som Du vet att jag kan hjälpa till med?

- Kanske Du ska ta en tur bort till kyrkan, men innan Du gör det kan Du väl gå bort till barnen och se ifall det finns någon som behöver hjälp där.

- Självklart, det ska jag göra. Ha det så bra nu ifall vi inte ses något mer. Det verkar vara lugnare här nu.

- Vi kanske ses fler gånger, men Du ska också ha det så bra.

- Nu går jag bort till barnen, hejdå...säger jag och vinkar till henne.

Kvinnan står och ser efter mig en stund, så går hon vidare.

När jag kommer fram till platsen där det en gång fanns så många barn, är det väldigt lugnt. Jag står och ser mig omkring och väntar på att det eventuellt ska komma fram någon som vill ha min hjälp.

Kvinnan i den fotsida manteln kommer emot mig.

- Hej, hur har Ni det här nu? Är det något som Ni vill ha min hjälp med?

- Nej, det är inte några som har kommit in till oss på ett par dagar nu, så jag tror att vi kan flytta när som helst. Jag vet att min hjälp behövs bättre där barnen är nu.

- Så bra att det känns så, då vet jag att Ni har det bra. Tack det var vänligt av Dig att komma och prata med mig.

- Det var så lite så. Vart är Du på väg nu? frågar kvinnan mig.

- Jag ska gå bort till kyrkan för att se ifall det finns någon som vill komma till himmelen med min hjälp, men vill Du att jag ska hjälpa Dig med något, så hinner jag det med.

- Nej, det behövs inte, det är helt lugnt här nu, men tack ändå.

-OK, då går jag nu. Hejdå.

- Hejdå.

Det känns lugnt överallt, och mycket mera fridfullt överallt än vad jag har upplevt tidigare.

Nu är jag framme vid kyrkan, det är konstigt egentligen. Kyrkan finns inte, men känslan finns kvar av kyrkan, det är en fridfull glad plats. Dessa människor som har använt denna kyrka, har en tro som jag kan känna igen mig i. Den är baserad på en naturlig tro utan rädslor med kärlek som grund.

Det finns inte någon som väntar på mig här. Jo...det ser ut att stå någon uppe på den raserade kyrkan , det lyser starkt om denna själ. Ska försöka ta mig dit.

- Väntar Du på att komma till himmelen? frågar jag mannen som står framför mig.

- Nej, men jag väntar faktiskt på dig, säger han.

- Vad vill du mig?

- Jag tänkte förklara lite för Dig om vad som har hänt på denna plats nu under denna tid av kaos.

- Jag lyssnar, säger jag.

När jordbävningen kom hit, och vi alla fördes bort från livet mycket snabbt, var det först mycket kaos bland oss. Denna plats vid kyrkan blev en fridfull räddning för många själar. Vi är ett religöst folk, och det är väl därför alla drog sig hit med kyrkan som mål.

- Jag har aldrig upplevt att det var kaos bland Er själar. Säger jag.

- Nej, det var inte det heller trots att vi inte alla förstod vad som hänt, men här fick vi en stund av frid. Detta är en fridfull plats för själen, säger han och ser sig runtomkring. Kyrkan har rasat, men tron finns kvar, platsen är impregnerad med tro, därför finns känslan kvar. Tron finns inte i byggnaden, utan tro är något som bara finns.

- Vill Du berätta det för mig? Vill Du att jag ska acceptera att jag har en tro, Eller?

- Just precis, Du har fått Din tro nu. Ta vara på den. Gåvan från denna erfarenhet från oss här på Haiti är att Du har fått Din tro.

När han säger dessa ord, går det rysningar genom min kropp, och det känns riktigt det han säger. Det stämmer, jag har fått en helt annan tro än den jag hade tidigare.

- Det känns inte bra att allt detta skulle behöva hända för att jag skulle få en tro.

- Nu är Du fånig! Det var ett sätt för Dig att finna din tro, jordbävningen skedde inte på grund av det.

Det är många fler än Du som har fått en starkare tro denna tid.

-OK, tack, jag ska inte glömma detta. Finns det något som jag kan hjälpa till med?

- Nej, det är lugnt nu. Det som sker i fortsättningen har vi resurser till. Du kan gå i frid.

- Tack så mycket. Då går jag hem nu. Hejdå.

- Ha det så bra och tack.

Jag ser mig runtomkring, mannen som jag pratade med hade nog varit präst här någon gång. Han kändes hemma på denna plats, nu är han inte kvar längre. Det är dags att ta mig tillbaka.

Några djupa andetag, när jag rör på nacken så knakar den. Begriper inte att jag spänner mig så mycket, är stel som en pinne hela jag.

Det var den sista gången som jag behövde ta mig till Haiti. Det känns skönt att det är lugnare nu.

Tusen tack för det.

Kl. 12,57 lite minde än en timme. Det var nog inte mycket som hände idag.

100129 Kl 13,43

Det är ett tag sedan jag som jag tränade med Master Singh, men nu har jag äntligen fått ro i själen från jordbävningen i Haiti. Idag var nog sista gången som jag behövde komma dit. Det fanns inte något kvar för mig att hjälpa till med. Nu är det någorlunda lugnt där nere, och jag vill gärna prova att träna med Master Sing.

Så jag sätter igång nu, jag har en förväntansfull känsla i kroppen, och det ska bli intressant, vad som än händer.

Tar några djupa andetag, det tar en stund innan jag kan se sjön och bergen, men när de väl finns i mitt seende så är bilden stark. Det är ganska kallt. Gräset som växer här är nog av en speciell variant, för det är kort och ganska stickigt. Små söta låga blommor växer bland gräset, det är mycket småsten på marken också. I sjökanten ligger det enbart små platta våtblanka mörka stenar. Sjön är blank som en spegel. Det är dags att koncentrera mig på Master Sing.

Jag ser honom inne i molnet, han står och blundar i sin hälsningsposition. Han är klädd i sin ljusblå hellånga broderade rock. När han vet att jag ser honom tydligt tar han ett steg ut ur molnet och bugar sig lätt. Jag gör samma sak.

- Det var flera dagar sen sist, säger jag. Det är riktigt trevligt att se Dig igen. Jag ser fram emot träningspasset.

- Det var ju trevligt att få veta, säger han glatt.

- Vad har Du på gång för mig idag? frågar jag nyfiket.

- Det får Du själv ta reda på, men jag vet att Du har en önskan att få veta mer om varför Tibet ligger Dig så varmt om hjärtat.

- Ja, måste jag erkänna, det hade varit mycket intressant, men jag har lovat mig själv att inte försöka styra någonting alls idag. Det ska bara vara Du eller min själ som styr idag. Jag har styrt så mycket nu när jag varit i Haiti för att hjälpa till, så jag kan enbart känna att det är dags för träning nu.

- Du vet vad som ska göras, sätt igång.

- Är det något som jag ska tänka speciellt på denna gång?

- Nej låt sjön och Din själ guida Dig, jag väntar här tills dess att Du är tillbaka. Kalla på mig ifall Du vill ha min hjälp.

- Tack, det ska jag komma ihåg. Då börjar jag.

Han ser lugnt på mig medan jag sätter mig vid sjökanten för att se ner i sjön. Ytan är helt mörk, det enda som jag ser just nu är bergens spegelbild.  Jag ser andra berg också, höga toppar, en konvoj med människor och djur som går mellan bergen. Det är kanske femtio personer som går tillsammans. Det är snöstorm och kallt som bara den. Män med rakade huvuden, och orange munkkåpor, barfota i snön. De fryser, men fortsätter framåt. Det är inte så långt kvar till grottan som de är på väg till. Det ser ut som om det är jakar som är fullastade med bönerullar och andra viktiga dokument, böcker mm. Alla kommer fram till grottan, lastar av djuren och går in i en lång gång. Facklor som sitter på väggarna i gången lyser upp väggarna som är målade med vackra tecken. Gången slutar i en stor upplyst grotta. Denna plats är osynlig för de flestas ögon.

Vi bär in allt som jakarna var lastade med i grottan. I grottan förvaras allt som vi är rädda att bli stulet eller förstört på annat sätt. Denna gång har en av våra siare berättat att en invasion ska komma till vårt tempel. Allt kommer att förstöras som finns inne i templet. Det gör oss inget, vårt tempel är inte beroende av någon plats. Vår andliga insikt gör att vi vandrar i flera världar samtidigt. Den materiella världen är inte viktigt för oss. Däremot är de skrivna ord som finns bevarade viktiga. Dessa vill vi rädda genom att föra till grottan.

Kanske kommer vi att finna dem någon gång.

Så ser jag mycket förstörelse, munkar blir dödade, tempel raseras och den fysiska verkligheten blir helt annorlunda. De som överlever behandlas hårt och hotfullt. Ett svårt liv, tron är förbjuden. Allt andligt arbete sker i hemlighet.

De som dött under invasionen har skapat en dimension av frihet och kunskap där templet en gång fanns. En parallell värld där lycka och tro är självklara delar i en vardag där allt utförs som det alltid gjorts.

Mitt fokus börjar försvinna, och jag tar mig tillbaka till sjön.

- Jag kunde tydligen inte låta bli att styra lite, det kändes som om jag såg en del av ett liv från Tibet, men jag är inte säker, säger jag.

- Det blir kanske mer begripligt när Du har tränat lite på annat, svarar Master S.

- Känns det Ok nu? frågar han mig.

- Ja ,men det är nog dags att jag tar mig hem, för jag börjar bli riktigt trött.

- Gör Du det, vi fortsätter när Du har tid nästa gång.

Det blir inte förrän på söndag, säger jag, men jag ska försöka träna då.

Vi ses då, iväg med Dig nu, säger han och tar ett steg bakåt in i molnet medan han ställer sig i sin hälsningsposition. Jag gör samma sak, bugar mig lätt med händerna framför mig.

Hejdå tänker jag, så är han borta, och jag tar några djupa andetag för att börja ta mig hem.

Kl. 14,24.en liten stund känns det som, lite mer än en halvtimme. Det är mitt max för dagen. Nu ska jag vila mig.

Tack för idag

10 02 01 Kl 11,19

Det blev inte någon tid över för träning i helgen, huset var fullt av gäster och det gick inte att smita undan. Det är lite märkligt hur jag kunde få en stund över till träning idag. En av mina kunder som jag egentligen skulle vara hos om en timme, ringde igår och sade att hennes dator var på lagning. Så vi bestämde att jag skulle komma dit en dag längre fram i veckan istället.

Är det verkligen så viktigt att jag tränar, så att min tid frigörs av "den andra sidan"? Hoppas att det inte var något allvarligt fel på hennes dator.

Jag ska träna nu, så det är lika bra att jag sätter igång.

Tar några djupa andetag för att slappna av för att kunna ta mig till ett förändrat medvetande.

Det tar en stund innan jag kan se sjön med bergen i bakgrunden, lite stenar här och var och ett grågrönt gräs som är kort och stickigt. Det är inte skönt att gå barfota, fattar inte varför jag måste vara så opraktisk. Sandaler är bra.

Dags att koncentrera mig på att se Master Sing. Han blir mer o mer tydlig numera. Han har ett smalt asiatiskt ansikte. Hans kinder är lite insjunkna, som på en mycket gammal man, huden är tunn och jag kan se blodkärl som är lite sprängda. Hans skägg är grått rakt och långt, en lång rak munstach. Pigga vänliga ögon, ögonbrynen är grå och lite buskiga. Han har en slät panna, långt grått rakt hår som är samlat i en lång fläta som hänger bak på ryggen. Idag är han klädd i svarta sidenbyxor, en vackert broderad turkos hellång sidenrock, svarta skor och svart sidenmössa. Han är alltid mycket välklädd. Han studerar mig medan han står i sin hälsningsposition, och när han vet att jag ser honom tydligt tar han ett steg ut ur molnet och bugar sig lätt. Jag gör samma sak när jag hälsar honom.

- Du tränar upp Ditt seende, märker jag. Säger han o småler.

- Det är inte min mening att vara oförskämd, det är bara så intressant att jag ser Dig så detaljerat numera.

- Det gör inget, vi är ju här för att träna, eller hur.

- Absolut, ber om ursäkt att jag inte fick ihop min tid i helgen. Hade inte ro till träning.

- Nu har Du det, vad har Du för önskemål idag? Frågar han mig.

- Är det inte bättre att jag överlåter styrandet till Dig och min själ?

- Nej, idag skall Du önska något.

- Det är så mycket som jag skulle behöva förstå mer av, Maya tiden, Egypten, Tibet..Jag kan inte välja, men Mayatiden eller Tibet ligger nog närmast i min önskan. Så har jag fått ett mynt, en benbit, och ett halsband med ett kors i. Vad ska jag göra med dem? Det gör mig nyfiken, men det kan vänta ifall det finns viktigare saker att göra.

- Ja, det verkar som om vi ska överlåta lite till Din själ att välja och vraka bland dina egna önskemål.

- Ja! Det tycker jag låter som en bra idé, jag har ändå inte en enda aning om vad som kommer att hända, så gärna det. Ska jag se ner i sjön nu?

- Nej, först ska Du lyssna på mig säger han bestämt.

-OK, säger jag och ser honom rakt in i ögonen.

- Nu ska du först vara noga med att ta med Dig alla gåvor Du har fått, det kanske är så att Du kommer att behöva någon av dem idag.

- Ok, jag tar på mig halsbandet, och lägger benbiten och myntet i fickan.

- Bra, nu kan Du se ner i sjön.

Så tar jag ett djupt andetag och sätter mig vid strandkanten för att se ner i sjön.

Ytan är helt mörk och spegelblank.

Det första jag ser är en falk som sitter på en sittpinne, en ung man står vid sidan om falken. Jag själv sitter vid sidan om en man på en arena. Massor av människor finns runt om arenan. Arenan är byggd av stora stenblock, den är mycket stor. Ytan i arenan är större än fyra fotbollsplaner. Jag kan inte riktigt förstå vad det är vi ska se på, det är någon sorts tävling eller uppvisning. Mängder av färgglada dräkter, många män är klädda i mantlar prydda av gnistrande fågelfjädrar.

Så kommer något ut på arenan, det är en jättestor ödla, den skrämmer mig lite. Den är flera meter lång och ganska hög. Den påminner om en ormdrake. En ung man, en av de besegrade folkens män ska möta denna ödla. Ungefär som en tjurfäktning, fast mannen bara har ett spjut som skydd. Jag är av någon anledning mycket förtjust i mannen som ska dö i kampen mot ödlan. När han kämpar mot ödlan, känns det som om jag dör lite hela tiden.

Jag tillhör nog också de som är besegrade, men har blivit utvald att leva tillsammans med en av översteprästerna. Det är han som sitter vid min sida.

Helt plötsligt dör ödlan, mannen som kämpat har kastat sitt spjut rakt in i ögat på ödlan. Ödlan sjunker omedelbart ihop och dör. Mannen vänder sig mot mig och hälsar, han bugar sig. Han är lik Olle min nuvarande man! Jag blir jätteglad, och vill bara dit till honom, men jag blir fasthållen av översteprästen. Trots att mannen har segrat, finns det en lag som säger att han ska fortsätta strida så länge det inte är någon som ger något för hans liv. En ny motståndare kallas in på arenan, men så vet jag vad jag ska göra. Halsbandet jag har om halsen kanske kan rädda hans liv, jag ber översteprästen om nåd, att ta mitt liv och halsbandet istället för att låta honom kämpa. Släpp honom fri, ber jag. Jag gör vad som helst, bara Ni släpper honom fri.

Översteprästen, som tydligen har makt på denna arena ser nyfiket på mitt halsband.

- Var kommer det ifrån?

- Från himmelen, svarar jag ärligt. Jag fick den av en ängel, för inte så länge sen.

Korset i halsbandet glänser, och det är vackra ädelstenar i grönt och rött som glittrar i solen. Kedjan som korset sitter i är ganska tjock, det ser ut som guld.

- Du ljuger, säger prästen.

- Nej, det gör jag inte, men jag kan inte bevisa något. Gör vad Du vill med mig, men låt honom bli fri.

- Översteprästen studerar mig rakt in i ögonen, ger en order att mannen ska släppas. Han tar inte halsbandet, utan låter mig sitta vid sin sida utan att bry sig om mig en lång stund.

- Varför vill Du inte ha halsbandet?

- Ser Du inte att det enbart tillhör Dig, frågar översteprästen?

- Nej, hur ska jag se det?

- Dina ögon speglas i färgerna på ädelstenarna, säger han och ser mig rakt in i ögonen.

- Stanna hos mig, säger han, jag ska inte skada dig, jag ska lära Dig allt jag kan. Du får bli min prästinna. Mannen får leva fri så länge Du stannar hos mig.

- Du kan känna dig trygg hos mig. Mycket kunskap finns att överlämna till Dig genom drömmar, och offer. Siandets tid har kommit till vår värld, och Du är en del av den nu. Tempel kommer att byggas, och raseras. Ormögat och jaguarens tid är inne.

Vad väljer Du att tränas i?

- Jaguarens tid hörs som något bekant, det väljer jag. Får jag träffa min man någon mer gång?

- Nej, nu är din tid min, Ditt offer är att lämna kärleken för kunskap.

- Det blir inget offer, bara jag vet att han kommer att leva fritt.

- Det lovar jag.

- Tack, då är jag redo. Vad är det som Du vill att jag ska lära mig?

Jag beskriver bilder som susar förbi just nu:

Jag ser stjärnklara nätter där vi studerar stjärnorna och planeterna, Orion, Venus mfl. Vi lär oss hur de flyttar sig på himlavalvet. Tid beräknas med detta.

En öppen eld i djungel där vi sitter mitt i natten och tränar på drömresor. Mayatempel och soldyrkan med dagliga ritualer.

Jag ser mig själv dansande runt en öppen eld klädd i en svart panters skinn.

Jag lär mig drömkunskap och flyger med själen till plejaderna. 

Shamaner som leder drömresor, jag hör trummor och skallror.

Vi är klädda i färgglada mantlar prydda med skimrande kolibrifjädrar i alla möjliga färger. Tiden av kunskap flyger förbi i en rasande fart. Jag blir översteprästens medhjälpare, jag tränas att se in i framtiden. Tvingas att berätta allt jag får veta, vågar inte ljuga om något. Jag ser hemska saker, och lär mig att offra barn och kvinnor till gudarna för att blidka dem. Det är en annan tid, och en annan verklighet. Människorna ser inte på samma sätt på grymheterna som vi gör idag.

Jag ser en lång utbildning, under många års tid. Inte olycklig, utan intressant och utvecklande, men hela tiden ensamt. Jag saknar min man oerhört mycket.

Var det värt att offra vår kärlek för att han skulle leva?

- Ja utan tvekan, jag skulle göra samma sak idag. Så mycket älskar jag honom fortfarande. Det är en gåva att få leva tillsammans igen. Vår tid tillsammans idag, ska jag verkligen ta vara på.

- Hur blev det med kunskapen?

- Det var mycket mörk kunskap, som jag inte vill minnas. Kulturen var bygd på att människorna offrade till gudarna, och gudarna krävde hela tiden mera offer. Barn och unga kvinnor och män var offer som gudarna ville ha. Eftersom det var min överstepräst som bestämde vad gudarna ville ha för offer, så var jag en av dem som utförde hans offrande. Det är inte något som jag vill minnas. En dag när jag hade fått veta att min man hade blivit dödad i en strid, bad jag översteprästen att ge mig som offer till gudarna. Han skar själv ut mitt hjärta, jag kan inte ens säga att det var sorgligt, det kändes bra att få ett slut på det livet.

Att dö utan rädsla, är inte helt fel.

Det är dags att ta sig tillbaka till Master Singh känner jag, mitt fokus börjar släppa, och jag tar ett par djupa andetag för att komma till sjön.

Master står vid sjökanten vid min sida och ser lugnt på mig.

- Hur känns det? frågar han vänligt.

- Lite förvirrat, måste jag erkänna - Varför ville han inte byta mitt halsband mot min mans liv?

- Förmodligen var Du mera intressant, svarar Master Sing. Det var enkelt att manipulera Dig för att få Dig att göra allt han ville att Du skulle göra, utan problem.

- Det var en märklig kultur, jag gillar den inte alls nu. Den är så mörk och skrämmande. Hur kunde de ta kraft från andra människor på det sättet?

- Det är väl bra att Du har lärt Dig den läxan, svarar Master Sing.

- Skulle helst slippa den läxan, men inser att det var nyttigt.

- Du tappar fokus, gå tillbaka hem. Säger Master S och ställer sig i sin hälsningsposition. Händerna sammanpressade framför sig, bugar lite lätt, ser mig rakt in i ögonen. När han ser att jag gör samma sak, tar han ett steg in bland molnen och försvinner.

- Tack säger jag rakt ut i luften, utan att han är kvar. Men det känns bra att säga så ändå.

Dags att ta mig tillbaka till Björkeboda.

oooh, varför är min nacke så himla stel, det knakar när jag rör på den, och mina axlar är uppe vid öronen. Suck! så skönt att komma hem!

Det var första gången som jag mött Olle i ett annat liv! Vilken gåva att vi får leva tillsammans i detta!

Jag är glad och tacksam för det.

Kl. 12,43 Det är dags att köra med Nisse till djursjukhuset.

Så här i efterhand kan jag erkänna att jag helt tiden hade en känsla av att jag kände igen översteprästen, men det var inte förrän jag läste igenom allt nu som jag inser vem det är jag känner igen. Konstigt. Fler bilder och minnesbitar kommer fram hela tiden, får se ifall det blir någon fortsättning på denna drömresa

100205 Kl 11,52

Idag är det samma sak igen, jag har fått eftermiddagens behandling avbokad. Därmed har tid för träning i lugn o ro infunnit sig.

Vad är det som är så viktigt med denna träning? Är det jag som inbillar mig att det känns viktigt, eller är det så. Måste försöka komma ihåg att fråga om detta, samt ifall det går att få någon form av bekräftelse på allt detta.

Måste erkänna att jag ibland kan känna mig galen som gör detta enbart för att jag känner att det är riktigt. Just nu måste jag kämpa mycket med mitt eget motstånd.

På samma gång som jag tycker att träningen med "drömresorna" är mycket intressant, så är det konstigt för mig. Min logiska sida har börjat spöka med mig. Jag vill veta varför jag ska lära mig detta.

Det är dags att ta mig till sjön för att träffa Master Sing.

Efter en stund är jag där, sjöns mörka spegelblanka yta speglar bergen i bakgrunden. Ängen jag står på är lite frusen på ytan. Gräset är kort, och det ligger småstenar lite här och var. I strandkanten glittrar våtblanda platta stenar. Solen lyser starkt, ändå känns det kallt, och jag önskar att jag hade en extra tröja på mig.

Det är dags att koncentrera mig på Master Sing. Jag ser molnet som han brukar färdas i, efter en stund kommer konturerna av hans ansikte fram. Han står i sin hälsningsposition och blundar. Han koncentrerar sig också. När jag ställer mig i samma hälsningsposition som han har, vet han att jag ser honom tydligt. Inte förrän då tar han ett steg ut ur molnet och bugar sig lätt, jag bugar mig också.

- Jag förstår att tiden för tvivel har infunnit sig, säger han. Precis som om han redan vet hur jag känner det.

- Ja, det får jag nog erkänna, säger jag tveksamt. Samtidigt som jag tycker att allt känns verkligt, så har jag väldigt svårt att tro på att min själ kan uppleva detta.

Kan Du hjälpa mig med detta? Kan jag få någon form av bekräftelse på detta?

- Det är möjligt att det skulle kunna ordnas.

- Tack, säger jag. Samtidigt som jag skäms lite, men det måste sägas, det finns en sak till jag behöver få svar på. Varför är det så viktigt att träna? Är det så nödvändigt att Ni skapar tid för mig?

- Tids nog kommer Du att förstå vikten, tänk inte mer på varför Du ska lära dig detta. Detta är kunskap som du redan har, Du tränar dig enbart i utförandet av den.

Som svar på ifall vi skapar mer tid för träning så är svaret ja. Men inte med något större ingrepp, enbart med enkla medel skapar vi mera tid.

Något annat svar kan jag inte ge dig just nu. Är du nöjd?

- OK, jag ska försöka släppa tanken på varför jag behöver träna, och enbart njuta av att det är så intressant.

- Just det, låt glädjen styra, det är bra. Det gör allt så mycket enklare. Låt Din själ få känna sig fri.

- Det är en skön känsla för själen måste jag erkänna.

- Finns det någon plan för dagens träning? Frågar jag nyfiket, jag har redan glömt min tidigare känsla av osäkerhet.

- Nej, idag har vi inte några planer. Idag ska du först ta dig till rummet med nyckeln, därifrån får Du låta din själ styra själv.

- Ska jag ta med mig de gåvor jag fått tidigare.

- Ja, det är lika bra ifall Du skulle behöva dem.

Jag har halsbandet med korset på mig, benbiten och myntet i fickan. Ok, då börjar jag nu.

- Sätt igång, jag väntar här tills du är tillbaka, säger Master S.

Jag behöver inte ens sätta mig vid strandkanten för att se ner i sjön innan jag är inne i rummet med lådan och nyckeln. Rummet luktar jord och fukt. Det är ljust, men jag ser ingen belysning eller något fönster. Det finns ett litet bord som står på en fot, ovanpå bordet står trälådan med nyckeln inuti. Jag öppnar lådan och ser nyckeln. Det ser ut som en guldnyckel, rikt utsmyckad, men när jag tar den i handen blir den en enkel järnnyckel.

Allt är inte det man tror, är min nästa tanke. Jag tar nyckeln med mig bort till den enkla trädörren. Det är en omålad välvd gammal dörr, när jag lägger handen på den kan jag känna att den är hal av fukt. Nyckeln passar i låset som lätt klickar till när jag vrider om nyckeln. Dörren öppnar sig på glänt och jag ser ut på en vacker sommaräng. Ett ljuvligt vackert landskap ligger framför mig, det påminner om Österlen. Ett vackert böljande landskap, med skogsdungar, åkrar, kullar och små sjöar. En ljummig sommarvind känns mot min kind, och jag ser fjärilar som flyger runt bland alla blommor på ängen. Svalorna flyger högt uppe i skyn, det doftar ljuvligt av sommaräng.

Jag tar ett par steg ut på ängen, så ser jag någon komma för att möta mig.

Det är en kvinna, ett ljussken finns ovanför henne, och det känns som om det är Marias energier, men just nu är jag inte säker. Jag går fram mot kvinnan. Jo det är Maria.

- Vill Du träffa mig? frågar jag lite osäkert.

- Ja, det är på tiden att du får veta lite mer om vårt arbete tillsammans. Ännu så länge har du ju bara hjälpt till utan att fråga så mycket, men vi har förstått att det är dags att svara på lite frågor nu.

- Oj då! Det kom lite hastigt tänker och känner jag samtidigt. Vad i hela friden ska jag fråga och i vilken ände ska jag börja?

- Kanske det blir bra om jag förklarar, så frågar Du när jag har berättat klart? frågar Maria, som förmodligen förstår hur förvirrad jag känner mig.

- Tack, det blir en bra början.

Då, så. Så här kan jag berätta för dig.

Vänta...kan vi sätta oss i gräset, för jag känner mig helt tagen.

- Visst, gör Du det, jag blir här.

Jag sätter mig i gräset och lyssnar på henne.

Maria börjar tala, det är precis som om ljuset ovanför henne skapar bilden av henne.

Då börjar jag nu säger hon och ler.

När tiden var ung skapades vi människor till guds avbild. För så mycket älskade han oss.

Vi som har sett hur utvecklingen på Jorden har lett till mörka stunder gråter i vår själ. Mellan våra liv på Jorden har vi lärt oss att återskapa paradiset till Jorden. Detta är nära nu. Mycket skall göras fortfarande, men grunden är lagd till att arbetet tillsammans med människorna nu skall komma in i en ny fas.

Många väljer att födas åter ur vår grupp för att fysiskt arbeta tillsammans med Er. Det är inte något problem för oss att verka på Jorden i vår nuvarande form, men det är inte så många som kan uppfatta oss ännu i den dimension som vi arbetar igenom. Med ett förändrat medvetande kan Du uppfatta vårt arbete, och hjälpa till. Var säker på att detta är verkligt.

Du är en av oss som har valts att födas åter för att vår kommunikation med människorna ska bli tydlig. Tro på detta, även om jag redan kan känna att du backar inför detta. Tro på detta, gör det.

Maria står och ser på mig, och jag vet varken ut eller in.

- Det är tur att jag sitter ner, säger jag med ett småleende, jag känner mig alldeles yr i Din närhet.

- Jag försöker balansera mina energier så att Du kan se mig.

- Tack, det är snällt.

- Har Du några frågor, säger Maria.

- Just nu är jag mest yr, och kommer faktiskt inte ihåg vad Du just har berättat för mig, men låt mig ta det lite lugnt så jag kan bli av med yrseln. Andas.

Fokus. Maria står framför mig! Fokus. Frågor.

- Jag förstår inte hur det kan vara så att Du säger att jag är en av Er.

- Ni är många av oss som har valts/valt att återfödas för att hjälpa denna sida att skapa ett högre medvetande med kärlek som grund. Det är inte enbart Du som har detta arbete.

- Det var ju skönt att höra. Tack.

- För att jag ska kunna tro på detta i min verklighet, finns det en möjlighet att Ni ger mig ett tecken på att detta är verkligt för mig?

- Det kanske vi kan ordna. Har du fler frågor? Vår tid börjar ta slut.

- Varför valde jag att födas åter?

- Du tillhör de andliga krigarna som har valt att besegra det som är negativt för människorna och Jorden.

- Det hörs ju enkelt. Njaeej, ledsen jag kan inte förstå, men kan förstå känslan Du ger mig. Det som jag upplevde någonstans i universum under Jord, är det där som de andliga krigarna får sin avsmak för krig och grymheter?

- Ja, du har kommit därifrån.

- Då förstår jag. Tack.

- Det är ett av de ställen som finns för att utveckla själar till förståelse.

- Hur många liv har jag levt på Jorden?

- Det är många, tiden av karma är slut. Detta livet har varit många liv i ett. Mycket kunskap har manifesterat sig i verklig kunskap.

- Jag är inte ens religiös, varför väljer Ni mig?

- Vi har inte valt Dig, Du är en av oss. Ni är många som är en av oss. Det är därför som allt är mycket enklare nu.

- Vadå enklare?

- Att föra ett samtal t. ex, att förmedla kunskap till dig som kanal. Det är många som kan lyssna nu, du är inte ensam om detta. Många av Er som kommer från oss, hjälper redan till att skapa en kärleksfull värld för alla att leva i. Paradiset skapas av er tillsammans med oss.

- Hur gärna jag än vill stanna lite till, så måste jag snart tillbaka, jag kan inte hålla fokus så länge till, är det något mer som Du vill berätta för mig?

- Gå i frid, Din önskan om bekräftelse är hörd.

- Tack, säger jag och ställer mig upp. Hälsar henne med samma bugning som jag gör till Master Sing. Farväl tänker jag.

Ljuset som följer henne drar liksom upp henne till ett moln på himmelen, hon ser ut som en ängel när hon försvinner uppåt. Hon har sin högra hand höjd till hälsning, och den vänstra på sitt hjärta. När hon gör så sänder hon en stark kärleksfrekvens till mitt hjärta som blir lyckligt av känslan.

Jag förstår inte att denna kvinna kan ha tid med mig, men jag är oändligt tacksam för att hon kom hit idag. På tal om det är det dags att ta sig tillbaka.

Ganska snurrig vänder jag om för att hitta tillbaka till den gamla dörren. Där är den, det är precis som om den är en slags dimensionsport. Den står fortfarande på glänt till mig, så går jag genom den och in i grottrummet med bordet. Jag vrider om nyckeln och tar ut den från nyckelhålet. Lägger den i träasken på bordet, och stänger locket. Så ser jag mig omkring i rummet och säger tack för denna gång. Det är dags att tänka mig tillbaka till sjön vid berget.

Det blir kallare, och så ser jag sjön med berget i bakgrunden. Master Singh står vid sjökanten för att hålla kontakt med mig, förmodligen via ytan, men jag är inte säker.

När jag ser honom tydligt tar jag ett steg fram emot honom och hälsar på honom igen.

- Det var en fin resa idag, säger jag. Just nu kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag fick träffa Maria. Det är alltid så förunderligt att komma nära henne. Hon har en sån skön känsla av kärlek runtomkring sig.

- Ja, det kan jag hålla med Dig om säger Master Sing.

- Du har problem med Ditt fokus när energierna är höga.

- Ja, jag blir helt yr i huvudet, men det blir lättare när jag försöker slappna av.

- Det är bra att du kom på det, det har jag inte berättat för Dig. Andas och slappna av, det är spänningarna i din nacke som ger dig känslan av yrsel. Du spänner dig väldigt mycket när Maria eller Jesus kommer nära Dig.

- Ja, jag vet. Jag blir stel som en pinne hela jag, det är mycket för att jag har så svårt för att acceptera att jag ser dem, ändå gör jag det.

- Är det enklare att se mig? säger Master Singh med ett leende.

- Ja, ärligt talat är det det. Jag har aldrig träffat Dig förut, och har inte någon bild av Dig förrän Du mötte mig i det där templet. Var kommer Du ifrån egentligen?

- Det är en bra fråga som vi får besvara någon annan gång med en resa. Det är enklare att visa dig på det viset.

- Du har en förmåga att göra mig nyfiken hela tiden.

- Ja, det är ett bra sätt att skaffa sig kunskap på, av nyfikenhet.

Nu ska Du ta dig hemåt, för ditt fokus börjar försvinna. Master Singh ställer sig i sin hälsningsposition och ser mig rakt in i ögonen. Jag gör samma sak och säger farväl till honom också, när han vet att jag är OK tar han ett steg in i molnet och försvinner helt.

Tack så mycket tänker jag, och försöker bli varse min kropp och att jag är tillbaka hemma på Björkeboda. Ser ut genom fönstret och ser snövallar som snöröjaren har lagt utanför fönstret. Vi har verkligen vinter på Österlen, det är längesen som jag har upplevt så hör mycket snö.

Kl. 13,33 en snabbtitt visar att det har tagit en och en halv timme idag. Nu måste jag läsa igenom vad jag har skrivit.

2010 02 20 kl 16,53

Jag hade tänkt vika hela dagen till att skriva, men det blev inte så. Olle´s jaktdag blev inställd p.g.a. snö, och då tycker jag att det är mysigt att umgås med honom.

Nu mekar han traktor, och det kan jag inte tänka mig att hjälpa till med. Så då kan jag passa på att låta min själ få smita iväg. Eller vad jag ska kalla det. Hur som helst, är det numera en avkopplande stund för det mesta.

Nu börjar jag.

Jag ser sjön framför berget, den är helt spegelblank, nästan vit eftersom det är vita moln på himmelen, jag ser inte att det finns något blått på himmelen. Det kommer någon stor vit fågel flygande, det är nog en svan. Ytan på sjön ser nästan ut som silver. De platta stenarna i vattenkanten blänker svarta där de är blöta av sakta skvalp från sjön. Jag kan inte förstå att det kan bli någon rörelse i detta helt lugna vatten, men det är en svag rörelse i vattenkanten. Gräset är stickigt som vanligt, och det är ganska kallt, jag förstår inte varför jag måste vara barfota när jag gör detta. Det hade varit skönt med lite varma skor, men nu är det inte så. Små söta blommor växer fortfarande lite här o där i gräset, en insekt som ser ut som en gräshoppa ser jag också. Det är väl vår eller sommar här uppe bland bergen, så då finns det säkert insekter också.

Nej, nu är det dags att koncentrera mig på Master Singh, det är längesen nu. Två veckor sen jag lämnade honom, och jag hoppas att han finns kvar för mig.

Jodå, jag kan se molnet och en svag bild av hans ansikte. Han blundar och koncentrerar sig också. Idag har han någon färgglad mössa på huvudet, hans hår är flätat i en lång fläta på ryggen, han har en ljusgrön lång sidenrock på sig idag, svarta sidenbyxor och ett par låga svarta skor. När han vet att jag ser honom tydligt, öppnar han ögonen och bugar sig lätt med händerna framför sig. Jag gör samma sak, jag hälsar honom med ett leende som känns sorgset.

- Du är fortfarande inte läkt säger han.

- Nej, jag märker det säger jag och blir lite lättad att han märker hur jag känner mig.

-J ag har saknat Dig, men jag har inte orkat träna förrän idag. Men nu vet jag inte ifall det fungerar eftersom jag blir så ledsen inombords. Jag önskar så att David återfinns i livet, men jag har så svårt för att kunna tro att det är så. Det jag upplevde var ju inte som jag ville att det skulle vara.

- Nej, det är ett stort ansvar att se bortom - Det är inte alltid som det är enkelt att förmedla budskap.

- Kan Du berätta för mig nu varför Du har valt att träna mig?

- Det finns ett mål med träningen, men den måste först avslutas innan vi kan avgöra tillsammans ifall du är redo för att utföra arbetet.

- Jag har inget emot träningen, kan du vara vänlig och stoppa mig när det är budskap som jag inte bör vara delaktig i.

- Nej, jag är här för att stötta Dig i Dina beslut, ansvaret ligger hos dig i vilka budskap som Du ska förmedla.

-OK, det svaret kunde jag ju tänka mig.

- Ja, det kunde Du gjort.

- Finns det något speciellt som jag ska göra idag?

- Nej, låt sjöns yta visa dig vägen, men ta med dig de saker som du har fått.

- Då börjar jag nu, för jag börjar redan få ont i huvudet.

- Då är det en bra idé att sluta direkt, och gå tillbaka. Du har inte tränat tillräckligt ofta. då kan dimensionsförändringar bli smärtsamma, kom tillbaka imorgon.

- Sorry, jag kan inte vad jag vet. Ska på fotokurs.

- Jaja, låt det bli en annan dag.

- Ja, Du har rätt. Det är dags att gå tillbaka, ber om ursäkt för detta.

- Ingen orsak, säger Master Singh och bugar sig medan han ser mig rakt in i ögonen med sina milda vänliga ögon.

- Hejdå, säger jag och bugar mig också lite lätt, ser honom försvinna in i molnet, och känner ett lätt illamående. Det är dags att ta sig tillbaka, attan också....

Efter en stund kan jag börja se mig omkring i rummet, huvudet gör fortfarande ont, och jag måste nog sluta direkt.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

2010 02 21 kl 11,09

Lite konstigt är det, måste jag erkänna...Fotokursen kunde jag inte komma till eftersom vår väg har blåst igen under natten, och den blir inte plogad förrän imorgon bitti. Nu har jag hur mycket tid som helst att skriva. Har inte ont i huvudet, så nu börjar jag om från början.

Har en torktumlare som skramlar i rummet intill, så det blir en bra träning på fokus..

Jag ser sjön, idag är den lika himmelsblå som den molnfria himmelen ovanför. Bergen syns i bakgrunden, och gräset är lika förbaskat kallt och stickigt som det brukar. Jag får nog ta med mig varma skor hit. Det är inte speciellt varmt heller, så jag ska nog ta med lite extra kläder...nej nog med trams, jag ska koncentrera mig att se Master Sing.

Ett grått moln, därinne ser jag honom, tydligare hela tiden. Han ser så gammal och bräcklig ut, men det är han sannerligen inte. Han är så kristallklar i sin tanke, han vet redan allt om mig innan jag säger något.

Nu öppnar han ögonen, och ser mig stå och vänta på honom. Han tar ett steg ut ur molnet, bugar sig lätt och jag gör samma sak.

- Så Du är redan tillbaka, säger han med ett leende som gör att jag vet att han har koll på mig.

- Hur vet du allt redan, hur kunde du veta att fotokursen inte skulle bli av för min del.

- För att Du hellre tränar med mig, svarar han med ett självklart uttryck i sina ögon.

- Du menar att jag har fixat så att snön har blåst igen vår väg?

- Nej, men om du hellre hade varit på fotokurs, så hade Du tagit Dig dit på ett eller annat sätt.

- Ja, det har Du rätt i, men jag erkänner villigt att jag hellre tränar med Dig.

- Då så, behöver vi inte lägga tid på denna diskussion längre.

- Nej, var vill Du att jag ska börja idag. Jag har inte alls ont i huvudet idag, vilket är skönt.

- Börja vid sjön för att se vart Du ska färdas, sen får Du ta det som det kommer. Jag finns här ifall du vill ha min hjälp.

- Ok, nu sätter jag igång.

Innan jag sätter mig vid sjökanten, så tar jag med de saker jag har fått tidigare ifall jag kommer att behöva något av det på denna resa. Så sätter jag mig vid strandkanten och ser ner i sjöns mörka spegelyta.

Jag ser himmel, fåglar...vita som flyger, ser ut som kakaduor med långa stjärtar. Jag känner mig som en sydamerikansk indianflicka.

Har mörkt långt hår, är ganska kort. Har bara en höftskynke runt höfterna, och ett spjut i handen. Jag står och ser efter papegojorna, det är en otroligt vacker plats jag befinner mig på. Smaragdgrön regnskog, höga berg i närheten, de är heliga för vårt folk..bergen alltså.

Högt uppe bland bergen offrar vi till gudarna och de talar till oss där. Bergen floderna stenarna träden och alla djur talar till oss, och vi förstår vad de säger till oss. Jag är en av dem som kan tala med alla delar som finns, även de andar som bor i underjorden. De andar som bor i underjorden finner vi vid en källa med kristallklart vatten.

Jag bor tillsammans med min Mormor utanför byn, det är hon som har lärt mig att tala med naturens gudar, vi ser dem mest som människor, inte som gudar.

Varje berg har sitt namn, och bäckarna vattenfallen och allting annat har sina namn.

Idag ska jag bege mig ensam in i regnskogen för att finna en växt med läkande krafter till min Mormor, hon är sjuk och behöver denna växt för att bli frisk.

Egentligen är det bara växtens egenskap och energi som hon behöver, detta vet hon redan, men hon säger att hennes kropp inte vill bli frisk utan den energin. Därför har jag gett mig ut för att leta upp denna växt. Den växer ganska långt ifrån vår by, jag måste vandra två nätter upp bland bergen. Just nu har jag kommit till en av mina favoritplatser. Jag står uppe på en hög avsats och ser ner i en dal med en otroligt vacker glänta i. Från avsatsen där jag står och ser ner i gläntan kastar sig floden ut i ett vackert vattenfall som gör att vattnet skummar vitt, och luften blir alldeles våt. Det är nästan som att bada på land. Jag är genomvåt, men det är skönt eftersom det är varmt i luften. Jag ser en människa nere i dalen och känner mig lite nyfiken på vem det kan vara. Men jag går vidare, måste finna växten.

Jag går genom regnskogen upp mot bergen, det är inte enkelt, men det är precis som om jag har sällskap av växterna och djuren, jag känner mig inte ensam när jag går här.

Det blir kväll och jag klättrar upp i ett träd för att vara i säkerhet från jaguaren, vi kallar den svarta pantern så. Egentligen är jag mest rädd för de stora ormarna, de kan finna mig överallt. Men jag känner mig ganska säker uppe i trädet.

Det kommer någon gående under trädet, det är någon som är klädd i kåpa, något grovt material. Det ser ut som en munk. Hur kan det hänga ihop mitt ute i en regnskog. Jag förstår inte vad jag ser, men han stannar till och tittar upp mot trädet, jag gömmer mig för jag vill inte bli sedd.

Så ropar han på mig, säger att han vet att jag är där uppe. Men jag rör mig inte, vill inte visa mig trots att jag är nyfiken. Vad vill han mig?

- Jag ska inte skada dig, vill bara prata med dig, säger han stilla.

- Vad vill Du?

- Lära mig förstå hur Du kan allt, säger han. Jag behöver en lärare.

- Hur vet du vad jag kan?

- Det kan jag känna mig fram till, säger han.

- Varför vill Du lära Dig?

- Jag vill också kunna tala med bergen och träden.

- Hur vet Du att jag kan detta?

- Jag har studerat Dig ett tag på håll.

- När då?

- Hela tiden, jag kan känna vart du går. Vi är på något sätt kopplade till varandra, men jag vet inte varför. Jag vet bara att min gud säger till mig att jag ska lära mig av dig.

- Vilken är din gud? frågar jag nu ganska nyfiket.

- Jesus, Marias son. Jag är katolsk präst, men jag inser mer och mer att min tro är förvrängd, och jag vill lära mig ett nytt sätt att finna gud.

- Är det Jesus som har berättat för Dig att följa efter mig?

- Nej, det kan jag inte säga, det är mer en känsla som jag vet är rätt. Inom mig vet jag att Du kan visa mig hur jag ska göra för att förstå.

Nu har jag blivit så nyfiken på denne munk/man/präst så jag har hoppat ner ifrån trädet och står och talar med honom. Han behandlar mig som sin lärare redan. Så som jag behandlar min Mormor, med respekt.

Just nu måste jag vila, för imorgon ska jag leta efter en växt till min lärare, säger jag. Vill Du följa med mig på vägen?

- Jag kan göra det, hade hoppats på att Du skulle säga så.

Vi gör upp en eld och sitter och talar nästan hela natten. Sammetssvart natthimmel beströdd med stjärnor som ser ut som gnistrande diamanter, luften är fylld av regnskogens alla ljud. Det är lugnt och stilla. Vi pratar och till slut vet vi allt om varandras själar. Till slut somnar vi tryggt på var sin sida om elden.

På morgonen när vi vaknar regnar det, och vi börjar gå mot bergen som ligger ganska nära nu.

I flera timmar vandrar vi tysta uppför en slingrande nästan obefintlig stig. Det är brant ner och högt upp. Det växer inte så mycket högt uppe på berget, det är ganska låga växter, jag kan namnen på alla och berättar för munken allt jag kan. Han talar samma språk som jag gör, fast han bryter på ett konstigt språk.

När jag finner en lilarosa låg blomma som ser ut som en prästkrage, med ganska feta blad har jag äntligen funnit växten som min Mormor behöver.

Jag plockar den försiktigt, tar inte allt, utan bara en enda blomma. Virar in den i en fuktig läderpåse för att bevara den hel så länge som möjligt. Vi är nästan uppe på toppen av berget som har ett eget namn. Detta berg är en av våra gudar, det kan tala till oss ifall vi ber det om vägledning. Jag frågar munken ifall han vill tala med berget.

- Ja gärna, kan man göra det?

- Ja ifall du frågar med respekt och med rent hjärta. Jag ska visa Dig.

Vi går upp på toppen, här finns en stor sten som används som altare, och jag lägger en vacker sten på altaret för att berget ska vakna. Jag ber inom mig att guden ska vara vänligt sinnad och tala med prästen så att han förstår tydligt och klart.

Så ber jag munken att öppna sitt hjärta, och be om ett budskap.

Han ser lite frågande på mig, hur öppnar jag mitt hjärta?

Tänk att Du har en dörr framför ditt hjärta, lås upp den och öppna dörren helt. Låt din kärlek till naturen välla ut, och be om ett budskap. När Du har fått Ditt budskap, låter Du kärleken vara kvar utanför dörren när Du stänger den igen. På detta sätt ger Du en vacker gåva till guden som ger dig budskapet. Ditt hjärta fylls på av kärlek direkt, så Du behöver inte vara rädd för att göra så här.

- Nu provar jag, säger han och sluter sina ögon. Jag står och studerar honom, lite förundrad över att han så gärna vill lära sig mitt sätt att be. Men jag förstår att han är ärlig, för jag ser att allt fungerar.

- Ska jag berätta budskapet för Dig, frågar han.

- Det gör Du som Du vill, men jag lyssnar gärna.

Så här säger han, för det är en man som lämnar budskapet: Gör med Ditt liv vad Du önskar, låt ingen annan styra dig än Din egen kunskap. Finn Din egen väg, och vandra den. Det är den som är rätt för Dig. Låt inte någon stå i din väg för vad du tror är rätt. Lita på din känsla, och låt dig följa med denna våg av kärlek till naturens under. Vi ska hjälpa din väg, träden viskar sin kunskap redan till Dig, och Du kommer att kunna tala med djuren genom att öppna ditt hjärta på samma sätt som du nu har gjort. Vandra i frid.

- När budskapet tystnat, öppnar munken sina ögon och ler lyckligt. Det visste jag väl att Du kunde visa mig hur jag ska göra.

En stund står vi och ser på varandra. Jag har redan lärt honom allt han behöver veta, och nu är det hans tur att följa sin egen väg.

Vill Du följa med mig ner för berget, för jag måste gå tillbaka nu?

- Nej jag stannar här en stund till, jag ska prova fler gånger säger munken. Jag vet var jag kan finna Dig ifall jag behöver lära mig mer.

- Nästa gång kanske inte blir nu, men Du kan ju försöka finna mig.

Vi säger farväl för att inte mötas någon mer gång i det livet.

Min mormor blir frisk efter några dagar när hon äntligen fått växten jag plockat åt henne. I många år lär hon mig allt som finns att lära om naturen, bergen, floderna, energierna, stjärnorna och andarnas sätt att tala med oss. Alltid via hjärtats kanal.

Så befinner jag mig vid sjön direkt, jag vänder mig om och ser att Master Singh står och studerar mig.

- Varför kom jag tillbaka så snabbt? undrar jag..

- Du kände att det var dags, Du börjar bli trött.

- Det hade varit spännande att få veta mer om munken, hur gick det för honom?

- Du har precis träffat honom igen.

- Nej, nu vet jag inte vad jag ska tro, är det så?

-J a så är det.

- Kommer han ihåg detta?

- Inte ännu, men vänta och se.

- Finns det något som jag ska lära honom som Du vet om?

- Han måste själv välja vad han vill lära sig.

- Självklart, tack!

Gå tillbaka nu, jag känner att du tappar fokus.

- Ja Du har rätt, det är dags. Tack för idag, jag klarade det utan att bli ledsen.

- Det är svårt för Dig just nu, jag vet det. De kommer snart att finna honom.

- Jag hoppas verkligen det, jag tänker nästan konstant på hans mor.

- Du måste försöka släppa, de är skyddade och mycket starka.

- Tack för att Du påminner mig, jag ska försöka släppa, men jag hoppas så att jag har sett fel, och det gör ont att jag inte vill tro på det som jag blev visad. Jag känner mig respektlös mot er.

- Tänk inte så, det är normalt att inte vilja se sådant. Vi förstår detta, men måste visa det som är ärligt och riktigt, vi kan inte förställa för att Du ska få se det som alla andra vill se.

- Jag vet det, och jag är glad för att ni inte förställer, men jag är inte säker på att jag är stark nog att klara av sådana uppgifter.

- Det är Du, vänta och se, du kan mer än du tror.

-OK, nu går jag i alla fall. För jag orkar inte så mycket mer fokus just nu.

Tack för idag säger jag och bugar mig lätt.

- Tack själv säger han, och tar ett steg bakåt samtidigt som han bugar lätt med händerna framför sig. Så är han borta.

Dags att tänka mig hem.

Får bort slöjan för ögonen, och ser mig runt omkring i rummet. Torktumlaren har tystnat, Olle spelar patiens vid sin dator, det hörs konstiga ljud ifrån det spelet. Begriper inte hur han orkar spela sådant, men det är väl intressant på sitt vis.

Tack så mycket för denna gång.

Kl. 12,30 nästan en och en halv timme.

2010 03 02

Det är ett tag sen jag hade möjlighet att träna, men nu är det dags. Jag har ingen önskan om något speciellt, så det får bli vad det blir.

Sjön är lika spegelblank som den alltid är, idag är den silverfärgad med lite grynings eller skymningsljus, det är i alla fall orange och rosa i vattenspegelns färger. Det glittrar, så det kanske kommer en liten vind och rör om i ytan ändå, för annars skulle det väl inte glittra?

Grågrönt gräs, och bergen i bakgrunden är sanslöst vackra, det måste vara en verklig plats, hur kan han säga att det är en spegelbild av min själ?

Nu är det dags att koncentrera mig på Master S. Grått moln, jag ser honom lite suddigt, han blundar och har händerna sammanpressade framför sig. Han ser alltid så blek ut, hans hy är tunn som pergament. Idag har han en svart fyrkantig låg sidenmössa på sig, med en lång tofs som hänger från mitten av mössan ner en bit på axeln. Hans hår är långt och grått. Idag har han inte flätat det utan det hänger långt och alldeles rakt ner, liksom han skägg. Han blundar fortfarande, har läpparna sammanpressade. Han brukar alltid vara klädd i en lång siden rock. Idag är den blågrön skimrande. Broderierna är mest blommor (rosa pioner) och fåglar i olika färger med långa stjärtar. Där är några tranor också, undrar vem det är som kan brodera så vackert.

Färgerna i broderierna glöder på den blågröna bakgrunden. Nu ser han att jag också ser honom tydligt, för han öppnar ögonen och ler med hela honom. Han tar ett glatt skutt ut ur molnet och bugar sig lätt. Jag bugar mig också samtidigt som jag säger att hans rock är otroligt vacker.

- Jag tycker om att ha mina bästa kläder på mig, svarar han  - liksom självklart.

- Hoppas att Du står ut med att jag har jobbekläder på mig, säger jag lite undrande...kanske jag också borde vara finklädd..?

- Det spelar ingen roll hur du klär dig, du behöver inte tänka på det, men jag tycker att det är roligt att du kan se och uppskatta mina kläder. Du måste komma ihåg att jag är till för din träning, inte för något annat.

- Ok, ska vi sätta igång?

- Nej, först ska du berätta ifall du vet något som kommer att inträffa idag.

- Jag har förstått att det har varit en ny jordbävning, men jag har ärligt talat ingen önskan att ta mig dit, jag är feg som vanligt och kanske lite egotrippad som enbart kom hit för att träna med dig.

- Då får vi se vad som din själ väljer att arbeta med.

- Har du något som du anser att vi ska arbeta med, du har inte hunnit visa mig var du kommer ifrån.

- jag hade hoppats att du skulle ha glömt det, men om du är intresserad kan jag visa dig det.

- Jag är intresserad, men enbart om du själv skulle vilja det. Det verkar ju inte precis vara något som du önskar.

- Det finns viktigare uppdrag att göra för dig, så jag anser att vi kan vänta lite med var jag kommer ifrån.

- OK, inget problem. Vad är det för uppdrag som du har i tankarna.

- Just nu är inte tanken att du ska veta detta, utan du ska enbart träna och så ofta som möjligt.

- Ledsen att jag inte har hunnit, det har kommit lite i vägen.

- Det är OK, men nu kan vi sätta igång, låt din själ visa dig vägen via spegel i ytan.

- Jag sätter mig på huk vid strandkanten och ser ner i vattnet, det är kristallklart och jag kan se stenarna på bottnen. Jag ser en hög bergstopp...nej det är en jättestor pyramid i något ökenland. Jag står alldeles nära pyramiden och det är sand överallt, fast det är liksom ett tempel av sandsten byggt i närheten, och där finns vägar och gångstigar som är gjort av stora stenblock. Det finns människor runtomkring mig som är klädda i vackra långa vita kläder...vet inte vad de heter. När jag försöker se mig själv ser jag en vacker kvinna mörka ögon målade med kajahl, kolsvart hår, vit ganska snäv guldkantad klänning med en mantel över axlarna som skimrar i grönt och guld. Runt halsen och handleden har kvinnan ett tjockt guldhalsband och armband som liknar en orm som slingrar sig. En stor guldring på pekfingret, ser ut som ett sigill med ett hundhuvud. Smal nos långa spetsiga öron. så ser sigillet ut. Kvinnan står och pekar ut från en balkong mot pyramiderna, det är två pyramider sidan om varandra. Den till höger ska bli hennes grav, den andra är hennes fars. Han vilar redan där.

Pyramiderna ser stora ut i förhållande till de låga husen som finns runt palatset där kvinnan står och ser ut.

Så går hon in i rummet, och byter kläder, hon tar på sig en mask av grön sten, och gröna kläder, en stor mantel gjord av fågelvingar som skimrar i regnbågens alla färger. Hon byter skepnad till man...hur går detta till? Hon förvandlar sig till man, för att kunna arbeta med vad som är viktigt för henne.

Hon går ut från palatset, alla ser henne som man, så går hon in i en annan byggnad, kanske ett bibliotek, i alla fall är det mycket kunskap som finns i denna byggnad. Här trivs hon. Här finns de lärare som vet vem hon är och respekterar henne även om hon är kvinna, de har undervisat henne sedan hon var mycket liten. Det var deras idé att hon skulle klä ut sig till man för at kunna ta över sin fars post när han dog. Det är ett ensamt liv, men kunskapen som finns ger henne en trygghet och ett stöd. Det borde vara likvärdigt att arbeta som kvinna och man.

Det finns en man här inne som hon har lärt sig att respektera och älska mer än sig själv, dock vet hon inte ifall det är något som hon vågar visa. Det är inte enkelt att vara förälskad denna tid, hennes make är utvald av hennes far, men helt ointressant i hennes egna ögon. Det var inte meningen att bli förälskad, det bara blev så, men ingen skada är skedd, eftersom ingen vet något mer än hon själv. Det hade varit skönt att veta ifall hennes känslor var besvarade, men hon vågar aldrig visa. Mycket för att inte riskera hans liv, det är enkelt att bli mördad dessa dagar.

Ibland räcker ett ord utan grund för att någon ska råka illa ut. Maktens män har kommit bort från kunskapens väg, de har virrat bort sig. De förstår inte längre att det är kärlek till medmänniskor som ger kraft, istället tar de kraft från dem som har, men ger aldrig något tillbaka. Hur ska de kunna fortsätta ifall kraften inte fylls på igen?

Mitt fokus börjar försvinna, och jag måste gå tillbaka till Master Sing.

Sjön, stenar gräs...jodå, han står och väntar på mig.

- Jag kunde inte mera, Olle ringde och sade att han är på väg hem så jag tappade fokus. förlåt.

-_ Ingen skada skedd, Du kan återvända nästa gång istället.

Är det något viktigt jag ska lära mig?

- Det kan enbart Du själv avgöra.

- Ok, tack, jag går tillbaka till Björkeboda nu, ledsen att jag stannade så kort stund.

- Det är inte någon kort stund, Du såg en ganska lång bit av ett liv. Kunskapen kommer sen.

- Tack, Jag ställer mig i hälsningsposition och bugar lätt, medan jag redan känner att jag inte kan se honom längre. Björkeboda nästa.

Jag måste verkligen försöka träna oftare, hur nu det ska gå till. Fokus är något man tränar fram, inte något som bara finns.

Tack för idag. Attan jag har glömt att skriva in tiden. nu är klockan 16,29

100304 kl 12,40

Inga fler måste idag, kanske min far kommer om en stund, så det är lika bra att försöka ta mig tillbaka igen. Ska bli intressant att se ifall det går.

Sjön ser jag direkt, bergen lite svagt i bakgrunden. Det står någon och väntar på mig redan. Det är Master S, måste koncentrera mig mer. Han står och bugar sig i sin hälsningsposition med slutna ögon. Det långa håret är flätat i en lång ganska tunn fläta. Han har den svarta sidenmössan på sig, och en mörkröd lång rock, svarta sidenbyxor, och låga tunna svarta skor. Det måste vara kallt om hans fötter, jag fryser alltid här, fast jag är ju barfota.

När jag ser honom tydligt ställer jag mig också i den där vackra ödmjuka hälsningspositionen, och säger - hej, nu är jag här igen.

Master Singh lyfter på huvudet, och ler stilla, jag har väntat på dig, du borde varit här för länge sedan redan.

- Ja, det har du rätt i , men jag ville hjälpa Olle att hämta morötter till hjortarna som har det svårt i skogen. Jag kan inte låta Olle göra allt, när jag har tid och möjlighet att hjälpa till.

- Du är mån om naturen.

- Inte bara jag, Olle också, men det är skönt att göra det lilla vi kan göra.

- Jag förstår.

- Jag är redo att ta mig tillbaka ifall det är dagens uppgift, vet att Du sade sist att jag kunde ta mig tillbaka nästa gång, såvida det inte finns något annat som är viktigare att göra.

- Nej, det är en del av din utbildning att försöka ta dig tillbaka.

- Tack, då provar jag att ta mig dit igen då. Är det något speciellt jag ska tänka på?

- Nej, låt din själ guida Dig.

- Då börjar jag nu, vi ses om en stund.

Så sätter jag mig vid sjökanten, ser ner i ytan, och genast ser jag pyramiderna igen, kvinnan i den snäva vita klänningen går ute i byn eller staden, det kan vara ett palatsområde också, det är flera stycken som går bakom henne i två led. De går på en stenlagd ganska bred gata, ett fåtal palmer växer längs gatan, men det finns blommor lite överallt som växer upp för murar, typ buganvilla, de där rödrosa blommorna som klättrar. De växer vilt här, jag ser höga murar överallt, det ser ut som om varje hus har en hög mur runt omkring trädgården, mest för att hålla borta sanden från trädgårdarna. Bevattning finns i jorden, ett avancerat system. Redan då kunde de få öknen att blomma med bevattning. Kvinnan är en av de som har visat hur det ska byggas, fast i skepnad som man.

Det är lite komplicerat att leva officiellt som man, och privat som kvinna. Rollen är inte hennes egen idé, utan hennes lärare. De anser att hennes kunskaper är för stora för att inte användas, men som kvinna får hon inte lov att visa sin kunskap. Ingen tar den på allvar då.. Just nu är hon på väg till ett möte med sin man, de som följer henne är skrivare och betjänter. Inte ens de vet om hennes dubbelliv. När hon är i sin privata våning i palatset, finns det lönngångar till de rum där hon klär om till man, hon måste hela tiden tänka på vem hon talar till och om vad.

När mötet är avklarat, återvänder hon till sin privata del av palatset. Dit kommer aldrig hennes man, han har ett harem av kvinnor att välja mellan, och det stör inte henne det allra minsta. Hon är enbart nöjd med det arrangemanget, då slipper hon att vara i hans närhet, det finns inte ett enda uns av vänskap mellan dem, enbart känslan av att behöva vara på sin vakt.

Mötet handlade om vad för slags mat de skulle dela ut till de behövande, hon vill ge det allra bästa, men maken vägrar att låta öppna matreserverna för de fattiga.

Det har varit en torrperiod, och vattnet har inte räckt till överallt, missväxt kan det kallas. Nu blev det som hon ville ändå, muta kan det kallas. Hon lät sin man välja ut en ny kvinna till sitt harem, en som han länge hade önskat sig. Kvinnan som var utvald hade tidigare samtyckt till detta arrangemang, så ingen var förlorare i denna uppgörelse. De fattiga skulle få del av matreserverna.

Nu lämnar hon palatset utklädd till man, och är på väg till det där biblioteket igen. Hon kommer in i byggnaden, tjocka väggar, många rum, mycket människor, långa korridorer och många dörrar, men hon verkar veta exakt vart hon ska. Raska steg, och så öppnar hon en dörr till höger, en utsirad trädörr med ett trekant målad i rött, grönt och guld. Det liksom går strålar av guld ut från trekanten och en bit runt om trekanten. Inuti trekanten finns ett allseende öga. Trekanten är röd, ögat är av guld och strålar ut, bakgrunden är grön.

(var tvungen att måla bilden, jag kan inte släppa den annars.)

Det är en ganska tung dörr, men den öppnar sig lätt, inne i rummet möts kvinnan av en man, och de sätter sig vid ett runt bord. Solen skiner in genom ett högt fönster, tjocka gardiner hänger vid sidorna för att skydda mot ljuset, golvet är av blankpolerad gråsvart marmor, väggarna är täckta av urgamla böcker. De låser dörren, och nu kan hon äntligen ta av sin maskulina mask och vara sig själv.

Hennes lärare står framför hennes, och han ser precis ut som Jesus.

De står en lång stund och ser på varandra, fyllda av kärlek båda två. Att få vara sig själv som kvinna och ändå få tillgång till kunskap är en gåva som hon inte tänker slösa bort genom att erkänna sin kärlek till denne man. Den kärlek han utstrålar är enbart universell och så stark att det nästan gör ont i kroppen.

Ska vi börja med undervisningen nu, frågar han stilla.

- Ja tack, det hade varit bra.

Så sätter de sig igen vid bordet och tar varandras händer över bordet.

Meddetsamma färdas hon till en plats långt borta, en plats där all kunskap finns. Den plats där arkivet finns. När han är säker på att hon är med, berättar han att hon alltid kommer att kunna ta sig till denna plats när hon har frågor att ställa, frågorna kommer att besvaras så ärligt som möjligt, bara den är ärligt ställd. Hon nickar, och förstår. Arkivet ser ut som en stor energiboll som lyser i en stark ljusblå nyans, små energitrådar fästs vid de som ställer sina frågor. Det är precis samma arkiv som jag idag använder.

Är det någon fråga som Du skulle vilja ha besvarad just nu, säger han.

Följer Du med mig, eller stannar Du här. Frågar jag

- Jag kan följa med dig.

Hon tänker efter en stund, det finns så många frågor.

Måste jag alltid leva som man för att kunna få tillgång till kunskap?

Hur kan vi ordna så att missväxt inte drabbar våra grödor?

Vilken stjärna kommer jag ifrån?

Varför är himmelen blå?

När kan jag lämna min man?

Länge står hon och tänker, alla frågor snurrar runt i huvudet. Till slut bestämmer hon sig för att vara självisk, och ställer frågan:

- Vilken stjärna kommer jag ifrån?

Det tar en stund innan det blir deras tur att ställa frågan till arkivet, men det är skönt att stå här vid sidan om en man som kan allt.

När det blir dags, ställer hon sin fråga till arkivet, en tunn tråd kopplas till hennes hjärta, och hon håller mannen i handen så att han ska kunna följa med henne.

De färdas i universum.

Fokus är problem, jag känner att min själ lämnar kroppen lite för mycket, men jag känner att jag inte är ensam. Det sticker i mina fingrar, och det är helt tomt här ute, dock är jag fortfarande inte ensam vi är på väg någon stans.

Det finns inte någon stjärna kvar, det är en annan dimension som vi är på väg till. Skyhög, och jag vet inte ifall jag fixar mer, men jag försöker en stund till.

Jag ser en vit stad, allt ser vitt ut. Husen ser ut som Grekiska palats, och min energi börjar komma tillbaka. Allt är fortfarande vitt, hus gator, de varelser som jag kan se är mer som ljusenergi, med en regnbågsfärgad aura runtomkring sig. När de möts och stannar för att tala med varandra, så använder de auran till samtalet, de läser varandras tankar. De har en skyhög kunskap, och de är till för att hjälpa människorna på Jorden.

När jag vänder mig om för att se på mannen som följt med, ser han likadan ut som de, gör jag också det?

Ja, din själ vet hur den ska visa upp sig här, säger han med ett leende utan att använda ord. Hans ögon glittrar glatt och jag känner mig mest förvånad, för jag minns inte detta.

Var kommer jag ifrån? Vet Du det?

- Vi är på väg dit nu säger han lugnt.

Flera varelser är på väg in i ett stort palats, en jättetrappa leder upp mot höga pelare allt i vitt, trots att det finns trappsteg, känns det inte som om jag går...jag svävar mest.

En jättestor hall eller sal kommer vi in i direkt, men det sitter någon vid dörren och noterar vilka som går in och ut. Vi får lov att passera. Varför har de en vakt?

- Mörker får inte komma hit svarar han snabbt och enkelt.

Det finns många olika sorters varelser här, alla ser inte lika dana ut, det är bara den regnbågslikande auran som är samma hos alla.

Vi kommer in i ett stort rum, dörrar stängs, det ser ut som en konferenssal, ett vackert ovalt långt bord, med stolar runt om. På varje stol sitter en varelse, och det finns två stolar till oss. Det är meningen att vi ska sätta oss.

När vi sitter ner, reser sig den varelse som sitter vid kortsidan, och presenterar mig, det är ett tag sedan du var här nu, kan du berätta hur det går för Jorden?

Jag blir lite konfunderad, och berättar om missväxt, och hur det är att leva som kvinna och inte få visa sin kunskap, jag berättar om glädjeämnen och svåra stunder, som att behöva vara gift med en man som jag föraktar. Kärleken till människorna, speciellt de som inte har det lika bra som jag.

Så frågar jag hur det kan komma sig att det var länge sedan jag var här, jag minns inte att jag har varit här tidigare.

- Du är en av oss, vi har valt att sända Dig till Jorden för att utvecklas och för att lära oss hur vi ska göra i framtiden.

- Hur får Ni del av det då? Jag känner mig helt förvånad och oförståndig.

- Vi kan möta dig när du sover, då möter du oss i dina drömmar, men när du dör kommer din själ tillbaka till oss.

- Vet den hur den ska komma hit direkt?

- Detta är ditt hem, din tid på Jorden är den korta delen.

- Vad sysslar Ni med här?

- Vi arbetar för att människorna ska få del av högre kunskap, så att utvecklingen på Jorden blir positiv. Vi ser att möjligheter finns att återskapa paradiset till Jorden, men många erfarenheter skall göras för att få insikten om att paradiset redan finns att skapa,

Vårt mål är att Jorden skall utvecklas till en universell frekvens där även vi kan vistas utan störningar hos människan. Just nu går det inte eftersom frekvenserna är mycket låga på Jorden.

Vilken tid är det på Jorden nu?

Jag frågar eftersom jag blir förvirrad om jag är den egyptiska kvinnan eller mig själv.

Året är i Jordens år 1. (? osäker på siffran, men säker på e kr.)

Men hur kan han vara min lärare nu då?

Är du säker på att det är en fysisk lärare du har?

Nej - det är jag inte, självklart är han min andlige lärare också då. Nu förstår jag mer både då och nu.

Tack för att jag fick veta det, säger jag och tittar på mannen vid min sida som ser så verklig ut.

Ett snett leende, och så nickar han mot mannen som står upp.

Vad har vi för uppdrag när vi kommer till Jorden? frågar han.

Vandra i frid, läk alla själar, lev kärleksfullt, behandla Era medmänniskor som de likar de är.

- Jag ber att få gå tillbaka, mitt fokus är nästan helt slut, och jag känner mig matt och trött i huvudet.

Vi reser oss, och tackar genom att buga oss, händerna sammanpressade framför oss. Alla ställer sig på samma sätt, och jag ser förundrat hur alla är ett. Genast är vi på väg tillbaka till rummet där vi startade, väl där tar jag mig direkt tillbaka till sjön och Master S.

Jag är helt slut, måste tillbaka till Björkeboda nu, säger jag och ställer mig direkt i hälsningsposition och Maser S gör samma sak.

Tack, hinner jag säga innan jag är hemma igen.

Det var nära att jag slocknade. Väldigt intressant, men så kom min far precis och jag kunde inte hålla fokus längre, det blev helt enkelt för mycket.

Jag kan inte komma ihåg hur resan var nu, men det ska bli intressant att läsa.

Tack för denna gång.

kl 14,30

**********************************************************************************************************

10 03 09 Kl 14,57

Har inte fler måste idag, hoppas ingen kommer och stör mig idag. För jag måste prova att ta mig tillbaka till det där rummet. Det känns som om jag har missat något. Egentligen vet jag inte ifall det beror på att jag missade att ta mig tillbaka till biblioteket innan jag kom tillbaka till sjön. Nu börjar jag.

Det är enkelt att se sjön framför mig, bergen i bakgrunden speglar sig fridfullt i den spegelblanka ytan. Det känns som en sommardag, solen värmer den höga kalla luften. Flugor surrar och jag kan se flera små blommor i gräset. Himmelen är ljusblå utan moln. Det är dags att koncentrera mig på Master Sing. Jag kan se honom stå i hälsningspositionen med händerna sammanpressade framför sig, han blundar. Ansiktet är smalt, huden tunn, håret och skägget grått och långt. Han har otroligt långa naglar, undrar hur han har lyckats med det. Han har en svart tunn fyrkantig sidenmössa på huvudet, mörkgrön broderad lång sidenrock. Kanterna är broderade med guldtråd, han har alltid svarta sidenbyxor under den långa rocken, och svarta tunna skor på fötterna.

Han står och kisar med ett öga medan jag studerar honom och får en klar bild av honom. När han vet att jag ser honom tydligt tar han ett steg emot mig, och bugar sig lätt. Jag gör samma sak.

- Det gick lite snabbt förra gången, säger han.

- Ja, jag var redan trött och ganska slut när jag hörde att min far var på väg in i huset, jag kunde inte koncentrera mig längre alls. Tyvärr var det något som jag missade, men jag vet inte ifall jag kan ta mig tillbaka.

- Du har fått ganska många ledtrådar för att kunna ta Dig tillbaka, så Du kanske klarar det.

- Jag vet att jag missade att ta mig tillbaka till biblioteket för att ta avsked från den egyptiska kvinnan, är det därför som jag känner att något gått snett eller att jag har missat något.

- Detta måste Du själv ta reda på, jag vill inte ge dig för många lösningar. Du måste själv ta reda på vad det är som känns obalanserat.

- Som jag känner det, behöver jag ta mig tillbaka till biblioteket som den egyptiska kvinnan befann sig i tillsammans med Jesus, därifrån får jag se vad som händer. Jag kan inte styra mer än så, det får bli som det blir. Min själ har kanske något helt annat att visa mig, men det känns som om jag måste försöka att ta mig dit först.

Det blir inte något av det, för när vi står och diskuterar så ser jag bilden av rummet med det ovala rummet, varelserna sitter vid bordet, jag sitter vid sidan av Jesus.......

Jag reser mig, och ber om ursäkt för att jag försvann en stund, och ber att få veta vad det var vi skulle ha för uppdrag till Jorden.

Varelsen vid bordsändan reser sig när han talar, han är stor och bredaxlad, ljus med en vacker regnbågsaura. Han sträcker fram handen och ett hologram visar sig ovanför bordet.

Bilden som visas är vår planet Jorden, den är så vacker, blå grön, en ljus energi håller jordklotet svävande ovanför bordet.

Så börjar varelsen tala. Jorden är nu nära sin början till undergång, det finns balans, och det finns kaos. Vilken väg väljer Ni att färdas på?

- Jag blir förvirrad, och frågar vilken tid han menar, vilket tidslager som min själ är i nu.

- Tiden spelar ingen roll här, bara Er avsikt.

- Min avsikt kommer alltid att vara balans och harmoni, säger jag.

- Bra val, varför?

- Jag bara vet det, jag har aldrig varit bra på att bråka med någon, när kaos finns i min närhet mår jag inte bra i själen, jag behöver balans och harmoni för att kunna vara mig själv. Hur kan min avsikt nu har betydelse för Jordens undergång? Det känns helt omöjligt att tänka så.

- Din tid på jorden har varit flera gånger, I varje tid har en ny tid skapats, din avsikt kommer att vara balanserande alltid.

- Vad menar Du med Undergång? Nu eller då?

- Båda delar fast på olika sätt.

- Nu upplever jag att det inte längre finns någon separation, allt börjar finna sin plats i balans och harmoni. Jag kan inte känna att det finns någon kaos trots att jordbävningar och krig hela tiden finns på Jorden. Hur kan nu läka då? När är då? Frågar jag.

- Många tusen år före Ert sätt att räkna tiden med Kristus som nollpunkt. Ditt liv som egyptisk kvinna var 11001 år före Kristus. Redan då fanns obalans, och nu i ditt liv finns det obalans. Däremellan har kaos funnits på olika sätt, men just nu finns en möjlighet att läka bakåt i tiden också.

- Hur ska jag göra då?

- Vi vet att Du har en oro inom Dig, en rädsla för att Jorden ska spricka, eller träffas av en meteorit. Vi vet att detta är en sann rädsla hos Dig, men Du vill inte ta tag i denna känsla.

- Nej, jag vill inte ge den någon näring. Jag vill inte tro att det kan bli så. Jag vill inte ens skapa något likande. Hur ska jag göra för att läka denna känsla?

- Varför tror Du att Du har denna känsla?

- Jag vet inte, kanske beror det på att jag har börjat lyssna på kaosteorierna som cirkulerar avs. Mayakalendern, flera tidigare Solar har ju gått under med jordskalv och eld. Men ärligt talat, så tror jag inte mycket på dessa olycksfåglar som vill ha uppmärksamhet, jag tror att den nya Solen kommer att skapas av ett nytt medvetande. Ett medvetande som kommer att skapas av harmoni och balans på Jorden, inte någon kaos eller undergång.

- Det var detta vi ville att Du skulle se, undergången kan Ni välja, men eftersom Er avsikt inte längre är kaos så skapar Ni balans istället.

- Du skrämde mig lite där, men jag kunde inte se någon kaos, enbart harmoni och balans. Skönt!

- Ibland måste vi skaka om för att väcka Dig, Du måste förstå hur viktigt det är att fokusera rätt, låt inte någon påverka eller rubba balansen inom Dig. Ditt liv är så harmoniskt det kan bli, låt det visa sig utåt.

- Jag vill inte visa mig utåt mer än jag gör.

- Gör som det känns rätt.

- Är det något mer Du vill visa mig, mitt fokus börjar försvinna nu.

- Håll kvar balans och harmoni i ditt liv, ge detta till omvärlden på ditt sätt.

- Är det Ok ifall jag går nu?

- Alla runt bordet reser sig, håller samman händerna framför sig och bugar lätt. Jag gör samma sak, känner mig mycket ödmjuk och tacksam för att jag fick lov att komma tillbaka. En sista blick runt alla i salen. Konstigt, jag borde känna igen alla, men det gör jag inte. Jag säger farväl. Vandra i frid hör jag när jag lämnar rummet. Så tänker jag mig tillbaka till arkivet till energi bollen som jag kan ställa frågor till. En liten stund står jag framför den och undrar ifall jag ska tänka mig tillbaka till biblioteket eller be arkivet om hjälp, men jag väljer att tänka mig tillbaka till biblioteket.

Kvinnan och Jesus sitter fortfarande och håller varandras händer över bordet när jag ser dem. Sakta öppnar båda ögonen och ser på varandra och ler.

Kvinnan säger att hon lovar att skapa så mycket balans och harmoni hon kan till sitt folk bara hon kan få ta del av kunskapen. Hon väljer bort sitt liv som kvinna, för att kunna påverka utklädd till man. Hon har gjort ett medvetet val, och kaoset försvinner. Jag förstår att medvetna val är viktiga att göra. Man pekar energin mot en viss riktning, din man vill att den ska finnas. Mitt fokus börjar försvinna och det är dags att ta mig tillbaka till sjön och Master Sing.

Hela jag är med denna gång, nu har jag inte missat något när jag börjar se sjön och bergen. Master S står med ryggen mot mig, han ser ut över sjön när jag säger Hej, nu är jag tillbaka.

- Din själ visste hur Du skulle göra, Du behövde inte tänka så mycket, eller hur? Säger han med glimten i ögat.

- Ja, jag var inte alls säker på hur jag skulle göra, men det är som du säger. Min själ vet, bara jag låter den göra saker och ting på sitt sätt utan att styra för mycket.

- Känns det bättre nu?

- Ja mycket lugnare, men de skrämde mig lite först när de pratade om Jordens undergång.

-  Bra att du kunde se bortom det, och inse att Dina val ger dig möjlighet att påverka.

- Det kan inte bara vara jag som gör dessa val, alla andra också, men jag förstår och inser vikten av att ha en klar avsikt.

- Alla människor påverkar med sina energier, därför är det viktigt att ta ställning hur Ni vill ha Ert liv på Jorden.

- Jag har redan gjort mitt val, jag väljer att skapa fred, balans och harmoni för att nå ett paradis på Jorden NU. Jag har mina lågvattendagar, men på något sätt lyckas jag ändå se ljust och positivt på framtiden.

Jag måste gå tillbaka nu, såvida det inte är något som Du vill berätta för mig innan jag går.

- Nej gå du, kom tillbaka när Du har tid nästa gång. Så ställer han sig i hälsningsposition och bugar sig lätt, jag gör samma sak. Hejdå tänker jag medan han sakta försvinner, och jag börjar tänka mig tillbaka till Björkeboda.

Telefonen har ringt två gånger medan jag gjort denna resa, undrar hur jag kan hålla fokus medan jag svarar? Solen skiner, och det verkar vara en härlig vårdag där ute. Dags att ta koppel på hundarna och gå en sväng för att få ordning på mitt huvud. Jag minns knappast vad det var jag upplevde, men jag vet att jag kom tillbaka till rummet igen.

Tack för denna gång.

Kl  16,25 En och en halv timme!

2010 03 25 kl 13,02

 Master står redan framför mig med händerna sammanpressade framför ansiktet. När han märker att jag ser honom sänker han händerna till bröstet och bugar sig lätt. Jag gör samma sak, det är en fin hälsning som han har lärt mig att göra.

Idag är han klädd i en hellång blåsvart broderad sidenrock, med drakar och blommor som mönster. Han är så tjusig i denna rock, tror att han är lite fåfäng, men det spelar ingen roll. Han svänger runt framför mig så att jag ska kunna beundra broderierna på ryggen också. Det lyser i alla möjliga färger om broderierna.

- Hej! Det var ett tag sen, har Du någon plan för denna stund, frågar jag nyfiket.

- Det borde verkligen inte ta så lång tid mellan stunderna, Du behöver träna så mycket som möjligt.

- Vad är det som jag ska träna till?

- Det känner Du nog redan på dig.

- Ok, jag ska försöka träna oftare.

- Tack, Du kommer att behöva det.

- Är det något speciellt vi ska göra idag?

- Nej, Du måste först vara helt säker på ditt mål och hur du kommer dit, så träna via ytan på sjön.

- Då gör jag så direkt.

- Jag väntar här, kalla på mig ifall du behöver min hjälp.

- Det känns tryggt att veta. Tack.

Jag sätter mig vid sjökanten och ser ner i den mörka ytan, stenarna på bottnen kan jag se men inte något annat.

Jag ser en vit fågel som flyger högt uppe i luften, jag är tillbaka vid vattenfallet som ung indiankvinna i Sydamerikas djungel. Har inte mycket kläder på mig, en väska/påse i någon djurhud som hänger i ett band runt höfterna. Jag står och följer en vit kakadua med ögonen, den flyger ovanför dimmolnet som bildas av vattenfallet. Långt där nere ca 100 meters fall bildas en lite sjö. En glänta med grönt gräs. Det ser paradislikt ut. Smaragdgröna växter, blommor i alla möjliga olika färger.

Det sitter en shaman nere vid sjökanten och väntar på mig, det är min mormors lärare. Jag är lite rädd för honom, eftersom han kan förvandla sig till en svart panter när han inte vill vara synlig för oss alla.

Snabbt som ögat tar jag mig ner till honom, och sätter mig framför honom.

- Ursäkta att jag är sen, jag glömde bort tiden.

- Tiden är all tid, var inte orolig för det. Din tid försvinner inte, den är all tid nu och då samma.

- Hur menar Du?

- Din kunskap i framtiden är samma som nu.

- Är detta framtid eller?

- Det är samma tid, en dag förstår Du.

- Är det något som du vill berätta för mig idag?

- Nej, du ska resa vidare direkt. Drick denna vätska så finner du platsen för din kunskap.

Han räcker mig ett litet kärl av lera, när jag får vätskan i munnen smakar den mest som nektar eller blommor, den doftar ljuvligt. Jag sluter ögonen.

Jag ser framåt några år, jag ser Mayapyramider/palats stort fyrkantigt pampigt....Nej det är inte Maya, det är Egypten, för jag ser en varelse som har en mask över huvudet som ser ut som en hök/falk eller örn. Varelsen har en kort kjol om höfterna, bara bröst, det är en man masken är av något mörkt material och har guldinläggningar som mönster.

Han står och ser ut över ett stort område med pyramider och palatsbyggnader, han vänder sig om och ser en kvinna. Den kvinnan är jag. De befinner sig på en balkong med denna utsikt framför. Kvinnan är arg, tar i allt vad hon orkar i grälet dem emellan, hon vägrar att lyda order från mannen som hon ser som minde vetande.

Girig och hagalen säger hon att han är, människorna behöver allt de kan få när jorden inte kan ge dem den mat som de såväl behöver. Mannen vägrar att ge med sig, trots att det är hon som har den egentliga makten.  Grälet fortsätter, och det ser ut som om kvinnan dödar mannen med masken och tar hans plats istället. Lögner om hur hon har lämnat mannen och försvunnit sprids med vindens hastighet och blir till slut sanning. Inget spår finns kvar av mannen, och kvinnan kan ta mannens plats, men måste leva resten av sitt liv i en lögn. Dock är det för att hjälpa alla människor som hon har gjort detta svåra val. Alla vid Nilens stränder får mat för att inte svälta, byteshandel med länder som fortfarande har grödor på sina åkrar tar fart och samhället blomstrar åter. Kunskapen växer och livet blir fridfullt och harmoniskt på alla plan. Glädje och ro finner sin plats i allas liv. När kvinnan dör begravs hon som man. Det är samma kvinna som jag tidigare har mött, då klädde hon ut sig till man för att få del av kunskap, Jesus var hennes andlige lärare.

Detta är många tusen år sedan.

- Vad är det som jag ska lära mig av denna resa, frågar jag shamanen som sitter framför mig och studerar mitt ansikte med milda ögon. Han är inte så farlig som jag trodde att han var.

- Att färdas mellan liv för att upptäcka att all tid är samtidigt, och att du har utvecklats, är viktig kunskap.

- Är det något mer som jag ska göra idag?

- Nej det räcker för idag, nu har du färdats mellan tre dimensioner redan, det räcker, mer orkar du inte.

- Tack, jag känner att mitt fokus börjar ta slut. Då går jag nu. Hejdå.

Han nickar lite till svar, vi ses snart igen, säger han.

Så är jag tillbaka vid sjön, och när jag vänder mig om står Master S och tittar uppmärksamt på mig hela tiden.

- Såg du att jag kom tillbaka till Sydamerika och Egypten? Varför?

- Allt hänger samman med den du är idag.

- Jag får alltid en känsla av att det är till Indien eller på det hållet som jag borde resa, men så blir det aldrig.

- Nej vi ska inte gå några händelser i förtid. Ha aldrig några förutfattade tankar om vart du ska, då blir det tokigt, nu fick du en upprepning eftersom du behöver träna fokus.

- Jag ska försöka komma tillbaka så snart som möjligt. Just nu behöver jag ta en paus, för mitt fokus börjar ta slut.

- Ja, gå du, säger han och ställer sig i hälsningspositionen, bugar lätt och börjar redan försvinna.

- Tack säger jag, och bugar mig med samma hälsningsgest. Så är han borta och det är dags att komma tillbaka till Björkeboda.

Terrassdörren är öppen, fågelkvitter kommer från trädgården, solen lyser och snön är snart borta. Det är bara de allra högsta vallarna som det finns lite smutsig snö kvar i. Det är vår, och en härlig tid, jag vet inte hur jag ska få tid till allt som ska göras, för jag längtar ut i trädgården och efter att få jord under naglarna - så härligt det ska bli, måste bara bli lite varmare först.

2010 03 29 Kl 14,23

Det går snabbare nu att se honom framför mig. Master står som vanligt och blundar med händerna framför ansiktet, han tar ett steg emot mig och bugar sig lätt. Jag gör samma hälsningsgest, så ställer jag mig rakt upp och ser honom in i ögonen.

- Jag vet att jag är hastig nu, men vad är det som pågår just nu?

- Ditt fokus håller på att förändra sig.

- Är det bra eller dåligt?

- Just nu är det inget problem, din reningsprocess har gjort att mycket har lossnat och försvunnit av gammalt som inte längre ska vara kvar. Därför kan det vara lite annorlunda för Dig att känna av, kan kanske kännas som mera stökigt, men det är inte så.

- Tack, det är ju skönt att höra. Var det rätt att min syster skulle öppna dimensionsporten själv?

- Det är inte någon fråga som jag tänker besvara till Dig, det får du ta reda på själv.

- Lite hjälp hade ju varit helt Ok kan jag tycka :-), men jag antar att du har rätt. Hur tycker Du att jag ska ta reda på det då?

- Du kan göra det på detta sätt, eller enbart kanalisera.

- Vilket är bäst använd tid?

- Kanalisera, du behöver träna på annat just nu.

- OK, då säger vi så. Är det något speciellt som du vill att jag ska göra idag?

- Ja, det är det. Nu ska Du få användning för de gåvor som Du fått - Myntet, benbiten från urmodern och korset.

- Så bra, det har jag undrat länge över, hur ska jag börja?

- Ta dig till rummet med nyckeln, jag följer med dig.

- Det känns tryggt, då börjar jag nu då....tar några djupa andetag, och tänker mig fram till nyckelrummet.

Nu står vi inne i det lilla rummet, framför oss står ett litet bord, med ett skrin ovanpå. när jag öppnar skrinet, ligger nyckeln kvar. Den glänser och har fina ornament. Rummet är fuktigt och luktar jord, dörren som nyckeln går till ser ut att skimra idag. Den liksom lyser ljusblått och ljusgrönt. Master nickar när jag frågar honom med tanken ifall jag ska öppna dörren. Nyckeln passar som vanligt perfekt, och ser silvrig ut denna gång när jag vrider om den för att öppna dörren.

Dörren öppnas med ett klick, och ljus strömmar in emot oss. Ljuset är så starkt så jag måste vänja mig en stund innan jag kan gå vidare, det står en man inne i ljuset och sänder en stark kärleksfrekvens till oss/mig, vet inte om Master fortfarande är med mig, mannen höjer handen och vinkar in mig i rummet.

Det ser ut att vara Jesus, och det känns som om det är han. Jag ställer mig med ett knä i marken och ena foten i marken, böjer mig fram, och han lägger sin hand på mitt huvud.

- Gud varde med Dig idag, dåtid och all framtid i evinnerlighet, säger han.

- Res Dig upp och se på mig.

När jag ställer mig upp, och ser på honom, ser jag en äldre man, det är inte Jesus......

- Jag förstår inte, kan Du förklara varför Du kändes som Jesus? Du påminner om en västerlänning i ljusa munkkläder, vem är Du?

- Mitt namn nu är broder Tothalius.

- Varför ska jag träffa Dig?

- Min plikt och skyldighet i detta liv har varit att skydda korset som du fick av en man från Haiti. Har Du kvar det?

- Ja, vill Du ha det?

- Nej, Vi ska återlämna det till den plats där det hör hemma. Vi ska följas åt dit nu.

- Hur hamnade korset på Haiti?

- Det är en lång historia, som jag kan berätta på vägen. Vi ska färdas till Tibet först för att komma vidare.

- Det går bra, för Du oss dit?

- Du har redan varit på denna plats en gång tidigare, det är där rummet med virvelvinden, dit ska vi.

- OK, då vet jag. Det var där jag mötte Master Singh första gången.

- Just det, han väntar på dig i rummet här bakom, nu måste vi resa.

Vi kommer rakt in i rummet med det vackert utsmyckade taket, det sitter två munkar på en enkelsoffa vid ena väggen, och i väggen visar sig virvelvinden eller tunneln.

Broder Tothalius står vid min sida, han är inte så lång som jag först trodde, han är ganska kraftig och stor. En gladlynt person...eller vad jag ska kalla det. Undrar hur jag kunde få honom till Jesus tidigare?

- Jag kan känna vad Du tänker, så var försiktig med dina tankar, säger han och ser busig ut.

- Det ska jag tänka på säger jag och ler lite åt honom. Du är faktiskt inte ens lik Jesus nu längre, är det så att du har varit Jesus eller varför blev det så?

- Det var Jesus som mötte Dig, och välsignade Dig. Du kunde inte vara i hans frekvens så jag kom istället.

- Då förstår jag lite mer. Vart ska vi nu, och hur hamnade korset på Haiti?

- Nu ska vi till dimension nummer nio, de behöver nyckeln för att passera.

- Är korset en nyckel?

- Aj då, det skulle jag ju inte ha sagt ännu.

- Ok, dimension nummer nio, vi måste snabba oss nu för jag börjar bli snurrig.

- Tänk på dimension nummer nio, det är där som salen med de andliga krigarna finns, de som du mötte för inte så länge sedan.

- Hur vet du det?

- Bry dig inte om det, bara tänk dig dit igen, vi tar oss dit via virveln.

- Ok, kan du berätta om korset på vägen dit.

- Det var min plikt att vakta korset, men jag följde med ett skepp som skulle segla till det nya landet där städer av guld sades finnas. Men skeppet blev bordat av pirater, och de stal korset. Sedan den dagen har jag letat efter det för att återlämna det till dess rätta ägare.

- Det var en kort version av något som verkar vara mycket spännande, kan Du berätta hela historien någon gång för mig?

- Kanske det, nu ska vi till den där samlingssalen.

- Ok, ska vi åka dit via virvelvinden? Kan vi inte bara tänka oss dit, det gjorde jag sist?

- Om du kan det, så kan jag nog försöka säger broder Tothalius.

Så står vi i rummet och försöker tänka oss till rådssalen. Jodå det fungerar, vi står båda två och ser rummet framför oss, och den som står vid bordsändan tittar åt vårt håll.

 - Tothalius, det var längesedan, säger han. Alla vänder sig mot oss nu.

Det känns som om Tothalius först krymper ihop av rädsla, sen sträcker han på sig och svarar.

- Det har tagit lång tid att finna korset, men jag fann det till slut. Han sträcker fram det rikt smyckade korset mot varelsen som står vid bordsänden. Jag kallar dem varelser för jag ser bara en ljus kropp, och en regnbågsfärgad aura som omger var och en av dem. Korset är inte så stort, kanske en dm i längd, har knutar i alla ändar, och ädelstenar infattade under knutarna, på knuten i mitten sitter en röd ädelsten, de andra stenarna är gröna och blå.

- Du skall få din belöning nu, svarar varelsen när han sträcker sig mot korset för att ta det.

- Vem kommer att vakta det nu? Frågar broder Tothalius och vill inte släppa korset.

- Den saken tar vi hand om, vi kommer att överlämna det till de som skall öppna dimensionsportarna.

- Men det ska ju jag och min syster göra, säger jag utan att tänka mig för.

- Då fann korset sin rätta ägare ändå av sig själv. Intressant, säger varelsen vid bordsänden.

- Vad händer nu, hur ska Ni göra, jag vill gärna lämna nyckeln/korset ifrån mig, säger jag. 

Broder Tothalius är inte alls med på de noterna, han vill inte lämna korset ifrån sig en gång till utan att ha funnit den som ska ha korset/nyckeln.

Vi kan ge nyckeln/korset till min syster, för det är säkert hon som ska ha den säger jag.

- Placera den i rummet där pyramiderna möts, det finns en ask där med en liksidig triangel med ett öga inuti ingraverat på locket, lägg nyckeln/korset där så kan hon hämta det själv när hon behöver det.

 Ok, det gör vi nu genast, innan mitt fokus försvinner säger jag direkt. Är det OK frågar jag alla. Till och med broder Tothalius verkar tycka att det är en bra idé.

Vi är redan på väg mot rummet där pyramiderna möts.

En pyramid på marken, en ovanför i en dimension som inte syns för våra vanliga ögon, men som helt klart finns.

Vi går in där pyramiderna möts, i rummet finns ett bord till vänster. På bordet står en guldfärgad ask, en triangel i rött, med ett öga i blått inuti triangeln, grönt omger ögat inuti triangeln, strålar av guld liksom lyser ut från triangeln.

En röst hörs.

- Lägg nyckeln i kapseln, den är helt säker där, ingen annan än Din syster kan öppna den där.

Jag ser inte vem som talar, men jag känner mig trygg med orden, så jag placerar nyckeln/korset där.  Jag kan inte låta bli att tänka på korset som en nyckel, för jag har sett inom mig vad som händer när den placeras på rätt ställe, det är verkligen en nyckel. Allt kommer att falla på plats när den kommer på plats och i rätt position, den ska vridas medurs 25 % för att komma rätt.

När vi är klara, frågar jag broder Tothalius vart vi nu ska färdas, vi har ju benbiten och myntet kvar.

Jag ska ta mig hemåt, du ska möta Gaia vid trädet, sen tar Du dig till arkivet för rädslorna.

Ok, jag måste skynda mig, jag går nu. Tack för hjälpen. Undrar hur han kan veta allt om mig...

För att komma rätt med allting, tar vi oss hela vägen via rådssal, klosterrum i Tibet och tillbaka till platsen där vi möttes, där tar vi farväl.

Nu försvinner mitt fokus, och jag måste tillbaka till sjön o Master S, jag får fortsätta när jag kan hålla fokus igen.

Hinner inte ens säga hejdå till Master S, utan tar mig direkt tillbaka till Björkeboda. Olle kommer in genom dörren.

Det var precis jag orkade detta.

kl  15,53

2010-03-30 Kl 13,29

Jag ser mig själv sittande på huk framför Master Singh Han håller höger hand på mitt huvud av någon anledning, jag reser mig upp och frågar varför han gjorde sådär.

- Det är enbart för att jag ska kunna känna efter så att hela Du är tillbaka ifrån gårdagens hastiga avfärd.

- Hastigt är nog ordet, kan jag hålla med om. Det blev många hopp, men det kändes som om jag var med hela tiden. Tycker Du att jag missade något?

- Nej, det känns som om du har med hela dig tillbaka, och allt utfördes på rätt sätt.

- Tack, det känns bra att Du kollar mig. Jag är tillbaka för att slutföra gårdagens påbörjade resa, jag hann ju inte med benbiten, och myntet. Vad anser Du att jag ska börja med?

- Det ska Du själv känna efter, jag vill inte styra dina beslut.

- Broder Tothalius sade ju att jag skulle ta mig till Gaia vid trädet, och sen till arkivet för rädslorna, den ordningen sade han. Det känns som om jag borde ta rädslorna först, men jag blir osäker på ifall jag ska göra det i den följd som han sade. Jag testar att följa min egen känsla, så får vi se ifall det är rätt, annars kommer jag väl tillbaka hit på något sätt. Stannar Du här eller vill Du följa med?

- Jag stannar här, det känns lugnast så. Jag är här när Du kommer tillbaka.

- Tack, då börjar jag nu.

Tar några djupa andetag, och kommer direkt till det vackra rummet med skrivbordet och revisorn. Jag ger honom myntet igen.

- Ärligt talat trodde jag att jag Du redan hade fått det av mig, kan inte minnas att Du gav mig tillbaka myntet.

- Du hittade detta under en kudde i en av era lägenheter när Du städade, när Du såg myntet insåg du att det var dags att komma tillbaka hit.

- Det stämmer, hur kan du veta det?

- Det var jag som placerade myntet där.

-OK, nu blir det konstigt på riktigt. Då vet du vilken rädsla som skall hanteras idag, för jag vet inte ens var jag ska börja, jag känner mig inte rädd för något, men det gör jag väl förmodligen.

- Dina rädslor sitter på ett annat plan, de måste omvandlas.

- Hur omvandlar jag dem?

- Det får Du själv klura ut, det ingår inte i mitt arbete att svara på, jag visar dig dem, så får du ta tag i det.

-OK, jag förstår, kan du visa mig det jag ska se idag.

Den trådsmale torre revisorn småler när han trycker på knappen ovanpå skrivbordet. Omedelbart visar sig en vit stor vacker dubbeldörr, typ som till ett slott med högt i tak. Båda dörrarna öppnas inåt av sig själv, och jag står och ser på och tänker -  hur kunde de öppna sig när handtaget inte ens rörde sig? Det var väl revisorn som öppnade dörrarna skulle jag tro.

Jag står och ser ut i något som påminner om en bergskedja högt uppe, det känns som om jag måste flyga för att komma till marken som ligger riktigt långt nedanför dörren, säkert ett par hundra meter ner. Jag står och svajar utan att våga ta något steg. Men så bestämmer jag mig för att övervinna rädslan och hoppar bara rakt ut från dörren. Jag landar efter ett tag utan att slå mig, det är ganska mörkt runt omkring mig. Det känns som om jag har hamnat i någon slags djup spricka i Jordens innandöme. Ett stort öga följer mig, någon iakttar mig.

Jag går framåt, och försöker öka ljuset med kärlek, vitt ljus strömmar ut ifrån mitt hjärta. Det lugnar mig samtidigt, jag är inte ett dugg rädd längre. Jag kommer fram till en stor grotta, det sitter en gammal kvinna på en stentron i mitten av grottan. Grottan är jättestor, stalagmiter och vatten i en vacker sjö finns också i grottan. Kvinnans hår är alldeles vitt, hon är klädd i djurskinn, hon är mager och benig. Jag var rädd för henne tidigare, men jag ser på henne med andra ögon nu, jag sätter mig framför henne på en skinnfäll som ligger framför stentronen. Jag sitter med benen i kors framför henne, hälsar respektfullt på henne, och ber att få veta varför hon vill träffa mig.

- Det är dags att återförena Gaia med Gavlon, deras tid av separation är slut, och nu ska Ni göra allt för att de ska kunna återförenas. Ni ska skapa ett paradis av respekt för dem att leva i.

- Hur ska vi kunna göra det? Berätta för mig.

- En gång när tiden var helt ny, var de tvungna att lämna varandra, det var ett straff för att de lät sina avkommor skapa osämja mellan varandra. Med samförstånd och respekt kan denna strafftid vara slutförd. När freden infinner sig, kan de båda återförenas.

- Det är ett stort arbete som du ber mig om, finns det något mer du vill att vi ska göra?

- Ja återlämna benbiten till Gaia, hon vet vad som skall göras med den, en gång tillhörde den urmodern, och det är jag.

- Är du urmodern?

- Ja, din rädsla har gällt mig hela tiden.

- Varför? Jag kan inte förstå varför jag var rädd för dig tidigare, jag bara vet att jag insåg att jag var rädd för dig, men inte varför.

- En gång i tiden var det du som fann denna benbit, och då var det en av kvinnorna i er grupp som lät dig förstå att du hade förbannats av urmodern för att du tog ett av benen. Du gav benbiten till kvinnan som ledde er grupp, hon har nu återlämnat det till dig för att det ska återlämnas.

- Men det var ju Gaia som skulle ha benbiten, du är ju urmodern, jag blir snurrig är Ni samma person eller?

- Ja och nej, vi är samma men ändå olika, Gaia är yngre än mig. Gå nu, Du har mött din rädsla, återvänd med frid i ditt sinne, du är löst från förbannelsen sedan många årtusenden.

- Tack, kan jag göra något för Dig nu när jag är här?

- Du kan få ge mig lite av den där starka kärlekskänslan som du så gärna ger bort.

- Självklart. Så öppnar jag dörren till mitt hjärta, och låter kärlek flyta ut och omsluta kvinnan. Hon sitter och njuter och ler glatt, ögonen strålar. Tack säger hon, gå nu.

- Tack själv, svarar jag och ler. Så är jag tillbaka i arkivet för rädslorna, det var lätt som en plätt säger jag till revisorn, men jag blev lite rädd först måste jag erkänna.

- Det är lätt att vara kaxig i efterhand säger han och ler. Vi ses snart igen.

- Ja ha, det finns tydligen mer att ta tag i, men det ska bli trevligt att träffa dig igen. Vi ses när jag finner ett nytt mynt.

Så tar jag mig tillbaka till sjön och Master Sing. Han står där och väntar vid strandkanten, vänder sig om när han känner att jag är tillbaka.

- Hur gick det, frågar han?

- Det vet Du redan, eller hur?

- Han småler – Det går inte att lura dig längre, men det är ju bra. Allt gick bra, och det är dags att träffa Gaia, orkar Du en tur till?

- Ja, just nu känns det som om jag fortfarande kan hålla fokus en stund till, vad tror Du?

- Det är bara du som kan avgöra det, så om du kan tycker jag att du ska försöka. Du vinner mycket av din tid på det.

- Då är det benbiten som skall återlämnas, hoppas bara nu att hon kommer till trädet. Jag börjar nu.

Några djupa andetag, så ser jag den lilla dörren i kullen på ängen, jag öppnar den och stiger in. Skogen är lika vacker som den brukar vara, jag kan ännu inte se någon som möter mig. Jo då, en liten söt skogsnisse står o ser på mig, han räcker mig till knäna. Jag får göra mig mindre.

- Hej! Det var längesen, förlåt att jag inte har varit o hälsat på Er. Jag har till och med glömt ditt namn.

- Du kommer nog på det om en stund, svarar han vänligt, det har inte så stor betydelse för min del, men det är trevligt att se dig.

- Kan Du ta mig till trädet i gläntan, för jag skulle möta Gaia. Just det Mosse, heter du ju.

- Just det, säger han och ler. Visst kan jag ta dig till trädet, inget problem. Vi kan gå direkt. Vi går tillsammans genom skogen som ser ut som skogen gör hemma. Nästan vår, det luktar fuktigt och jord, det är en skön plats full av frid och ro. Vi kommer fram till gläntan där trädet står. Hon ser likadan ut som alltid, stor, urgammal, knotig och vacker. Vi sätter oss framför henne för att lyssna på henne, ifall hon har något att säga oss.

Nästan genast visar sig hennes ansikte bland knotorna, hennes mun rör sig och jag måste anstränga mig för att höra.

- Var hälsade, Ni är väntade av så många redan. Det är dags att skapa förlåtelse och frid. Låt era hjärtan öppna sig för läkande krafter fyllda av kärlek, frid, respekt och gränslös tro och tillit. Detta kommer att krävas för att dimension nummer nio skall manifesteras som en enda dimension. Alla sammanslagna till ett. För att börja måste benbiten återlämnas, frid skapas därmed, också förlåtande, detta är en bra början på något som kommer att ta ett helt liv att åstadkomma. Återlämna benbiten till Gaia nu, återkom hit när du är klar med detta. Gå nu.

- Hur hittar jag Gaia?

- Hon hittar Dig, gå nu.

Jag reser mig upp, och vänder mig bort från trädet direkt utan att säga farväl, jag ska ju snart komma tillbaka.

Så börjar jag med att gå, det känns som om jag går Jorden runt, och irrar utan att Gaia finner mig. När jag kommer tillbaka till ängen tänker jag att den ser ut som paradiset jämfört med hur många platser ser ut på vår Jord. När jag tänker ordet paradis, visar sig en kvinna som har stjärnor i ögonen, hår som vinden, klänning som naturens vackraste innehåll. Hon är så otroligt vacker att jag bara kan studera henne ingående. Tänk om jag någon gång kunde måla av henne. En gudinna helt klart, jag räcker fram benbiten till henne, och säger

- Förlåt att jag en gång tog den ifrån Dig. Jag har inte insett förrän nu att jag skapade en obalans på något sätt, jag ber verkligen om ursäkt. Jag förtjänade säkert att få en förbannelse över mig när jag tog benbiten.

- Det har tagit tid innan Du återlämnade vad som inte var ditt, varför?

- Ärligt talat hade jag inte någon aning om detta förrän jag talade med urmodern för en stund sedan. Men jag önskar att jag hade kommit ihåg tidigare. Varför är benbiten så viktig just nu?

- Den är en del av det förflutna som måste återställas för att allt ska kunna falla på plats, allt som blev fel förr, måste rättas till nu för att vi ska kunna återställa balansen. Jag vill så gärna återförenas med Gavlon, och måste göra allt för att det ska kunna ske.

- Jag ber om ursäkt att jag inte har återlämnat benbiten tidigare, är det något mer som jag ska göra för dig när jag ändå är här?

- Just nu kan jag bara glädjas över att benbiten är återfunnen, jag ska genast placera den där den hör hemma, mycket kommer at läkas naturligt nu när den kommer på plats. Gå i frid, din förbannelse är glömd sedan eoner av tid, dock har saknaden av Gavlon gett mig en vilja att skapa allt till rätta. Därför kanske jag låter otålig och irriterad. Kärlekens tid är NU, må vi återförenas inom kort. När detta sker kan även Jorden få fred och frid. Paradiset kommer att skapas på Jorden, detta är ett av Era arbeten som ska utföras tillsammans.

- Ska jag hjälpa till med något mer just nu?

- Nej tack, jag kan själv placera benbiten på plats.

- Får jag fråga var den skall sitta?

- Nej, det är inte någon som ska känna till detta.

- Då går jag tillbaka till trädet, tack för att Du fann mig, ber åter igen om ursäkt för att jag inte återlämnade benbiten direkt.

- Din ursäkt är hörd, mycket smärta hade kunnat slippas ifall du inte tagit den i första hand. Men jag inser att du inte visste eller förstod.

- Tack -  Då går jag nu. Mosse är fortfarande vid min sida, när vi vänder oss om och ser trädet stå och titta på oss. Vi är ju fortfarande kvar på ängen, konstigt och märklig känsla.

- Hon fick benbiten, men var nog lite sur för att jag inte förstått detta tidigare.

- Hon har verkligen letat överallt efter denna benbit, svarar trädet sakta. Hon vill ställa allt tillrätta så att hon kan möta sin Gavlon snart. Hon längtar efter honom, det är dags att skapa paradiset på Jorden så att de kan mötas här snart.

- Skapa paradiset på Jorden försöker vi göra just nu, kan du ge mig något tips för att det ska bli som vi alla önskar?

- Tro hopp och kärlek tillsammans med tillit och hårt arbete. Ett bättre recept kan jag inte ge dig just nu. Säger hon och ser lite klurig ut.

- Ber om ursäkt, men jag måste tillbaka, mitt fokus börjar ta slut nu. Tusen tack för hjälpen.

- Ingen orsak, ingen orsak. Gå nu Farväl.

- Farväl för denna gång, vi ses snart igen.

Så tar jag Mosses hand och går tillbaka genom skogen och fram till den lilla dörren. Ger Mosse en kram och säger till honom att jag är glad att han finns. Han säger samma sak till mig. Så vinkar vi farväl till varandra och jag går genom dörren, ut på ängen och tar ett par djupa andetag för att ta mig tillbaka till Master S.

Nu står han framför mig och ser mig lugnt in i ögonen. Du har återlämnat alla gåvor som Du har fått under dina drömresor, hur känns det?

- Bra, jag tycker det är synd att jag inte bestämde mig för att göra den sista resan direkt, men nu blev det inte så. Nu är det gjort, förbannelsen som jag tydligen var rädd för är hävd och glömd sedan eoner. Märkligt att cellminnen ändå sitter kvar. Jag bör nog ta mig tillbaka nu, för mitt fokus börjar avta. Är det något du vill berätta för mig innan?

- Nej, det kan vi ta nästa gång. Kom tillbaka ganska snart, innan du träffar din syster nästa gång.

- OK, ska försöka. Nu går jag. Tack, det känns tryggt att du är här och väntar på mig.

- Farväl säger han och ställer sig i hälsningspositionen och bugar lätt, jag gör samma sak medan jag ser honom försvinna.

Min nacke är stel, och knakar när jag rör på huvudet som känns tungt. Det var nog på tiden att jag kom tillbaka.

Solen lyser, och det är en fin vårdag ute. Jag borde passa på att gå en runda till idag med hundarna för att grunda mig i naturen.

Kl 15,13 Nästan två timmar!

2010 04 02 kl 09,58

Master Singh står framför mig och gör cirklande rörelser med händerna och har båda handflator ut mot mig, en hand medsols, och en hand motsols. När jag frågar vad han gör så säger han att han balanserar mig med yin/yang till ett. Allt känns helt som vanligt, så jag märker inte vad det är han gör, jag bara studerar.

När han är färdig ställer han sig med händerna sammanpressade framför sig och bugar lätt, jag gör samma sak.

- Hur står det till idag? Frågar jag.

- Tack alldeles utmärkt, men jag märker att Du har ont i huvudet, Du är påverkad av ett högre tryck utomhus, det är inget onormalt för Dig. Du kommer att få mer ont om Du inte går och vilar dig sen.

- Ska vi hoppa över dagens träning? Jag tror att jag kan klara det ändå, för jag har inte jätteont i huvudet ännu, har tagit tabletter, så jag borde klara träningen.

- Nej, dagens träning bör vi utföra, men det ska nog inte ta så speciellt lång tid.

- Då vet du vad som skall göras idag, kan vi börja direkt?

- Nej, som vanligt är det Du själv som ska finna vad som ska göras. Ta Dig dit via nyckelrummet, jag stannar här.

- OK, då börjar jag nu. Jag sätter mig vid sjökanten och ser ner i vattenytan, lite förvirrad inser jag att jag ju skulle till nyckelrummet och tänker mig dit istället.

Så befinner jag mig där, rummet ser mest ut som en jordhåla, det är fuktigt och mörkt, men ändå så pass ljust att jag kan se bordet med asken ovanpå. Jag öppnar asken och tar ut nyckeln som ligger där. Den ser ut som vanligt, rikt utsmyckad, får se hur den ser ut när jag sätter den i dörrens nyckelhål. När jag vänder mig om för att göra det, ser jag att dörren redan står på vid gavel, ljuset strålar redan in, jag går bort och sätter i nyckeln i låset . tänk om jag glömde låsa förra gången, det gick nog ganska hastigt på slutet, ska försöka att koma ihåg denna gång.

Ljuset strömmar in genom dörren som står på vid gavel, jag blir faktiskt bländad efter det mörka rummet och ser knappt något, en mjuk varm kärlekskänsla sprider sig sakta inom mig, och det kan enbart betyda att Moder Maria är i närheten. Jag tar några steg in i ljuset och ser en gestalt som liknar Maria. När hon visar sig har hon en hand på hjärtat och en handflata neråt riktad mot mig. Hon är klädd i en fotsid ljusblå mantel. Förmodligen sänder hon kärleksfrekvens på detta sätt, en hand på hjärtat och en hand riktad mot den som hon ska tala med. Jag försöker göra samma sak med mina händer för att hälsa henne på samma sätt. Visa henne att jag ser.

- Just det, säger hon, lär ut detta sätt att hälsa. Det är kärlekens väg, vänster hand på hjärtat, höger riktad mot den Du hälsar.

En mjuk varm kärleksfull känsla finns hela tiden inom mig, och jag tror att jag gör rätt när jag hälsar på samma sätt som hon visar mig, det känns så.

- Tack för att Du undervisar mig, är det något jag kan hjälpa till med idag?

- Nej, Jag ville bara visa detta sätta att hälsa på sina medmänniskor. Det kommer att bli ett nytt sätt att hälsa, en ny kärleksfull tid är inne, visa kärlek och respekt mot varandra på detta enkla sätt, så sprids budskapet snabbare.

- Är det något Du vill berätta om den nya tiden?

- Just nu är början inledd, ett viktigt steg är gjort, ett beslut mot kärlek och samförstånd är taget. Nya viktiga ansvarsfulla steg måste inledas av alla. En ny tidsera har inletts, en era av frid och kärlek på Jorden. Paradiset som Ni längtar efter så mycket ligger mycket nära till hands, kärlek och respekt kommer att råda på Jorden. Alla tecken pekar på detta. Alla måste Ni offra något för att detta ska bli manifesterat, men ingen kommer att offra mer än Ni kommer att klara av. Offer eller gåvor kalla det vad Du vill, ibland är det ett gammaldags sätt att tänka som måste offras för nytt, ibland är det en ekonomisk gåva till någon som behöver pengar bättre. Inte större ansträngning än så. För att skapa en ny tid är det säkert värt att lära sig att tänka på ett annat sätt, ett mera kärleksfullt sätt mot sig själv och andra. Respekt mot allt och all kommer att vara den viktigaste faktor Ni har att ta hänsyn till. Ert arv till Era barn och barnbarn kommer att vara det vackraste som skapats sedan paradiset försvann från Jordens yta. Nu är tiden inne att återskapa paradiset. Vår gemensamma önskan kommer att infinna sig. Var i sann förvissning om detta kärleksfulla arv. Var i kärlek och frid. Gå tillbaka nu.

- Tack det måste jag nog göra. Tack för denna stund. Så håller jag v hand på hjärtat och riktar h hand emot henne, bugar lätt och vänder mig om mot dörren för att gå tillbaka. Energin jämnas ut, och jag kan se dörren, går igenom, vrider om nyckeln och går bort till bordet och lägger nyckeln i asken. Stänger locket och tänker mig tillbaka till Master Sing.

- Varför skulle jag göra detta innan jag träffar min syster idag?

- För att Du ska visa henne det nya sättet att hälsa, hon ska från och med nu lära ut detta sätt till alla sina elever.

- Tänk om hon inte vill detta då?

- Det kommer hon själv att inse att hon vill göra, ge henne denna hälsning som present.

- Ok, det ska jag göra. Tack så mycket för idag, nu ska jag ta mig tillbaka ifall det inte är något mer som jag ska lära mig att träna på idag.

- Nej, idag är Du fri.

Tack så mycket, vi ses snart igen. Så hälsar jag honom på det nya sättet med vänster hand på mitt hjärta, och den högra riktad mot honom, bugar lätt blundar och försöker sända kärlek till honom på samma sätt som jag precis lärde mig. Han gör samma sak till mig innan han ställer sig i positionen för att resa tillbaka. Jag gör samma sak medan jag ser honom försvinna.

Nu är det verkligen dags att gå ut en sväng med hundarna, huvudvärken är helt borta, och jag längtar ut!

kl 10,46

2010 04 04 kl 12,34

Hans långa sidenrock skimrar i en ljusgrön nyans, broderierna på ryggen speglar vårens ljusa pastellfärger, han ser ovanligt pigg och glad ut. De mörka smala sneda ögonen strålar av glädje. Han håller händerna framför sig och bugar när han vet att jag kan ser honom tydligt.

- Så trevligt att se Dig så här glad, har det hänt något speciellt?

- Nej, det är en speciellt skön dag bara, en vårdag.

- Är det något som jag ska träna på idag?

- Som vanligt får Du finna svaret på egen hand.

- Då provar jag nu. Jag sätter mig vid sjökanten och ser ner i det mörka vattnet. Stenarna på bottnen syns, och så ren rymd.

Plötsligt befinner jag mig mitt ute i rymden på väg mot plejadernas mittpunkt. Mellan de sju stjärnorna finns ett mörkt område dit jag är på väg. Det känns som om min själ färdas dit av sig själv, den liksom sugs dit.

Det är många fler än mig som är på väg dit på samma sätt, var och en kommer ensam. Vi kommer alla till något som liknar en lektionssal. Vi befinner oss i ett stort vitt rum där vi alla sitter på mjuka kuddar i rader. Alla är riktade mot ett enda håll. Alla lyssnar på vad en varelse undervisar oss om. Det är en man som står lite högre upp framför ett podium och talar till oss.

Ni ska alla veta att Ni är ett. Era själar är sammanlänkade och kan nå varandra genom att önska detta, tänk på varandra, lär Er att känna igen varandra genom att studera varandra här. Ert samarbete kommer att leda till ett medvetande på Jorden.

Ni skapar detta redan nu med Er kärlek till människorna och Moder Jord.

Hur kan Ni har undgått detta så lång tid? Svaret är enkelt....Ni har inte varit redo förrän nu.

Nu kommer många tusen av Er att vakna och dessutom veta hur de ska hantera sina liv.

Ett nytt sätt att tänka kommer att ges till Er alla.

Ni kommer att samarbeta istället för att motarbeta varandra.

Ni kommer att älska istället för att hata.

Ni kommer att bygga upp istället för att riva ner.

Ni kommer att njuta av att leva istället för att överleva.

Ni kommer att finna istället för att förlora.

Ni kommer att ge istället för att ta.

Ni kommer att lära Er att använda Moder Jords resurser med respekt.

Ni är alla ett, men Ni är alla också individer med unika gåvor och talanger. Utnyttja Era kunskaper för att skapa kreativt den nya framtid som finns till hands.

Undervisningen pågår under en lång tid, men jag inser att jag måste ta mig tillbaka för jag slocknar snart.

Det var enklare än vad jag trodde att ta mig tillbaka till sjön och Master Sing.

- Det var en ganska märklig känsla att vara i det där rummet, på något sätt har jag varit där tidigare.

- Inte så konstigt, svarar Master Singh, och fortsätter..

- Du har varit där en hel massa gånger tidigare i dina drömmar.

- Varför kan jag inte komma ihåg på samma sätt?

- Du har kunskapen i dina celler och i din själ, det är din själ som ska veta först, nu är det ditt ego som ska inse att tiden är inne för nytt sätt att leva och tänka.

- Jag måste gå och vila mig, är det OK ifall jag går tillbaka nu?

- Jadå, vi ses snart igen. Säger han och ställer sig och bugar i sin hälsningsposition. Jag gör samma sak medan jag ser honom försvinna ganska snabbt.

Det var en kort resa, men en krävande sådan. .......tror jag, känner mig tung i huvudet, och behöver sova.

kl 13,11

 2010 04 19 kl 18,48

Jag tänker mig direkt till trädet i gläntan, Mosse sitter vid min sida. Vi sitter och studerar det vackra gamla trädet, som efter en stund visar sitt ansikte och ser på oss. Ett lite sorgset leende syns i hennes knotiga ansikte.

- Varför är Du sorgsen? Frågar jag henne.

- Just nu finns det så många olika rädslor för framtiden och hur det ska bli med allt. Rädslorna blockerar, och det tar längre tid att få fram rätt sorts energier. Er television visar enbart negativa nyheter från världens alla hörn, vad ska människorna tro om det som är på gång på Jorden ifall de enbart får se det som är negativt. Kräv att de ska visa lika mycket positiva nyheter som negativa. Det blir en bättre balans. allt är som det ska med Moder Jord, hennes inre balans är skapad sedan länge, nu håller hon på att rena sig. Det finns platser på Jorden som är till för dessa reningsprocesser. Människorna har valt att bosätta sig där, de får akta sig tills hon är klar. Det kommer att ta ytterligare några månader innan reningsprocessen är klar och läkningsprocessen tar vid. Vi hoppas att reningen är klar till sommaren och de planerade dagarna i juli, tanken är att läkningen ska ta vid då och vara fullföljd till Mars nästa år.

- Är  mitt hälsotillstånd kopplat till Moder Jord?

- Ni är alla mer eller mindre kopplade till henne, eftersom din kropp kan användas för att rena och hela Moder Jord är det sannolikt att du känner av hennes tillstånd mer än andra och tvärt om.  Det är viktigt att du lever i balans för att Moder Jord ska må så bra som möjligt.

- Nu skojar Du med mig!

- Nej, du har valt detta liv i naturens närhet för att du är en del av den och Moder Jord. Din längtan efter ett paradis på Jorden kommer ifrån en tid då Du levde i paradiset. Nu vill Du återskapa Jorden till det paradis som en gång fanns.

- När var det?

- Ta dig till shamanen och be honom visa Dig.

- Är det OK ifall jag gör det nu?

- Javisst, Mosse väntar här på dig.

Så tänker jag mig till en plats i mellanamerika, en glänta i djungeln, mitt i natten. En eld och en shaman som sitter och väntar på mig vid elden. Han har svart, rakt, kortklippt lite fyrkantigt klippt hår. Han är kort, och ganska smal och senig. Hans ansikte är ganska brett, brett mellan ögonen som är lite smala och sneda, ganska bred näsa, i alla fall är det brett mellan näsborrarna, munnen är smal. Han ler kärleksfullt och de kolsvarta ögonen kan inte visa mer kärlek än vad han gör. Han har en stav i handen där ha sitter vid elden, han håller den rakt upp. Det är denne man som kan förvandla sig till en svart panter ifall han inte vill synas. Fast de kallar den svarta pantern för Jaguar. Jag hälsar på honom, och han nickar glatt, precis som om han vet vem jag är....jag har ju varit här några gånger nu, så jag borde veta mer om honom.

- Väntar du här på mig, eller hur funkar detta egentligen?

Han gungar lite fram o tillbaka där han sitter, jag är lärare till ganska många nu för tiden, säger han. Det är fler och fler som intresserar sig för vår kunskap och mitt val är att hjälpa Er att förstå.

- Tack, jag vill gärna förstå. Jag kom hit för att veta vad det är för pardis jag saknar, men Du kanske vill hjälpa mig att förstå något annat.

- Nej, det passar ganska utmärkt med förståelsen för paradiset.

- Kan du förklara eller vill Du visa mig.

Han räcker något till mig, något som är inlindat i gröna blad.

- Ät detta nu.

Jag vecklar upp de gröna bladen, och ser rosa blommor som har legat i vatten för att mjuka upp sig. Jag stoppar blommorna i munnen och tuggar försiktigt, det smakar helt ljuvligt, nektar och sommar.

En grön sommaräng, en kvinna med långt blont hår, sorglöst dansande tillsammans med flera andra. Det är gryning och älvorna dansar med henne. Det är en tid av gryning på många sätt. Jag ser kvinnan arbeta med jordenergi, hon är jordenergi. Allt som finns i naturen kan hon förstå och njuta av. Hon kan prata med djuren och träden, gräs och delfiner, stjärnorna på himlen är hennes vänner och hon känner sig som en del av universum. Ett fridfullt samhälle med många människor som lever i balans med naturen och dess tillgångar.

Det finns en självklar kärlek till livet, en självklar respekt till naturen. Andlighet är en del av livet, det är inte något som är separerat och något man kan välja bort. Det bara finns där som en balanserande kärleksfull känsla av frid och ro.

Barn finns i kvinnans närhet, en man, arbete med jorden och det som växer där. Hennes uppgift är att odla läkande växter, och hålla balansen med Jorden.

Det känns som om platsen är en bit ovanför Svarta Havet i Ryssland, det känns som om jag är i mitten av Ryssland, fast det har inget sådant namn. Tiden är många tusentals år sedan, kanske femtiotusen??

Kläderna är av ett vackert tunt material, så jag blir osäker på hur de är tillverkade. Det finns en överklass/övermänniska/något som ser ut som människor fast de är inte av samma sort som den jag är. Tror att det är varelser från universum som arbetar på samma plats. De tillverkar vackert tyg. De utvinner något ur marken, och de skapar nya människor genom genmanipulation. Nya raser skapas, och jag är en blandning av dem och de som kommit från Jorden från början. De har undervisat mig i att hålla jordbalansen med kristaller och visat mig hur jag kan läka med växternas hjälp. Det här måste vara mer än femtiotusen år sedan, kan vara en nolla till.

Något händer med Jordens balans, de har utvunnit för mycket energi och en brytning sker i jordskorpan som är mycket instabil. Lava bryter fram, berg skapas, hav försvinner, landmassor flyttar sig, nu ligger inte platsen i Ryssland längre utan Jorden ser annorlunda ut. Helt annorlunda. Jag vet inte ifall jag lyckade överleva, tror inte det för jag ser allt uppifrån, allt är bränt och fyllt av aska, det är inte mycket som kan växa längre. Paradiset existerar inte längre. En ny tid tar vid. En tid av saknad och längtan efter paradiset som vi en gång levde i.

Så är jag tillbaka vid lägerelden igen.

- Tack för att jag fick se vad det är jag saknar, men jag kan inte förstå hur jag kan vara kopplad till Moder Jord för det.

- Det är vi alla mer eller minde idag, alla har en koppling på något sätt till Moder Jord. En återgång till naturen och till själen kommer att krävas för att tiden ska vända till nytt. Ni måste börja inse varför Ni har valt att födas på Jorden just nu. Det är Ni som ska vända trenden till energiernas balans och öppna portarna för att dimensionerna ska kunna läkas till ett. Enhet med mångfald skapar rikedom över vår egen förståelse.

- Ber om ursäkt, men jag kan inte hålla fokus längre, är det ok ifall jag går tillbaka nu. Är det något mer jag ska veta innan jag går?

- Nej inget just nu. Han ler och ser mig rakt in i ögonen. Glada kolsvarta ögon.

Jag tackar honom och vänder tillbaka till trädet o Mosse.

- Jag minns inte vad jag har varit med om, men fick se en del av paradiset som jag saknar. Just nu förstår jag inte så mycket mer. Kanske senare. Jag måste tillbaka nu. Tack för denna stund, vi ses nog snart igen.

- Jodå, det gör vi säkert säger trädet och ler förtjust. Nu är hon inte sorgsen längre, skönt!

kl 20,12

2010 04 25 kl 16,14

Jag bugar mig för Master Singh och ber honom om ursäkt för att jag inte har varit så detaljerad i den senaste tidens möte med honom. För min egen del är det mest för att vinna tid. Men jag inser att jag gör honom lite besviken. Han förklarar för mig att träningen innefattar detaljer. Hela tiden måste minsta detalj vara med eftersom de kan vara den avgörande ledtråden till något som känns oklart. Jag nickar och bekräftar att jag har förstått. Det är dags att resa.

- Är det något som Du vill att jag ska göra idag? Frågar jag.

- Nej, låt Din själ leda Dig.

Jag sätter mig vid strandkanten och ser ner i den mörka spegelblanka ytan. Jag ser stenarna på bottnen, och blå himmel med vita fåglar som flyger. Jag är tillbaka i mellan-amerika vid vattenfallet och ängen i gläntan av djungeln.

Det ser definitivt ut som en bit av paradiset. Shamanen står och väntar på mig i gläntan, han vänder sig om och går före mig. Vi är på väg genom djungeln och upp för ett högt berg.

Vi är på väg upp för berget för att tala med bergets ande. Nästan uppe vid toppen går vi in i en grotta.

Flera män sitter runt en eld. Shamanen som kan förvandla sig till en svart panter presenterar mig för de andra. De ser på mig och nickar på huvudet till hälsning, jag bugar mig med händerna sammanpressade framför mig. De lämnar plats till oss runt elden, så sitter vi här tillsammans och värmer oss.

Till slut kommer det en ganska stor figur i grottmynningen. Han är klädd i fjädrar som gör att han ser mycket större ut än vad han är. Först verkar han ganska aggressiv, sen lugnar han ner sig, han går fram till mig, tar min hand och vill att jag ska resa mig upp. Jag känner mig blyg, men reser mig upp och ser på honom. Han står en stund och ser på mig, och så spottar han något svart i mitt ansikte, och så börjar han med att vifta med en örnfjäder runt mig, han sjunger något entonigt samtidigt som han viftar. Så tar han tag i ett smycke som hänger i en läderrem runt min hals och rycker av det. Det är en sten som jag har fått av min mormor för att skydda mig. Jag blir ledsen för att han tog den, men visar inget. Han står och ser mig rakt in i ögonen, hans ögon är konstiga inte alls så kärleksfulla som shamanens jag brukar träffa. Hans ögon ser förvånade ut. Just det de ser förvånade ut...undrar varför? Det är precis som om han känner igen mig, jag känner inte igen honom. Men han ser tydligen mig på ett annat sätt. Han går runt och studerar mig en ganska lång stund.

Du är...så säger han något jag inte förstår, han visar mig en kvinna som samtidigt är en svart panter/jaguar, en kvinna som kan förvandla sig. Nu tycker jag att han säger konstiga saker, för jag känner inte igen mig själv på det sättet.

Prova säger han.......När jag tänker att jag är en svart panter, så smyger jag direkt runt elden på alla fyra och ut i djungeln för att se mig omkring, gula ögon, svart päls, smidig.......uuups, undrar hur det gick till. Jag kommer snabbt tillbaka när jag förvånat inser hur snabbt det gick att tänka sig det. Men från tanke till förvandlig är det ett ganska stort steg....eller?

- Han står och ser på mig en lång stund, så ber han att jag ska sätta mig bland de andra, han sätter sig också.

- Jag är "Den som ser vem Du är".

Så presenterar han mig. Han ger mig ett nytt namn...jag kan inte förklara det mer än att det betyder kvinnan som förvandlar sig till den svarta pantern "Panterkvinnan". Detta känns lite mycket, och jag undrar varför och vart detta ska leda.

En annan man reser sig upp, och talar till mig.

- Panterkvinna, vi ser att Du inte förstår, låt mig förklara. Du har tränats för att komma till oss, ditt arbete ska ge dig vingar att kunna leda oss alla till en ny tid. Vi är dina nya tränare, vi kommer att hålla till i denna grotta en tid framöver. Kom tillbaka så snart du kan. Jag är "Flygande Örnen", mina visioner kommer från skyn. Jag ser det andra inte kan. Jag ser att vi tillsammans kan skapa en ny tid av frid och paradis. Det är vårt mål också.

Hans sätter sig ner, en annan man reser sig upp och säger:

Jag är "Uggla", min kunskap är långt tillbaka och långt fram i tiden. Jag ser på tiden som all tid samtidigt. Mina visioner är till för att leda oss alla rätt. Så sätter sig Uggla, och en annan man reser sig upp och presenterar sig.

 Jag är orm och drake, universum finns inom mig liksom hos alla andra, men jag ser det på ett annat sätt, vi är alla del av universum, därför måste vi samarbeta. Han bugar sig, och sätter sig.

Min vän shamanen som kan förvandla sig till en svart panter reser sig till sist, och ser på mig. Jag är "Pantermannen", Du har redan träffat mig flera gånger, min uppgift har varit att lära Dig om dig själv innan det har varit dags att lära dig resten. Nu är vi alla tillsammans lärare åt varandra. Vi har alla arbeten vi måste utföra för att tiden ska bli så rätt som möjligt, för att vi ska kunna leda medvetandet till en sådan höjd att det blir stabilt på en hög nivå innan det planar ut.

Jag tar ett djupt andetag, detta blir för mycket för mig, och jag reser mig sakta för att gå ut ur grottan och få mer luft. Alla reser sig och går ut, och tillsammans står vi och ser ut högt över djungeln, det har blivit natt och det är helt stjärnklart, en stjärna faller och jag önskar att vi ska kunna skapa paradiset på Jorden. Det verkar som om alla längtar efter det nu, jag är inte ensam om det. Är jag tokig?....nej, det är inte så.

Alla står vi nu och ber en bön tillsammans.

Fader / Moder Jord, vi älskar Dig och vill hjälpa dig att bli den Du verkligen är genom att få människorna att vakna till de som de verkligen är. När detta har skett, kommer även Du att kunna genomgå transformationen till paradisets frid.

Det känns som vi är en del av naturen när vi står här uppe tillsammans, på något märkligt sätt är vi sammanlänkade med varandra. Vi kommer alltid att vara varandras ögon, öron, minne och hjälpredor på olika sätt.

- Mitt fokus börjar minska och jag frågar ifall det är något mer som jag ska veta just nu.

- Nej, kom tillbaka när Du har möjlighet, men innan det är dags med fredsmeditationen. Nu kan Du gå direkt hit till grottan, Du behöver inte gå via ängen och vattenfallet. Jag ställer mig framför dem och bugar med händerna sammanpressade framför mig, de gör samma sak.

Så tänker jag mig tillbaka till Master Sing. Han väntar vid ängen, hans mörkblå sidenrock glänser och han ser lite irriterad ut.

- Varför är Du sur?

- Jag är inte sur eller irriterad heller för den delen, jag inser att vår träningstid har kommit till sin ände, och jag måste bara inse att Du inte längre behöver mitt stöd. Det är nog därför som jag ser lite besviken ut.

- Tror Du att jag är klar med min träning, det känns nog inte så för min del.

- Din övningskörningstid är avslutad, säger han med ett leende. Du får Ditt körkort av mig.

- Men tänk om jag känner mig trygg när Du är här, jag har ju vågat ge mig iväg för att jag har visst om att Du har väntat här på mig.

- Det kan Du inte vara säker på eftersom Du inte har kollat mig.

- Nej, men jag vet att jag kan lita på dig, så jag har aldrig varit orolig för den sakens skull. Menar Du att det är dags att utföra drömresorna på egen hand?

- Ja som tecken på detta får Du denna guldkedja och vingarna som ser ut som änglavingar.

- Tack, det är alldeles för mycket, smycket är verkligen jättevackert. Vet inte hur jag ska kunna tacka Dig för all hjälp.

- Använd Dina vingar för resorna, låt din själ guida dig rätt. Ha tillit och tro, försök att träna på fokus så ofta som möjligt.

- Tack det ska jag göra, är det Ok ifall jag startar mina drömresor här på denna plats, eller ska jag göra på något annat sätt?

- Du kan starta var som helst, men om du känner att sjön ger dig en trygghet så börja och sluta då här.

- Tack, ber om ursäkt, men jag måste tillbaka nu, mitt fokus håller på att ta fullständigt slut nu. Tusen tack för denna tid, jag hoppas att vi träffas någon mer gång.

- Gå nu, vi kommer att träffas när Du minst anar det. På återseende.

- Hej då, vi ses. Tack.

Olle kommer och pratar med mig om några papper, o jag har ingen aning om nåt.....måste få med mig huvudet. Ser ut genom fönstret, det är soligt och skönt ute. Om en vecka ungefär kommer björkarna att slå ut sina blad. Det är vår, och fåglarna sjunger hela tiden ute i trädgården och skogen...Det är en ljuvlig tid.

Kl 17,19

 2010 04 30 kl 15,49

Tar några djupa andetag och tänker mig tillbaka till grottan, jag går sakta upp för berget på väg mot grottan. När jag kommer fram till mynningen vänder jag mig om och ser ut över en gnistrande klar himmel och knallgrön djungel. Papegojor och vita fåglar med långa stjärtar flyger i trädtopparna. Regnmoln syns i kanterna, det stör mig inte alls, vi behöver regn. En liten mus ilar in i grottan och jag följer den med blicken. Grottan som precis var tom har fått en deltagare som sitter och väntar på mig. Det är mannen som kallar sig för Uggla ( kan vara annat namn på fågel jag inte känner till, det viktiga är att fågeln förknippas med kunskap, det var därför jag kopplade till Uggla.) Han sitter och studerar mig.

Nu måste jag bryta för Olle kommer hem....oväntat tidigt, men nu är det som det är. Jag är glad att han kommer. Så jag bugar och säger farväl direkt, ber om ursäkt att det blev hastigt, kan kanske komma tillbaka i helgen. Uggla nickar bekräftande.

*******************************************************************************

2010 05 01 kl 13,54

Så har jag fått en stund över, får se hur det går.

Jag ser berget och grottan, står och ser ut över djungeln som verkar vara i gryningsljus. En massa ljud kommer därifrån, djuren vaknar, regn kommer om en stund. Det är lite kyligt där jag står uppe på berget, mörka stora fåglar flyger högt ovanför mig. Kan vara kondorer, de är verkligen jättestora.

Jag går in i grottan och väntar vid elden som brinner sakta. Sätter mig på samma ställe som tidigare, och ser mig omkring. Det är alldeles tomt i grottan, förutom elden och de fällar som är utplacerade runt elden för att vara sköna att sitta på. Väggarna i grottan är ganska skrovliga, de gnistrar svagt av någon bergart som reflekterar eldens sken. Det är inte mörkt inne i grottan, elden gör väl att det känns ljust och tryggt.

Så kommer det någon in genom grottmynningen, det ser ut att vara mannen som gav mig ett annat namn. Flera kommer in, och alla sätter sig runt elden. Jag sitter och studerar dem för att minnas vem de är.

"Flygande Örnen" sitter bredvid mig till vänster, "Pantermannen" sitter på min högra sida, därefter kommer "Uggla" som nickar till mig med ett leende, "Orm och Drake" ser rakt in i elden och ser mycket koncentrerad ut, och så "Den som ser vem Du är" jag kallar honom namnmannen för det är enklare, han nickar till godkännande.

Jag reser mig upp för att tala till männen. Hjälp, jag blir alldeles piggig och nervös. Lugn tänker jag, tala från Ditt hjärta.

- Ni ska alla veta att jag ännu så länge inte förstår varför jag är här, jag känner mig hedrad av att Ni har valt att arbeta tillsammans med mig. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa till på de sätt Ni anser att jag kan göra någon nytta. Jag har förstått att Ni arbetar för att tiden vi lever i ska höjas i energi för att mänskligheten ska få ett högre medvetande tillsammans. Moder Jord behöver detta för att kunna transformeras till en högre nivå, där vi alla kan leva i paradiset tillsammans. Detta är också mitt mål med arbetet jag håller på med. Jag förstår inte hur Ni har hittat mig, men jag är glad för att det är så.

Jag skulle gärna vilja sätta igång med arbete direkt ifall det går bra. Jag har talat färdigt, och sätter mig. Alla nickar, de har förstått mina ord.

"Uggla" reser sig och börjar tala.

- Tiden som skall komma har alltid funnits, men väl bevarad för att inte förstöras av människorna. Portar i dimensionerna skall öppnas av Er, för att den ska kunna komma igenom. Detta har vi fått hålla som en hemlighet genom årtusenden. Portarna blev belagda med låsmekanismer som endast kan öppnas på olika nivåer av energi, och med olika sätt att öppna dem. Ni har redan fått en del av nyckeln till den sista porten. Nu skall Ni få resterande nycklar. Vi är alla bärare av olika kunskap för att detta ska kunna genomföras. Vikten av att olika energier är med inser Du säkert eftersom allt är ett. Nycklarna till de sista två portarna är både delar till låsmekanismen och ord för att kunna öppna.

Det är dags för Dig att finna de sista delarna för att öppningen ska kunna ske. Vi finns med för att ledsaga och stötta. Din syster kommer att ansluta sig vid andra tillfällen, när hon är redo för det.

"Uggla" sätter sig ner, och jag bara måste få fråga:

- Ska jag be syrran om att vara med samtidigt?

- Nej, hon får ta del av ditt material som alltid, därefter vet hon hur hon ska ta sig hit. Var så detaljerad som möjligt så att hon finner rätt väg. Annars får Du leda henne hit.

- Ok, Är det något som jag ska göra idag, för det känns som om jag måste börja nu, mitt fokus håller på att minska.

- "Orm och Drake" reser sig och bugar lätt. Jag kan känna att Du gärna vill arbeta idag, men dina energier måste anpassas innan Du kan utföra arbetet. Du måste rena Dig oftare, så att Dina kanaler blir klarare. Din huvudvärk beror på detta, rensa med salvia, och ljus. Kom tillbaka snart igen, så gör vi ett försök till arbete. Vi vill att din energinivå ska klara av de höga frekvenser som kommer att arbetas med, även de lägsta svängningarna kommer att behövas, så var noga med att fylla dig med jordkraft varje dag för att kunna hantera vågrörelserna i frekvens. Hans sätter sig ner för att markera att han har talat färdigt.

Så reser jag mig igen, står en stund med böjt huvud och känner mig så kärleksfull till dem alla. Jag öppnar mitt hjärta och låter all kärlek flyta ut i grottan, det känns som "Mariaenergi" som kommer ut.

Jag säger till dem att jag alltid kommer att försöka hjälpa till så gott jag kan, och att jag ska göra som de vill med rening och jordkraft. Jag tackar dem för att de förståndigt ber mig vänta med arbete tills jag är redo, jag ber dem ha tålamod, och att de ska ge mig ett tecken ifall de vill att jag ska komma till grottan oftare än vad jag hinner med.

- När Du ser djur som påminner om oss, eller när din svarta katt gör något annorlunda ska du komma hit snarast, svarat "Pantermannen". Gå nu tillbaka, för jag känner att ditt fokus börjar sluta fungera.

Jag ler tacksamt mot honom och nickar, ja - det är dags att ta mig tillbaka säger jag och reser mig upp för att gå ut ur grottan. Tack så mycket för denna stund säger jag och bugar mig med händerna sammanpressade framför mig.

Så går jag ut ur grottan, det har blivit natt och jag står och ser ut över en sammetssvart stjärnbeströdd himmel, stjärnorna gnistrar som diamanter. Så hörs ett hoohoo och en stor fågel kommer flygande ut ur grottan, en mus ilar ner för berget och en orm ringlar sig mellan mina ben ut i gräset. Det är dags att ta sig tillbaka.

Jag blundar och andas djupt, vrider på nacken som knakar rejält. Som jag spänner mig när jag gör dessa resor. Björkarna utanför fönstret har precis slagit ut och det är så vackert ute. Skogen är full av vitsippor och bokarna håller också på att slå ut i skogen bakom huset. Det är vår och helt underbart härligt.

kl 14,39

2010 05 09 kl 08.26

Reningsprocessen har gjort att min kropp rent fysiskt har sagt ifrån när balans har infunnit sig i mina energier. Har blivit mycket uppmärksam på hur min kropp reagerar. Högt blodtryck blev konstaterat av läkare, fixat med en halvtimmes lätt jogging per dag. På tio dagar hade trycket blivit normalt, trots att EKG visade att jag hade haft ett högre tryck under en längre period. Min kropp svarar direkt på praktiska lösningar istället för läkemedel, känner mig mycket piggare trots envis huvudvärk. Tack o lov har den släppt de senaste två dagarna, och jag hoppas att jag inte behöver den smärtan mer.

Just nu orkar jag inte mer reningsprocess, så jag hoppas att det räcker till arbetet som ska göras. Provar att ta mig till grottan, så får vi se vad som händer.

Några djupa andetag, och jag står och ser ut över djungeln i Centralamerika, jag vet inte exakt var jag befinner mig, men det finns mycket höga berg bakom detta som jag står på. Jag befinner mig uppe på ett berg, mer än halvvägs upp till toppen. På toppen finns en offer/böneplats där man talar med bergets andar. För mig är det som att tala direkt till Moder Jord. Allt har en ande, bergen floderna, bäckarna stenarna, träden, alla olika växter. Allt hör samman och när jag befinner mig här, så ser jag hur jag är en del av allt, energin i min kropp kommer ifrån allt, och kommer att återges till ”alltet” när jag inte längre lever. Min själ kommer att vandra vidare med de erfarenheter jag har gjort i detta liv. När man ser det så är det enkelt att besluta att göra så gott man kan i detta liv för att allt ska bli så bra som möjligt för alla.

Papegojor i blått flyger en bit ovanför djungelns höga träd, även vita vackra fåglar med långa vita vingar och stjärtar flyger nedanför mig. Ljud hörs ifrån djungeln, men tror att det är apor som låter.

Så kommer en stor fågel, och flyger in i grottan. Dags att gå in. Bergväggarna gnistrar svagt i någon rosalila nyans. Elden sprakar stilla, och fällarna ligger redo att sätta sig på.

Jag sätter mig vid elden och ser på Örnmannen som redan har satt sig till rätta. Han sitter mittemot mig, Uggla dyker upp, Pantermannen kommer smygande längs väggen och sätter sig vid min sida efter en stund. Orm och Drake syns efter en liten stund, Namnmannen kommer sist in i grottan. Det verkar som om han gillar att skrämmas lite, vill verka stor i sin fjäderdräkt, men han är inte farlig alls. Han utmanar din rädsla på något sätt, och när man ser sin rädsla så inser i alla fall jag att det inte finns något att vara rädd för. Allt är en spegelbild av mig själv, så varför vara rädd för mig själv.

Alla är samlade, ett tag var jag rädd för att inte minnas dem, men minnet kommer efter hand. Jag ser på var och en av dem och nickar bekräftande till att jag ser dem. Håller mina händer sammanpressade framför mig och bugar trots att jag sitter ner. De visar att de ser mig genom att nicka och hälsa på olika sätt. Flera av dem hälsar med Marias hälsning vänster hand på hjärtat och höger hand riktad emot mig. Det är verkligen en kärleksfull hälsning.

Ren kärlek finns i denna grotta, det är en skön känsla att befinna sig här lugnt och tryggt.

Så ställer jag mig upp, och frågar dem ifall de vet ifall jag är redo för arbete. Just nu känner jag mig starkare än på länge, så jag hoppas att jag har kommit en bit på vägen.

 Orm och Drake ställer sig upp, och börjar tala.

- Denna tid har varit viktig för dig att finna balans. Du är redo att gå vidare med nya arbetsuppgifter. Idag ska vi tillsammans drömma fram den plats som vi alla kommer ifrån. Han tar fram något som ser ut som sandkorn och kastar på elden. Sen sätter han sig ner och ser in i elden. Vi gör alla samma sak.

Vi färdas alla tillsammans uppåt genom rymden, vi dras uppåt mot en plats som ser ut som ett svart hål. Hålet befinner sig i sjustjärnornas område (plejaderna) När vi kommer dit känns det som vi färdas snabbt i en tunnel med mjuka rosa väggar. Märkligt det känns som om vi var och en liksom ploppar ut ur denna tunnel och landar på fast mark. Allt ser just nu vitt ut, väldigt mycket ljus. Någon möter oss. En lång varelse med ljusa tunna kläder i regnbågens alla färger. Det kan också vara varelsens aura som jag ser, men är inte säker. Vi följer efter på en stig som ser ut att gå igenom ett paradislikt ljust landskap. En öppen plats och en ring av stenar visas oss. Vi skall sätta oss vid var och en av stenarna. Det ser ut som en minde kopia av Alestenar. Vi sätter oss så att vi har vars en sten i ryggen och med ansiktena in mot den ovala ringen som bildas när vi sitter så. Någon träder in i ringen, en varelse som också har regnbågskläder, lång smal vacker. Varelsen pratar med oss alla samtidigt genom tankeöverföring.

- Ni behöver grunda Er en stund, därför har vi gett Er en plats av sten för mellanlandning innan Ni skall få budskapet ifrån oss. Vila en stund nu.

Ser mig omkring på de andra, de verkar lika nyfikna som jag. Vi tar det lugnt och försöker andas stilla för att balansera energin.

- Ni kan resa Er nu, håll gärna varandra i händerna för då balanserar Ni varandra ännu mer.

Flera varelser ha nu kommit in i ringen. Vi står i en ring och håller varandra i händerna medan varelserna går runt oss och lägger sina händer på våra axlar för att känna efter så att vi är tillräckligt balanserade, utan rädslor. När de har gått runt oss alla och är nöjda med resultatet ställer de sig i mitten av vår cirkel.

Vi är sex de är fyra eller fem, jag kan inte riktigt bli klok på hur många de är.

- Nu kan Ni sitta ner vid stenarna en stund och lyssna till vad de har att berätta för Er.

Jag sätter mig vid stenen jag satt vid från början, och ber att den ska tala till mig.

- Du behöver inte vara rädd för mina ord, de kommer inifrån din egen själ. Så lyssna nu för en gångs skull till vad jag har att säga Dig.

- Var uppmärksam på vad som sker i Din närhet de närmaste dagarna. Någon kommer att be Dig om hjälp, var hjälpsam. Ge hjälpen, ta emot gåvan. Den kommer att leda Dig vidare. Jag har talat färdigt.

- Tack, svarar jag. Ser mig omkring på de andra som också lyssnar till vad stenarna berättar för dem.

När de är klara ser de sig också omkring på oss andra.

Varelserna är borta, och jag reser mig upp. Jag tror att det är dags att ta oss tillbaka till grottan, säger jag. Jag ber alla att ta mina händer så att vi kan färdas tillbaka tillsammans.

Så tänker jag mig tillbaka till grottan, jag är yr i huvudet, men det går. Grottan blir alltmer verklig och det svaga rosalila glittret syns mer och mer, elden som sprakar i mitten av vår cirkel, jag ser mig runt på de andras ansikten och vet att de också ser mig. Så släpper vi varandras händer. Jag berättar om vad min själ berättade för mig, att jag skulle vara uppmärksam på någon som vill ha hjälp i min närhet, samt att jag skulle ta emot en gåva för detta. Sen frågar jag ifall de andra vill berätta vad de varit med om.

Orm och Drake börjar.

- Jag skulle se mig om efter en kvinna att leva med, säger han lite besvärat, jag skulle snart finna henne. Hon bor i grannbyn, jag tror att jag vet vem hon är. Han skrattar lite generat, tänk att jag skulle behöva ta mig till rymden för att få veta det.

Pantermannen börjar berätta om sitt samtal:

- Det är dags för oss att arbeta mera ofta, nu är tiden inne för att finna verktygen till öppningen av dimensionsportarna. Den första ledtråden kom idag, vi ska till Egyptens pyramider nästa gång. Till en tid av grymhet, en kvinnlig överstepräst gömde en relik i ett skrin. I detta skrin finns nästa del för öppning.

Namnmannen berättar om sitt samtal.

- Jag befann mig i ett stort rum med många människor, de talade om fred och hur vi ska hjälpa varandras länder till självförsörjning. Maktens män har ändrat fokus från maktkontroll till hjälpsamhet och empati. En ny tid föds, vi är alla del av detta.

Örnmannen talar

- Jag färdades högt bland molnen uppe i rymden. Änglarna var med mig och vi lekte en stund tillsammans. De berättade att en öppning skall ske i dimensionerna och platsen för nästa öppning skulle vara där solen möter Jorden i gryningen. Din syster kommer att förstå. Verktygen ska vi hämta tillsammans.

Uggla bli den sista som talar.

- Mitt samtal var inte så långt, men jag kom fram till att vi skulle utveckla vår kunskap tillsammans. Att våra resor skall ske tillsammans och inte var o en. Alla har sin del att utföra, men vi måste vara tillsammans alla sex.

Jag har lyssnat till alla, men är helt slut i huvudet, så jag ber dem om ursäkt men jag måste färdas hem, mitt fokus tar snabbt slut nu.

- Gå nu säger Pantermannen, vi ses snart igen. Tack för hjälpen idag, det är tryggt att färdas med Dig.

Reser mig upp och blir rörd och tacksam för att de är så vänliga emot mig, jag håller händerna sammanpressade framför mig och bugar. Så går jag ut i friska luften och tar ett djupt andetag. Det har blivit natt igen. Kolsvart natt med stjärnor som gnistrar som diamanter, där uppe syns Plejaderna. Det går inte att förstå att vi just har varit där. Dags att ta mig hemåt.

Kl 09.47

2010 05 14 kl 09.53

Den 14:e Maj har länge dykt upp i huvudet på mig, en klient ringde dessutom och avbokade sin behandling, så jag antar att det är dags att göra en drömresa idag, vi får se.

Jag skulle vara uppmärksam på någon som ville ha min hjälp.

Den enda som har bett mig om hjälp (så att jag verkligen har uppmärksammat det) denna vecka är en av våra hönor. Olivia som ligger och ruvar på sina ägg kom springande emot mig igår och var tydligt upprörd. Jag kan inte prata med djur, men hon ville verkligen att jag skulle hjälpa henne. När hon vände om och sprang emot hönshuset var jag helt enkelt tvungen att följa efter henne. Något var galet, och jag skulle försöka förstå vad hon menade.

När jag kom in i hönshuset var det mycket tydligt vad som var galet. Två av våra andra hönorna hade ockuperat hennes rede för att de också ville värpa i samma. Höns är inte så smarta, två hönor låg ovanpå varandra för att värpa i samma rede som Olivia ruvade sina ägg i. Jag lyfte bort båda hönsen och lade dem i andra rede. Efter lite protester lade de sig tillrätta för att värpa.

Olivia flaxade snabbt upp i sitt rede och lade sig tillrätta för att värma sina älskade ägg. Jag satte ett nät runt hennes rede, för att de andra hönsen inte skulle kunna komma dit och tränga bort henne igen. Lite mat och vatten fanns det också plats till i hennes rede.

På kvällen kunde jag plocka in ägg från de andra hönsen, om det är det som är gåvan som jag skulle ta emot vet jag inte. Annars blir det förhoppningsvis fina kycklingar om några dagar. Ska bli roligt att se hur Olivia tar hand om sina små.

Dags att ta mig till berget och grottan. Några djupa andetag, så känner jag att jag står med ryggen emot grottan och ser ut över den vackra djungeln. Regnet hänger i luften, det är lätt att andas, dimmoln ligger precis ovanför trädtopparna. Det är vått i luften och lite kyligt.

Jag vänder och går in i grottan, bergväggarna är skrovliga och glittrar svagt i eldens sken. Uggla har redan kommit hit, så jag sätter mig vid hans sida och nickar till hälsning. Han gör samma sak. Vi sitter båda och koncentrerar oss på stunden och väntar på de andra. Elden sprakar lugnt och de andra kommer in ganska samlat. En efter en sätter de sig runt elden och nickar till oss, som en bekräftelse på att de ser oss.

En stunds tystnad, så reser sig Orm och Drake och börjar tala.

- Jag har träffat min kvinna, hon är god och vacker på alla sätt jag kan tänka. Hon är mycket klokare än vad jag någonsin kommer att bli. Hon berättade för mig att hon har väntat på att jag skulle vakna, och att hon har älskat mig i alla år. Inte förrän nu har jag sett henne på riktigt. Tack för att jag får vara en del av detta arbete. Jag kommer att arbeta för att allt ska bli så bra som möjligt. Jag har redan fått min belöning.

Så reser jag mig upp, och berättar om hönan som bett om hjälp, och gåvan som kanske är ett ägg. Så frågar jag dem vad de tror om detta?

Uggla svarar att det enbart kan tolkas som om att ett av verktygen till att öppna dimensionsporten ska vara ett ägg. Eller formen av ett ägg.

Pantermannen håller med, men säger att det kan vara så att porten ser ut som en oval form.

De andra nickar. Jag känner efter och säger att vi får se vad som händer idag på resan som vi ska utföra tillsammans. Vi ska till en tid av kris i Egypten när det fanns en prästinna som gömde en relik i ett skrin. Vi ska på något sätt försöka finna detta skrin.

Jag frågar ifall alla känner sig redo att resa tillsammans, de nickar och tar några djupa andetag. Så tar vi varandras händer och ser in i elden.

Mycket sand finns runt omkring oss, höga pyramider till höger om oss, Det ser ut att vara berg i närheten av oss, knappas någon växtlighet alls, varmt och torrt så att tungan klistrar fast i gommen. Fina sandkorn följer med en ganska stark vind. Ögonen blir grusiga, och håret klibbar igen av sanden. Vi måste ta på oss heltäckande "lakan" för att kunna vara här. Det kliar i mina ögon, vi går tillsammans på en stig som leder upp för ett berg nära pyramiderna. Det är fullt av småstenar som gör ont under fötterna, någon som försöker fånga vår uppmärksamhet vinkar på oss att komma dit. En ung pojke som gömmer sig bakom en sten. Vi går fram till honom och kryper in bakom stenen alla sex.

Pojken hälsar på oss genom att pressa samman sina händer framför sig och buga lätt, vi gör samma sak, fast Örn och Uggla hälsar pojken med Marias hälsning.

- Jag har väntat länge på Er, min prästinna har lovat att jag ska få följa med Er när Ni lämnar denna plats. Jag ska först visa Er vägen.

Jag blir lite förvirrad, hur ska vi kunna ta med en pojke härifrån? Kan inte låta bli att se mig omkring på de andra, men de reagerar inte på hans ord utan nickar till samtycke. Jag gör samma sak, det får bli som det blir, vi får hjälpas åt på den väg vi har börjat gå.

Pojken säger sitt namn, Det ska betyda, "han som kan gå överallt", med detta menas alla världar. Vi presenterar oss också. Pojken berättar att vi ska färdas över bergen eftersom det är det säkraste sättet. Vi ska till en grotta där Prästinnan har gömt skrinet, men det finns hinder på vägen som vi måste ta oss förbi. Han börjar gå, och vi följer efter. Vi kan se trupper av krigare komma ridande nere i dalen som är lite grönare här och var. Det flyger fåglar i luften, jag tror att det är gamar. Det luktar som om något ruttnar, till och med uppe bland bergen där vi befinner oss luktar det hemskt.

Vi kommer ner till en grön äng, vackra hästar betar här och några träd växer också. Vi går fram till hästarna och ber dem att låta oss rida på dem. Det verkar som om de accepterar för de följer efter oss när vi går fram till en bäck för att dricka. Något varnar oss från att dricka, hästarna backar och blir oroliga, fåglar som låter som varningssignaler. Så ser vi döda djur som har försökt att dricka, men dött av förgiftat vatten. Nej detta ser inte bra ut, vi får vara utan vatten. Så hoppar vi upp på hästarna och följer pojken som far iväg i galopp över ängen.

Vi kommer fram till en ravin, nästan helt osynlig, den visar sig inte förrän man kommer några meter ifrån den. Hästarna vägrar gå in dit och skyggar. Vi låter dem slippa och tackar dem för hjälpen.  Nu går vi tillsammans alla sju genom ravinen som bara är ett par meter bred, sand på marken, och klipporna vid sidorna går spikrakt upp i luften minst hundra meter. Minsta ljud ekar mellan bergväggarna, så vi försöker vara helt tysta.

Vi kommer fram till en gångbro med två vakter vid var sin sida om bron. Vakterna ser ut som stenstoder i form av hundar med spetsiga öron och långa nosar. Pojken bugar för dem, och börjar gå över gångbron. Vi gör samma sak. När vi kommer halvvägs vågar jag mig på att se ner i avgrunden. Det syns ingen botten här, allt liksom flyter samman.

När vi alla tryggt har kommit över, står vi framför ett tempel som är uthugget i berget. Förmodligen är det sandsten. Vackra höga pelare pryder ingången, och en trappa leder in i templet. Vi går in.

Det är skyhögt till taket, facklor sitter på väggarna och lyser upp rummet. Golvet är av sten, det är orangerosa inne i templet. En varm skön och trygg känsla finns här. Det är som att komma in på en plats som är byggd av ren kärlek.

Pojken går mot en öppning i salen, det ser mer ut som en ny grotta. Det ser mörkt ut därinne, men vi följer honom. Vi kommer in i ett rum där en gammal kvinna sitter på en stenstol. Hon påminner om kvinnan jag talade med för ett tag sedan. Moder Jord tror jag att det var...jag minns inte nu.

Denna kvinna är rufsig i håret, det är långt och grått, med inslag av ljust lite här och var. Hon är tunn och senig, nästan bara skinn o ben. Hennes kläder är av något tunt dyrbart vackert material, hennes ögon är kristallklara när hon ser på oss. Det är som att se in i universum när hon ser mig in i ögonen. Hon läser av oss, en efter en och nickar till slut godkännande. Ni kommer alla hit med rena hjärtan, och med en önskan att hjälpa Moder Jord och människorna utan krav på ersättning. Vågar Ni fullfölja utan att ha lösningen klar för Er?

- Ja svara vi alla i en o samma stämma. Låt oss arbeta för att allt ska bli så bra som möjligt, för allas högsta bästa. Vi kommer att göra allt vi kan för att det ska bli så.

- Gott svarar kvinnan, det är dags att börja arbeta. Hon reser sig sakta upp, och går före oss in i ett annat rum. Sätt er på golvet i en ring runt ljusstrålen som kommer in uppifrån. Ett hål i taket gör att en stark ljusstråle lyser rakt ner på golvet, dammkorn flyger in i ljuset, men försvinner direkt. Stenväggarna gnistar svagt i grått och rosa, det finns inget annat i rummet. Kvinnan står bakom oss, pojken sitter på golvet i vår ring.

- Nu ska Ni tillsammans hjälpa mig att hämta tillbaka ett skrin som jag gömde för länge sedan, skrinet finns inne i denna ljusstråle men jag kan inte säga var den finns. Ni måste själv finna det. Skrinet är av trä, och bär inget märke mer än att det är enkelt och oansenligt. Öppna det inte förrän Ni kommer hit. Ge Er iväg nu.

Vi som sitter runt ljusstrålen tar varandras händer och ser på varandra, ingen rädsla, nu gör vi det, alla nickar samtidigt och sluter ögonen.

Vi färdas uppåt tillsammans, vi tänker på att finna ett skrin som tillhör kvinnan, ett enkelt skrin. Det är liksom en hiss, vi passerar något som känns som en stor sal, en skog, en lägereld till slut landar vi högst uppe på ett berg, det är natt och vi ser en stjärna falla. Vi sluter våra ögon och önskar alla samma sak, att finna skrinet.

En liten flygande varelse kommer och möter oss, det ser ut som en pytteliten älva som lyser gult. Följ mig säger hon och visar oss en stig inne i en skog. Vi kommer fram till en liten skogsjö, den lyser svagt av stjärnornas ljus. Älvan berättar att vi måste finna ordet som gör att sjön sjunker undan och visar oss trappan som leder till ingången till skrinet.

Så sätter vi oss i gräset vid sjön, det känns lite svalt och kallt. Vi pratar om vilket ord som det kan vara.

Jag tänker direkt på Ohm, ordet som innehåller alla ord och stavelser, och det som används vid meditationer och böner. Men de andra anser att det inte kan vara så enkelt, men vi provar ändå. Ställer oss upp och säger alla Ohm samtidigt.

Helt plötsligt är det precis som om en plugg dragits ur sjön och vattnet försvinner i en virvel ner i marken, en trappa visar sig, och en varelse kommer leende och möter oss.

Pojken hälsar igenkännande, och säger att vi har kommit rätt. Detta är vakten av skrinet, han kommer att följa med oss tillbaka. Vi går tillsammans ner för trappan. Det är ljust och det glittrar av vackra stora bergskristaller på väggarna, en härlig energi finns här inne, stark som bara den, fylld av en kraft som känns som om den kommer direkt från Moder Jord.

På ett enkelt bord står ett träskrin, vi frågar ifall det är detta skrin eller ifall det är något annat?

Vakten svarar att vi måste se oss omkring för att avgöra detta själva, han vill inte hjälpa oss, eftersom det är vi som skall hämta skrinet, ingen annan får göra det.

Vi ser många andra skrin som är smyckade med guld och diamanter, juveler i olika färger. Bilderna på flera av dem skulle kunna ge oss ledtrådar, men inget annat är ett enkelt skrin, så vi bestämmer oss alla för att det måste vara skrinet som står på bordet. Jag lyfter upp det och tar det med mig, frågar ifall det är någon som vill bära, men ingen annan vill göra det. Så jag tar det med mig och börjar gå upp för trappan. När vi börjar gå sätter vattnet igång att stiga, så vi får springa fort upp för trappan. Alla hinner upp och ut på gräset innan sjön är som den var innan vi fick bort vattnet. Nu har vi skrinet med oss.

Ett skrik hörs i natten, och vi blir lite rädda, det är dags att ta oss tillbaka. Hur hade vi hamnat här, just det en stig, var är den?

Den lilla älvan visar sig, och ber oss att snabbt följa efter. Hon är orolig för att vi har väckt det mörka, oron sprider sig, men jag vägrar ge efter för rädslan. Tänker "bubbla" runt oss alla där vi går i mörkret upp för berget mot toppen. Skriket hörs flera gånger, ibland nära, ibland långt ifrån. Precis som om det letar efter oss. Undrar vad det är, jag vill inte veta. Bara tillbaka. Så kommer jag på att vi kanske kan ta en genväg, och frågar ifall de andra kan tänka sig att prova med att gå direkt till salen med ljuset. De nickar, tydligen känner de av rädslan som skriket sprider. Jag andas lugnt, vi tar varandras händer nu är vi åtta personer och jag tänker oss tillbaka till rummet i templet där ljuspelaren finns.

Efter en stund sitter vi på golvet framför ljuspelaren, och kvinnan står bakom oss och balanserar oss med ren kärlek. Skrinet är med, och jag räcker det till henne. Hon tar emot det. Hon ser lugnt på det, och sen på oss alla åtta. Pojken, vakten, Uggla, Örn, Orm & Drake, Pantermannen, Namnmannen och till sist på mig.

- Tack, säger hon enkelt och ler mjukt emot oss. Ni har gjort det många har önskat och försökt, men inte lyckats med.

- Vakt, ditt arbete är slutfört, Du kan återvända vart Du vill, men får gärna stanna hos mig som gäst.

Vakten svarar att han allra helst vill stanna hos henne, han vet inte någon som väntar på honom efter denna långa tid. Jag stannar gärna som Din gäst., säger han och bugar till tack.

- Det är dags att öppna skrinet, säger kvinnan. Vem vill göra det?

Ingen vill öppna det, så jag ber henne att göra det. Hon ser lite klurigt på mig, och räcker skrinet till mig. Din syster ska använda det som finns inuti. Du får öppna det och ta hand om det till henne.

Jag blir lite förvirrad igen, och tittar på kvinnan en stund. Hon menar verkligen att jag ska öppna skrinet, jag frågar ifall det finns någon av de andra som vill, men alla skakar på huvudet. Nej, det är jag som ska göra det.

Så lyfter jag på locket, skrinet är klätt med vackert mörkröd siden, det skimrar mjukt om tyget. Nere i skrinet ligger något av metall som skimrar svagt i guld, en liten liksidig kub, med ålderdomliga tecken på alla sidor. Jag kan inte tyda tecknen, det ser mer ut som ett mönster som ska passa in någonstans. Ett mönster som blir komplett när det kommer på rätt plats. Det är kvinnan som berättar med tankeöverföring hur kuben ska användas.

Det är också en form av nyckel, mönstret ser ut som grenar och rötter, kuben kommer att bli en del av mekanismen som öppnar porten. Mönstret kommer att passa in på plats, resten sköter sig själv.

Använd äggets form och kubens form, samt ordet Ohm för att öppna. Tänk på att formerna är tredimensionella. Platsen är redan känd. Nu har Ni alla verktyg, resten måste din syster utföra. Gör det tillsammans för balansens skull. Du får representera Jorden som vanligt.

- Gå tillbaka nu säger kvinnan till oss, men ber pojken som kan vandra i alla världar att stanna som hennes gäst om han vill. Det gör han gärna, eftersom har redan är vän med vakten. Det är en skön plats att finnas på i den rena kärleksenergin som finns i templet.

Vi säger farväl genom att ställa oss i hälsningsposition, och jag ber mina fem vänner att ta varandras händer för att resa tillbaka. Skrinet finns med oss, och jag tänker oss direkt tillbaka till vår grotta med lägerelden lugnt sprakande framför oss. Nu är jag ganska slut i huvudet. Jag ser mig omkring på de andra som nickar trött som bekräftelse på att de också ser mig. Vi är alla tillbaka, skönt!

- Jag kommer att låta skrinet vara här, är det OK för Er del, frågar jag.

Alla nickar, det är OK. Bra då får syrran hämta det här. Jag ställer skrinet vid väggen, och lägger en av fällarna över så att det inte syns. Vi går ut tillsammans, och pratar om att vi kanske ska vakta skrinet. Det verkar ju vara något annat som också vill komma åt det. Orm & Drake säger att han gärna vaktar, men att han nog kommer att vilja vara hos sin kvinna också. Pantermannen tar ett kliv framåt och säger modigt att han stannar och vaktar skrinet, han kommer att göra allt osynligt tills vi möts igen. Alla tackar honom, och så får det bli.

Jag berättar att min syster kanske kommer och kontrollerar, eftersom jag vet att hon har ett sådant behov.

- När hon kommer hit så kommer hon att finna skrinet, men be henne låta det stå kvar tills det ska användas.

- Det kommer hon säkert att inse själv säger jag.

Det är dags för oss att återvända, jag tackar alla genom att pressa mina händer samman framför mig och säga på återseende. Alla gör samma sak på sitt sätt. Enbart pantermannen stannar kvar.

Kl. 12,52 med paus för en plingande tvättmaskin som ville bli tömd, och Pappa som kom och fikade. Gissa om jag var yr i pottan när han kom o knackade på dörren? Frånvarande trots att man är närvarande är nog det närmaste jag kan komma i beskrivning av min kaffepaus med pappa.

2010 05 17 08,15

Jag står med grottöppningen i ryggen och ser ut över djungeln, Namnmannen står vid min sida med armarna i kors över bröstet.

- Jag kommer med frukt och vatten till Pantermannen, säger jag. Jag vet inte ifall han klarar av att vara här utan mat, jag har inte tänkt på det tidigare, ber om ursäkt för det.

- Tänk inte på det, vi har ordnat för honom, och allt fungerar som det ska.

- Min syster är lite nyfiken på sitt namn, har hon frågat Dig vad det betyder.

- Nej, men Du kommer säkert att göra det åt henne, säger han med ett leende.

- Kommer du att berätta det för mig då?

- Hon måste förstå namnet själv, så det är bäst att hon frågar själv.

- Är det något som Du vill berätta för mig nu?

- Nej, allt är bra.

- OK, då går jag in med maten till Pantermannen. Så tar jag med mig en korg där det finns lite olika frukter och vatten.

 När jag kommer in ser jag honom sitta vid elden med knäna uppdragna framför sig och händerna knäppta, armbågarna är på knäna. Det är en lustig ställning han sitter i. Han verkar vara avslappnad.

- Jag ställer en korg med lite frukt och vatten till Dig här, är det något som jag kan ta med till Dig nästa gång. Saknar Du något?

- Möjligen sällskap, säger han sakta. Kom tillbaka när Du har tid att prata med mig.

- Ok, jag kommer tillbaka i eftermiddag när jag har varit i Kristianstad.

- Du är välkommen, vi har mycket att tala om.

- Jag kommer, jag lovar. Ska jag ha något annat med mig.

- Nej allt är bra, de andra har varit här tidigare med mat och vatten. Allt är bra. Din syster har fått sitt namn, och vi förstår att hon blev lite generad. Men det är hennes namn, hon får låta det sjunka ett tag. Vi är alla gudar och gudinnor på denna Jord, så är även hon. Dock känner hon av det mer än vi andra. Hennes arbete är att låta alla veta att de är gudar och gudinnor de med. Det förstår hon säkert när Namnmannen förklarar för henne.

- Får jag lov att berätta detta för henne?

- Ja hennes budskap är mer komplicerat än så här, så Du får gärna ge henne denna lilla början.

- Tack, då går jag tillbaka nu. Vi ses i eftermiddag.

Jag går ut efter att ha bugat för honom, Namnmannen står utanför, jag säger tack och farväl till honom också.

2010 05 17 11,28

Jag har blivit färdig med förmiddagens arbete, så jag passar på att ta mig en stund till Pantermannen och prata lite med honom.

Jag går rakt in i grottan och sätter mig framför elden på en fäll. Pantermannen sitter kvar i samma ställning som på morgonen. När jag förstår att han ser mig hälsar jag på honom genom att buga mig och pressa samman mina händer framför mig.

- Jag är tidig, men fick en stund över. Tänkte hålla dig sällskap en timme om det är OK. Jag kommer tillbaka sen igen. Är det något speciellt som du vill tala med mig om.

-  Just nu kan jag berätta en saga för Dig, När Du har mer tid över, så kan vi arbeta en stund tillsammans.

- Det hörs bra, jag lyssnar gärna.

Han visar mig en stjärnbeströdd himmel, han pekar upp emot något jag tror är planeten Venus, eller Polstjärnan, Stjärnan eller planeten lyser klart. Det är Venus som han menar, för han berättar för mig att jag har denna planet i mitt ” första hus”, och det stämmer med mitt vediska horoskop. Ingen annan planet finns i det första huset mer än Venus.

- Det är ifrån denna planets energi som Du har kommit ifrån början, säger Pantermannen.

Så börjar han berätta sin saga. Han visar mig djungel, stora höga träd, varelser som inte ser ut som vi, utan mer som ljusvarelser, långa, vackra, rör sig liksom i slowmotion fast snabbt. De har kommit till Jorden för att lära sig, eller lära Jordens dåtida befolkning hur de ska leva.

De är på Jorden för att lära sig, men inser att de måste lära oss att leva tillsammans. För att kunna tala med människorna, som på den tiden levde i mindre samhällen och krigade emot varandra, gjorde de sig till ledare för vissa starka grupper. De förklädde sig till överstepräster, eller tog plats i deras kroppar. Ljusvarelserna kunde/kan visa sig i olika skepnader om det behövs. Kunskap överfördes till människorna genom ledarna.

Det har tagit lång tid för Jordens människor att vakna, men fler och fler gör detta.

För att minnas vem Du är måste Du ha denna bakgrund, säger Pantermannen sakta.  Vi är alla komna ifrån Universum. Din förmåga att byta skepnad kommer ifrån den tiden, din själ var med när ljusvarelserna kom hit för att ge oss kunskap. Du var shamankvinna, upplärd av din mormor sedan många år. Du kunde förvandla Dig till en Panter redan då. Djup kunskap om tiden, växter och visioner om framtiden hade du redan. När de kom hit såg de en möjlighet att lära oss mera genom att kommunicera genom din kropp. Man kan säga att de använde din kropp för att tala när du skulle tala inför befolkningen vid vissa ceremonier som utfördes till tidens, och gudarnas ära. De gav din själ mer kunskap genom att visa dig hur Du drömmer och ser. Drömtiden är en del av livet, mycket av vår kunskap får vi därifrån.

Du lärde känna dem väl, de behövde inte dölja sig för Dig, utan Ni arbetade tillsammans för att Moder Jord och människorna skulle växa i harmoni tillsammans. En mycket kärleksfull tid, när Din kropp inte längre kunde upprätthålla Din själs energi, vad det dags att lämna Paradiset Jorden. Du fick möjligheten att följa ljusvarelserna till platsen för deras ursprung. Platsen kan beskrivas som källan till all kärlek, frid och ro. En plats som ger så mycket det är möjligt till alla som ber om det. Denna plats finns i en annan dimension som inte kan upplevas i ”normalt” vakentillstånd, men vi kan få del av energin när medvetandet är förändrat. 

Idag kallas de som kommer ifrån denna plats och som arbetar i denna energi för ljusarbetare, änglar mm.

Vi har glömt förmågan att se dem på samma sätt som vi kunde tidigare, men de finns på Jorden för att hjälpa oss människor fortfarande idag. Det är bara att be om hjälp, så får vi den.

Pantermannen slutar prata, och jag ser på honom att han är trött.

- Jag kan vakta en timme medan Du vilar säger jag.

Han tittar lite trött på mig, och ler snett.

- Tack, men nej tack. Detta är mitt arbete, och det tänker jag inte ge till någon annan. Du kan berätta en saga för mig istället.

Så berättar jag om mitt liv just nu, om det trevliga paret som bodde hos oss i helgen, och hur kvinnan hade funnit mig via internet. Själsfränder, med olika kunskap men med samma mål. Hur jag försöker lyssna på tecknen och känslor som jag får, men inte är säker på att kunna tolka allt rätt för det finns inget facit. Det går inte att fuska sig fram, utan jag måste ta allt steg för steg, förhoppningsvis i rätt ordning. Mycket allvar finns i mitt arbete, jag skulle vilja kunna ta det lite mer med en klackspark, men det går inte. Djup respekt finns inom detta arbete för min del, det går inte att skratta åt det, hur gärna jag än vill. Jag kan skratta åt mig själv när allt är över, det är skönt med distans, men just nu är det ganska mycket. Det finns en glädje i att få vara med och hjälpa till just nu. Det känns som om jag har gjort min läxa tillräckligt bra tillsammans med Master Singh, det gläder mig. Även om jag kan sakna honom ibland. Fast jag inser att han gav min själ vingar på ett tryggt sätt, annars hade jag inte vågat arbeta på detta sätt.

Så tystnar jag när jag inser att jag bara pratar om mig själv, skäms lite. Ber Pantermannen att berätta om sig själv istället.

- Just nu är jag lite i samma sits som du, vi är alla sammankopplade på olika sätt. Min familj vet att jag arbetar med detta, det är riskfritt att tala med dem, min kvinna som jag älskar mer än livet skulle aldrig nämna något för någon annan. Jag arbetar idag som shaman, reser på olika sätt med min själ, men arbetar mest med att läka Moder Jord och människor. Denna koppling är viktig. Ju fler människor som inser hur viktigt det är att harmonisera sin kropp med Moder Jords frekvens, desto snabbare kommer vi att få balans inom oss alla och i Moder Jord. Jag ber ofta för Moder Jord uppe på detta berg. Som Du redan vet har allting en ande, detta berg talar till mig på samma sätt som Ditt träd talar till Dig. När vi en gång har fått en sådan koppling till naturen, går det inte längre att bortse ifrån att vi alla är sammankopplade och hör samman på olika sätt. Våra själar talar till varandra och till Moder Jord.

Pantermannen tystnar, ser in i elden. Så vänder han sig mot mig och ser på mig med glada ögon.

- Tack, nu känner jag mig mycket piggare. Du kan gå nu, vi ses snart igen, då ska du resa, så ha en längre stund över i tid då.

- OK, tack själv, det var en mysig stund. Vi ses snart.

Jag ställer mig upp och bugar och säger på återseende. Han nickar bekräftande, och vänder blicken in i elden.

2010 05 17 kl 18,16

Det är natt när jag återvänder, himmelen är helt sammetssvart och stjärnorna tindrar som diamanter, det känns som om himmelen är nära på många olika sätt. En stjärna faller, jag ber en bön för min bror och hans fru.  Så tar jag mig i kragen och går in i grottan. Bergväggarna gnistrar som vanligt i en rosalila nyans, elden sprakar stilla. Pantermannen och Namnmannen sitter vid elden och pratar stilla när jag sätter mig på en fäll i närheten av dem och hälsar på dem båda med en bugning och händerna sammanpressade framför mig. De nickar till bekräftelse på att de har sett mig, och vänder sitt samtal till mig med.

- Hur har Du haft det idag?

- Tack bra, det har hänt lite av varje, men jag hoppas att allt reder ut sig till det bästa så småningom. Har Ni haft det lugnt?

- Nej det är oroligt just nu, vi måste samlas snart. Din resa börjar snart, och vi kan inte lämna grottan tillsammans, enbart Du skall utföra dagens arbete. Du skall föra skrinet i säkerhet till platsen för det andra skrinet, placera det vid sidan om det andra. Din syster kan finna det där också. Återvänd hit när Du har utfört det arbetet.

- OK, jag börjar genast.

Tar några djupa andetag, lyfter på fällen och tar fram det enkla träskrinet, och tänker mig bort.

Till Egyptens pyramider, till en av de högsta. När jag kan se att de visar sig en uppochnervänd pyramid ovanpå den högsta, som liksom går in i den högsta delen kanske 15 meter vet jag att jag är på rätt plats. En öppning skapas i rummet som bildas där pyramiderna går samman till ett, det är meningen att jag ska gå in där.

När jag kommer in stängs dörren, och jag går lite längre fram i en korridor, till vänster står det enkla bordet med skrinet som har en liksidig triangel med ett allseende öga inristat. Jag ställer det enkla träskrinet på bordet vid sidan av det andra skrinet.

- Vi ska se till att inget kan hända med dessa två skrin, denna dimension är helt säker. Din syster kan finna dem här lika bra. Jag kan inte se var rösten kommer ifrån, den bara känns i mitt huvud. Allt här inne känns tryggt, stilla och fridfullt.

- Vi arbetar för samma sak, men på olika sätt. Säger rösten.

- Vi är här för att hjälpa, gå tillbaka nu. Din syster kan denna väg lika bra som Du. Hon kan komma och kontrollera när hon får möjlighet, skrinet kommer att finnas kvar.

- Är det något mer som vi ska finna eller veta innan vårt arbete börjar? Frågar jag.

- Det är inte vårt arbete, Ni måste själv finna alla ledtrådar och känna Er trygga med det.

- Tack, jag ville bara fråga nu när jag har möjligheten. Jag går nu, tack så mycket.

Så tänker jag mig tillbaka till grottan igen, tar några djupa andetag och ser mig omkring. Båda männen sitter och studerar mig intensivt. Precis som om de har balanserat mig under tiden.

- Såg Ni att jag lämnade skrinet på rätt plats?

- Nej vi vet inte ens var Du har varit, och det är skönt att inte veta. Så berätta det inte för oss.

- Vet Ni ifall vi ska finna fler ledtrådar, eller har vi allt som behövs nu för öppningen av den 8:e porten?

- Det enda som vi vet är att Du ska göra en resa till nu, vi trodde att allt var klart, men det kanske ska göras något mer.

- Ok, bäst att göra den direkt, mitt fokus börjar redan minska. Jag kände av frekvenshöjningen rejält denna gång.

Pantermannen tar fram en läderpåse, smular sönder något i handen och kastar det sen in i elden. En doft av mysk sprids i grottan.

Jag ser en kvinna som på något sätt är förklädd till en svart panter eller en svart katt. Det ser ut som om hon är prydd av juveler på huvudet, och runt halsen.

Bastet kattgudinnan, så är det.  Kvinnan har en mask för ansiktet som ser ut som en svart katt, i hennes rum i templet finns mängder med vackra katter. Alla har sina egna namn. Kvinnan rör sig smidigt som en katt. Hon går ut ur rummet och möter en svart panter. Pantern är också ett av hennes husdjur, de kan kommunicera med varandra. På något sätt kan kvinnan krypa in i Panterns kropp och smita iväg på detta sätt rent fysiskt.

Av en händelse får hon veta att en av prästerna beställer ett mord på en av kvinnans närmaste män ur hennes livvakt.

 Svartsjuka ligger till grund, kvinnan vet för mycket och har stor kunskap. Prästen vill få bort hennes skydd så att även hon kan mördas.

Kvinnan har ingen önskan att leva som prästinna.

Kunskap får hon till sig via sin själ, och hon längtar efter att inte vara bunden vid sin kropp. Att leva som prästinna låser mycket av hennes kunskap, hon vill leva fri utan någon som styr hennes liv. Hon vill hjälpa andra, men får inte det som prästinna. Hon ska bara finnas till hands för katterna, som hon i och för sig älskar. Men det är inte tillräckligt, hon vill göra mer av sitt liv. Dela med sig av kunskap.

Hon lämnar templet tillsammans med den Svarta Pantern, går sin väg och kommer aldrig tillbaka. Prästerna är nöjda, de letar inte efter henne. De mördar inte någon för hennes skull.

Hon startar ett nytt liv i en dal där vildhästarna trivs, och där människorna lever i frid med varandra. Här arbetar hon som sierska och healer i resten av sina dagar. Hennes elever finns fortfarande kvar ännu i dessa dagar.

Jag är tillbaka vid elden i grottan. Pantermannen och Namnmannen sitter och tittar på mig.

- Nu vet jag varför Du kallar mig Panterkvinnan, jag kunde till och med krypa in i panterns kropp med min själ och se med Panterns ögon. Jag trodde att jag skulle förvandla mig till Panter, men så var det inte då. Det var så när jag var shamankvinna. Jag fann inte fler ledtrådar till dimensionsöppningen, det blev inte så denna gång, så jag antar att det inte var meningen.

- Din resa är avslutad för denna gång. Ditt fokus minskar snabbt, så gå tillbaka.

- Jag vet inte när jag kan återkomma, ska försöka komma hit för att hålla sällskap.

De svarar mig med ett leende att jag inte behöver hålla sällskap längre, för de har inget kvar att vakta.  Vi samlas när det är dags.

Jag hälsar dem med en bugning och vänder tillbaka direkt.

Helt slut i huvudet. Kl 19,10

2010 05 21 kl 12,21

Har oväntat fått en stund över idag, så jag passar på att kolla läget.

Det är mitt på dagen när jag står uppe på berget och har grottöppningen i ryggen. Himmelen är ljusblå, det syns lätta dimmoln strax ovanför trädtopparna. Det flyger fåglar i olika färger precis ovanför träden. Det är varmt och fuktigt, och det luktar varm fuktig jord. Det är en skön dag. Så vänder jag mig om och ser på grottöppningen, kanterna är skrovliga, och det är alldeles mörkt därinne. När jag tar ett steg in i grottan tänds elden, och luften blir genast mjukare. Det är nog ett par dagar sen det var någon här, så de andra har säkert passat på att koppla av och pyssla med annat. Skönt för dem, allt verkar vara i ordning och lugnt. Så kommer Örn in och sätter sig vid elden, han nickar bekräftande till att han har sett mig.

- Var det Du som ville tala med mig idag? Frågar jag. Har en känsla av att det finns en mening med varför jag blev klar med arbetet så snabbt idag, huset var tomt när jag kom hem. Så jag antar att det är något som ska göras.

- Helt riktigt nickar Örn, Du och jag ska arbeta idag, jag har väntat på Dig länge redan, så det är bäst att vi drar iväg genast. Han öppnar en medicinpåse som han har i ett bälte snett över axlarna, liksom en väska. En massa prylar finns i den där väskan, men han plockar fram en träbit, en sten och något som ser ut som en nöt. Han lägger nöten på stenen och krossar den till en massa med träpinnen. Det blir en röd massa av nöten, det var nog ett bär eller en rot.

- Vad gör Du? Frågar jag nyfiket.

- Det ska Du inte bry Dig om, jag vill ha oss skyddade, detta är en del av skyddet jag skapar.

- OK, jag förstår.

Han smular i några fler ingredienser i den röda massan, det liksom lyser svagt om massan nu. När han är nöjd med blandningen tar han en liten klick av det och sätter på min panna, och gör sedan samma sak på sig själv.

- Nu är vi redo att resa, säger han och ställer sig upp. Jag gör samma sak.

- Ta min hand säger Örnmannen och sträcker sin vänstra hand till mig. 

Helt plötsligt känns det som om jag flyger vid sidan om en Örn, en stor vacker vit Örn. Han ser på mig och dyker rakt ner mot Jorden, jag försöker följa efter så snabbt jag kan. Nu flyger vi i trädtopparna, vi susar fram så det svischar i topparna. Så ser jag toppen av en pyramid inne bland träden, nu känns det som om vi är i Indien, eller något som påminner om Indien, kan vara ännu mera Österut också.

 Det var på tiden tänker jag, det har jag väntat länge på. Så står vi framför något som ser ut som en Mayapyramid, men ändå inte. Det är fullt av statyer av olika gudar och gudinnor på varje avsats. Ingången är en öppning i pyramidens bas, den är vackert utsmyckad av statyer. Vissa ser rent av lite skrämmande ut. Det ser ut som om pyramiden är placerad framför ett berg, så vi kommer rakt in i ett berg. Det växer blommor i olika färger överallt, och det hörs precis som om det är fullt av apor runt omkring oss. Det kommer en elefant sakta gående emot oss där vi står framför pyramiden. Elefanten är vackert målad i olika färger över hela huvudet. På elefantens rygg sitter en liten man, ser ut som en indisk Guru. Gammal, vitt lite spretigt hår, vita underbyxor/kalsonger.  Han har inget mer på sig, jo han har också en röd prick i pannan. Mannen hälsar oss genom att pressa samman sina händer framför sig och buga sig lite lätt. Vi hälsar honom på samma sätt. Han säger några ord till elefanten som vänder om och går en bit bort och ställer sig för att vänta.

- Jag bad honom vakta platsen åt oss, berättar mannen, och fortsätter med att presentera sig. Han säger ett indiskt namn som jag inte kan uttala, men vet att det betyder ”Den som vaktar porten”

Ni ska nu få den sista delen för att skapa öppningen i dimensionen, mitt arbete är sedan slutfört, och jag kan återvända till mitt hem. Ni är väntade, följ mig.

Vi går in genom öppningen till pyramiden, han trycker på en sten som går in i väggen, och en trappa som går ner i Jorden visar sig. Väggarna lyser svagt i en varm gul nyans, det ser ut som ren lysande bärnsten. Trappstegen är blankpolerade, och väggarna mjuka, blanka svagt lysande. Vi kommer efter en stund ner i ett rum, helt tomt. Trappan försvinner när mannen trycker på en annan sten, istället öppnar sig en dörr. Vi går in, och det känns som om vi är djupt nere i marken och i ett jättestort rum, det liksom ekar när vi går inne i det kolsvarta rummet. Jag kan inte se något alls, så jag tar Örn i handen för att inte tappa bort honom.

Vi ställer oss och väntar en stund, så kommer det ljus från en fackla, långt borta. En vacker kvinna med indiskt utseende kommer gående emot oss. Hälsar liksom mannen, vi gör samma sak. Kvinnan ber om ursäkt för att hon inte var här och väntade oss. Följ mig, Ni är väntade.

Nu går vi alla fyra genom det becksvarta rummet, enbart facklan lyser upp lite framför oss. Det glimmar runt oss. Undrar vad det är tänker jag.

När vi har kommit halvvägs genom rummet sätter kvinnan facklan i en hållare, genast tänds det facklor överallt. Det som glimmar är en enorm skatt, jag känner mig som om jag är mitt i en overklig film. Nej, detta bryr jag mig inte om, det var nog min fantasi som skapade detta, men det vill inte försvinna. Jag känner mig helt ointresserad av synen, och vill bara vidare för att få veta vad vi ska göra.

Mannen och kvinnan nickar, och trycker gemensamt på en sten på golvet, en trappa som går upp skapas. De vinkar till oss att gå upp för den, vi går sakta upp för trappstegen, de stannar kvar.

Efter bara en liten stund kommer vi in i ett ljust rum, ganska vitt. En dörr öppnas och det känns som om det är en kvinna som kommer ut ifrån dörren.

Jag sätter mig på en stol, för jag är lite yr. Örnmannen står kvar.

Det som jag känner är mer som en stor energi av en kvinna, ungefär som en ängel. Trodde först att det var Maria, men det är det inte, det är en annan energi. Energin är tydlig, stark, varm, klar, ren, kärleksfull, glädjerik och lycka är de intryck jag får av henne direkt.  När hon visar sig är hon mycket vacker, det inte omöjligt att det är en Moder Jord energi. Det är nog inte samma varelse som jag har mött tidigare. Det är energin av en gudinna. Undrar vad hon vill oss?

När hon är säker på att vi ser henne tydligt tar hon fram en liten kristallflaska med en glaspropp. Flaskan är avlång, och dess fasetter glittrar i ljuset.

- Denna flaska innehåller det som behövs för att balans ska infinna sig efter att porten har öppnats, ge denna flaska till den som först träder fram när porten har öppnats. De vet vad som ska göras med innehållet i flaskan. Vi har vaktat flaskan i eoners tid, var mycket varsamma med den. Inget får spillas ur den.

Örnmannen tar emot flaskan och lägger den försiktigt i sin väska, och bugar för att resa vidare.

- Är det något mer vi bör veta innan vi går tillbaka? Frågar jag försiktigt.

- Nej, nu har Ni alla delar till den åttonde portens öppning, dessutom en värdefull gåva till de som kan komma igenom.  Ni kan vänta er mycket hjälp och kärlek ifrån denna port, de har väntat länge på öppningen nu. Var trygga i ert arbete, de skyddar Er.

- Tack, säger både Örn och jag samtidigt. Bugar och säger farväl innan vi går ner för trappan till de båda som väntar oss.

- Snabbt tillbaka nu, jag är helt yr i pottan säger jag. 

- Jag med säger Örn, och ber de båda vägvisarna att snabbt ta oss tillbaka till platsen framför templet.

Vi nästan springer genom den mörka salen, upp för bärnstenstrappan och ut på planen framför pyramiden.

- Suck, det var en frekvens som heter duga, säger jag. Nu måste vi tillbaka till grottan snabbt.

Örn räcker mig sin hand, innan vi far iväg vinkar vi till den indiske mannen. Han vinkar glatt tillbaka.

Så är vi tillbaka vid elden framför grottan. Jag skakar på huvudet och frågar Örn vad vi ska göra med flaskan. Den ska placeras tillsammans med alla de andra verktygen så att Din syster kan hämta allt på samma säkra plats. Det är helt klart, säger han sakta. Det är ditt arbete, säger han med ett leende.

- OK, nu måste jag göra det meddetsamma, för nu börjar jag tappa fokus.

Örn tar fram flaskan, det liksom lyser om den. Jag tar den försiktigt i min ficka, och tänker mig till platsen där pyramidernas spetsar möts. En verklig, och en som är verklig i en annan dimension.  Jag går in genom öppningen som bildats till mig, ser bordet med de två skrinen och ställer kristallflaskan på bordet vid sidan om det enkla träskrinet. Så blir det mer logiskt att få med sig allt till portöppningen.

Så hör jag rösten.

- Nu är allt på plats, även gåvorna till de som ska komma. Vi vaktar tills Din syster har hämtat allt.

- Tack säger jag, och vänder tillbaka till grottan. Nu är jag ganska slut.

Örn väntar på mig, han ler lite snett.

- Det var oväntat men mycket intressant, säger han sakta.

- Ja hade vi visst vad vi skulle göra, så hade vi aldrig gett oss in i detta. Det är bättre att inte veta, jag hade bara begränsat allt med min fantasi. Detta kan vi inte fantisera fram tillsammans. Vi enas om detta och reser oss båda för att gå ut ur grottan. Vi är båda ganska slut.

När vi kommer ut i friska luften har det hunnit bli kväll, fast det är fortfarande ganska varmt. Nu måste jag tillbaka, säger på återseende till Örn, bugar med händerna sammanpressade. Han hälsar genom att hålla vänster hand på sitt hjärtchakra och höger hand riktad emot mig.

Kl 13,51

20100523 kl 09,19

Jag har en tid känt att jag borde försöka lyssna till budskap, så här blev det idag. Jag vet inte ifall jag ska sätta in det på hemsidan eftersom arbetet ännu inte är klart, men det känns som om det ska vara där, för budskapet är inte till mig eller syrran. Detta känner vi redan till.

Var hälsad.

När tiden var ung, för eoner sedan, fanns det djup kunskap som gömdes undan med hjälp av nio olika dimensions lås. När insikten kom att platserna där kunskapen fanns skulle förstöras fanns inget annat val än att gömma kunskapen på detta sätt.

Nu har tiden infunnit sig till att öppna de två sista dimensionsportarna. Människornas kunskapsnivå har ökat, och kommer att nå en brytpunkt för total insikt inom kort.

Tiden för öppningen av den åttonde porten är imorgon, det kommer att innebära att all lagrad energi kan förmedlas till Jorden på ett positivt sätt.

Efter portens öppnande kommer energin att börja förmedlas till Jorden den 26 Maj – 30 Maj i olika steg.

Tiden är inne, många har lyssnat Jorden runt och kommer att vara deltagare i något som kan ses som en stor fest för oss alla. En glädjens fest, en ljusets fest, en kärlekens fest, en fest för fred.  Ni kommer att uppleva detta på många olika sätt, var öppna för energin och ta emot den, för den är avsedd till Er alla.

En ny tid kommer att skapas av de som skapar tiden, det kommer att bli en tid av kärlek och närhet. Ni kommer att se varandra som Ni verkligen är. Ni kommer att känna igen Er i varandra och inse hur Ni alla hör samman på själsplan och med Moder Jord.

Ni är alla barn av Universum. Med det som perspektiv, skall alla inse att Ni måste samarbeta för att skapa paradiset på Jorden. Det paradis som Ni alla längtar efter, som vi alla längtar efter.

De är Ni som ska skapa den nya tiden, gör det med insikten att vi alla hör samman. Skapa den nya tiden till att bli ett hållbart samhälle för Er egen del, och för framtidens barns del. En ren hälsosam Moder Jord är en grundläggande utgångspunkt för skapandet, utan henne kan Ni inte leva kvar. Om Ni förstör henne upprepas mönster från vår tids begynnelse, gör inte om våra misstag. Vår önskan är att hjälpa Er att inse att saknaden inom Er är saknaden av tiden Ni levde i paradiset, det paradis som vi en gång förstörde. Nu har Ni möjligheten att skapa paradiset åter.  Använd Er av energin som förmedlas till Er. Ren ny kunskap finns även i denna energi.

Skapa Er nya tid med Moder Jord i centrum, skapa en ren hälsosam natur.

Skapa Er nya tid med kärlek och respekt till Moder Jord och varandra.

Skapa Er nya tid i samförstånd och fred.

Skapa Er nya tid med nyskapande kreativitet och ren energi.

Var generösa mot de som ännu inte ser, de kommer att se.

Ha tålamod med de som inte förstår, de kommer att förstå.

Förlåt de som inte vill arbeta för fred och en ren Jord, en gång kommer de att vilja det.

Vandra i frid,

Tack

2010 05 24

Svänger in bilen på parkeringsplatsen framför syrrans vackra hus, en herrgård som ligger gudomligt vackert placerad vid Vramsån. Öppnar bakluckan och tar fram spannen med de nyss uppgrävda Jätteväddplantorna. Har en känsla av att syrran behöver få fingrarna i jorden när hon har öppnat porten.

Nu är det bråttom! Klockan har säkert passerat 15,00 med ett par minuter.

När jag kommer in på syrrans mottagning, går hon lugnt o vattnar sina blommor. Skönt!

- Ge mig papper o penna, för nu är det hög tid, säger jag.

Syrran ställer genast ifrån sig vattenkannan, och hämtar papper o penna till mig.

- Jag måste nog ligga ner o göra detta, säger hon o lägger sig direkt på arbetsbänken.

Vi vet båda att det är bråttom, inget småsnack här inte.

Så är det dags, jag skriver för hand. Det är länge sen. Pennan hinner knappast med orden som behövs för att beskriva allt som händer samtidigt. Det blir mest stolpar.

Så här lyder texten:

Vi är redo!

Alla är samlade i grottan runt elden. ”Hon som vandrar bland människor” (syrran) reser genast för att hämta verktygen. Vi andra stannar kvar en stund. Så tar vi varandras händer och reser till den plats i Universum som porten skall öppnas. Vi finns där för att balansera och stärka. Jag måste erkänna att jag är där för att jag vaktar henne.

Nu ser jag henne öppna skrinet och ta fram den liksidiga kuben. Vi har kommit fram till en dörr med formen av ett ganska spetsigt ägg.

”Hon” passerar denna dörr genom att gå rakt igenom den, liksom gelé.

Vi följer efter in genom dimensionsporten, det visar sig vara ytterligare en portal innanför. Det ser ut som en lite skrovlig oval i en bergvägg, nästan osynlig.

”Hon som vandrar bland människor” gör något med kuben, och vi säger alla Ohm samtidigt. Det klickar till inne i portalen, och dörren glider in i bergväggen till höger. Varmt gult ljus strömmar ut inifrån platsen som finns bakom dörren. En mycket liten varelse kommer ut därifrån. ”Hon” ger varelsen kristallflaskan med det lysande innehållet, men varelsen ber henne att kasta in flaskan i rummet för att alla ska få del av innehållet.

”Hon” kastar flaskan så långt in som det är möjligt, flaskan går i bitar och innehållet exploderar i en symfoni av visdom, kärlek och godhet. Regnbågens alla färger omsluter oss alla, och det är en stund av ren bliss. Fullkomlig lycka, allt är möjligt från denna stund och all tid framåt och bakåt. Allt kan läkas med kärlek och kunskap.

Varelsen blir helt plötsligt lika stor som vi, och går fram till ”Hon som vandrar bland människor” med ett stort leende. De känner varandra sedan tidigare, de hälsar och pratar som om de aldrig har gjort något annat.

Vi står alla runt om för att vakta och balansera, men allt verkar vara helt lugnt och fridfullt.

Vi bjuds in i dimensionen, alla som finns här inne står redo att fara till Jorden för att hjälpa.

Det är de som har sagt: Vi är redo ett bra tag redan idag. De har väntat länge nog.

Flaskans energi har gjort allt möjligt, det är därför den har varit vaktad i eoner av tid, ända sedan dimensionerna låstes för kunskap. Jordens människor har passerat många stadier för att kunna komma fram till en nivå av kunskap, där det är möjligt att återlämna visdomen till människorna. Tillräckligt många har valt att återfödas på Jorden för att vakna och kunna hjälpa till i denna tid av förändring.

Nu när människorna har nått sin fulla potential av egen kunskap, kan åttonde dimensionens ”hjälpare” komma till sin rätt då vi mera enkelt kan ta emot hjälpen/kunskapen/visdomen. Allt sker med kärlek som grund.

Alla som passerar dimensionsporten får en prick på sitt tredje öga av ”Hon som vandrar bland människor”.

Nu vet vi att allt har löst sig till det allra bästa. Vi går tillsammans tillbaka till grottan, alla utom hon.

Runt elden ser jag hur alla andra har ”klätt upp sig” inför detta uppdrag. Alla har sina finaste dräkter på sig.

Vi hälsar, nickar trött för att bekräfta att allt är som det ska. Jag stannar inte kvar, utan går direkt tillbaka för att kontrollera så att min syster är OK.

Sitter en stund vid bordet och känner mig helt yr i huvudet, men samtidigt lättad över att allt gick mycket enklare än vad vi hade kunnat tro.

Så hör jag syrrans röst mycket svagt.

- Är Du klar? Kan Du komma och hjälpa mig att komma tillbaka till min kropp?

Jag går bort till henne, lägger henne i ett jordkraftsbad, rör vid henne med mina händer och pratar med henne. Hennes ögon är helt konstiga, pupillerna är som knappnålshuvuden, och ögonen ser mig inte när jag försöker få ögonkontakt med henne. Pratar lugnt med henne, går och hämtar ett par mjuka stenar som kommer från stranden, och placerar en i varje hand på henne. Nu börjar det hända saker, och hon kommer sakta men säkert tillbaka. Dags att få en kopp kaffe i oss, så vi går ganska tysta in i huset.

Syrran fryser, jag är varm som en spis. Allt börjar bli som vanligt. Småpratet kommer igång, men det är omöjligt att föra ett normalt samtal. Det hade varit skönt att kunna berätta att jag smet in o shoppade kläder innan jag körde hit för att arbeta med portöppningen, men det blir mest prat om dimensioner, ljusvarelser och hur allt löste sig så snabbt. Det är ju jag som tycker att det gick snabbt, syrran anser att en halvtimmes arbete i den frekvensen är ren övertid. Jag kan förstå henne, det kan inte vara enkelt att komma tillbaka till sin kropp efter så lång tid. Vi tar våra kaffemuggar och går ut tillsammans med tre hundar som också vill vara ute vid ån och njuta en stund.

Livet börjar bli som vanligt igen, syrrans ögon ser normala ut igen. Jag känner mig lugn i själen, allt har gått bra. Nu ska jag köra hem till Björkeboda, Olle och mina två hundar.

Det första steget av vårens arbete är slutfört, nu återstår öppningen av den nionde porten.

Den nionde dimensionen

20100523 kl 09,19

Jag har en tid känt att jag borde försöka lyssna till budskap, så här blev det idag. Jag vet inte ifall jag ska sätta in det på hemsidan eftersom arbetet ännu inte är klart, men det känns som om det ska vara där, för budskapet är inte till mig eller syrran. Detta känner vi redan till.

Var hälsad.

När tiden var ung, för eoner sedan, fanns det djup kunskap som gömdes undan med hjälp av nio olika dimensions lås. När insikten kom att platserna där kunskapen fanns skulle förstöras fanns inget annat val än att gömma kunskapen på detta sätt.

Nu har tiden infunnit sig till att öppna de två sista dimensionsportarna. Människornas kunskapsnivå har ökat, och kommer att nå en brytpunkt för total insikt inom kort.

Tiden för öppningen av den åttonde porten är imorgon, det kommer att innebära att all lagrad energi kan förmedlas till Jorden på ett positivt sätt.

Efter portens öppnande kommer energin att börja förmedlas till Jorden den 26 Maj – 30 Maj i olika steg.

Tiden är inne, många har lyssnat Jorden runt och kommer att vara deltagare i något som kan ses som en stor fest för oss alla. En glädjens fest, en ljusets fest, en kärlekens fest, en fest för fred.  Ni kommer att uppleva detta på många olika sätt, var öppna för energin och ta emot den, för den är avsedd till Er alla.

En ny tid kommer att skapas av de som skapar tiden, det kommer att bli en tid av kärlek och närhet. Ni kommer att se varandra som Ni verkligen är. Ni kommer att känna igen Er i varandra och inse hur Ni alla hör samman på själsplan och med Moder Jord.

Ni är alla barn av Universum. Med det som perspektiv, skall alla inse att Ni måste samarbeta för att skapa paradiset på Jorden. Det paradis som Ni alla längtar efter, som vi alla längtar efter.

De är Ni som ska skapa den nya tiden, gör det med insikten att vi alla hör samman. Skapa den nya tiden till att bli ett hållbart samhälle för Er egen del, och för framtidens barns del. En ren hälsosam Moder Jord är en grundläggande utgångspunkt för skapandet, utan henne kan Ni inte leva kvar. Om Ni förstör henne upprepas mönster från vår tids begynnelse, gör inte om våra misstag. Vår önskan är att hjälpa Er att inse att saknaden inom Er är saknaden av tiden Ni levde i paradiset, det paradis som vi en gång förstörde. Nu har Ni möjligheten att skapa paradiset åter.  Använd Er av energin som förmedlas till Er. Ren ny kunskap finns även i denna energi.

Skapa Er nya tid med Moder Jord i centrum, skapa en ren hälsosam natur.

Skapa Er nya tid med kärlek och respekt till Moder Jord och varandra.

Skapa Er nya tid i samförstånd och fred.

Skapa Er nya tid med nyskapande kreativitet och ren energi.

Var generösa mot de som ännu inte ser, de kommer att se.

Ha tålamod med de som inte förstår, de kommer att förstå.

Förlåt de som inte vill arbeta för fred och en ren Jord, en gång kommer de att vilja det.

Vandra i frid,

Tack

2010 06 04 kl 18.47

Det var verkligen höga energier under dagarna 27 – 30 Maj. Jag hade tagit mig ledigt för att kunna vara med på alla fredsmeditationer, och delta i en festival som arrangerades på Österlen. HAMSA festivalen, en oförglömlig upplevelse av kärlek, respekt, olika sorters musik av hög klass, dans, sång, god mat, glädje och många skratt. För mig var det ett härligt sätt att spendera dagarna för fredsmeditationerna.

Sedan ett par dagar har jag känt att jag borde sätta igång med arbetet för att finna ledtrådarna till den nionde dimensionsporten, men jag har varken haft tid eller orkat tidigare. Ska göra ett försök nu, och se ifall jag kan komma någon vart.

Det är dag, och jag står framför grottöppningen och ser ut över djungeln. Som vanligt flyger det ganska stora vita fåglar precis ovanför trädtopparna. Himmelen är blå, och luften känns varm och frisk. Lätta dimmoln svävar ovanför trädtopparna, men de liksom försvinner, och bildas på nytt hela tiden.

Jag vänder mig om, och går in i grottan. Det känns hemtrevligt att komma in hit. Skönt att allt är som det brukar. Elden sprakar stilla, och fällarna ligger på plats runt elden. Jag sätter mig ner och väntar en stund. Får se ifall det är fler än jag som kommer hit idag. En svart panter kommer smygande, och pantermannen slår sig leende ner vid min sida.

- Hej, det var ett tag sedan. Säger han med ett leende.

- Ja, jag ber om ursäkt att jag försvann så snabbt efter öppningen av den åttonde porten, jag var tvungen att se till syrran. Efter det har jag haft för mycket att göra för att ta mig tid att resa hit. Dessutom behövde jag känna mig lite ”ledig”.

- Jag vet att Du behövde gå tillbaka direkt till din syster, ingen av oss hade något att påpeka om den saken. Allt är som det ska. Vi har alla behövt känna oss lediga, och som ”normala” människor.

- Tack, det är ju skönt att veta att det inte bara är jag som har tagit det lugnt några dagar. Vet Du när det är dags att vi ska börja arbeta igen?

- Nej, vi väntar en stund, det kanske är fler som kommer. Vi får ju passa på att arbeta när vi har möjlighet att samlas allihop.

Så kommer en efter en in och sätter sig vid elden. Örnmannen kommer flygande som en vit örn, och sätter sig vid elden. Orm och Drake kommer ringlande och ändrar form så att han kan sitta vid elden. Uggla kommer tyst inflygande och landar med ett glatt hoohooo, så är vi nästan samlade. Vi saknar Namnmannen, rätt var det är så står han i grottöppningen och ser lika skrämmande ut som första gången jag såg honom. Han gillar verkligen att skrämmas, men när han sätter sig vid elden tillsammans med oss skrattar han glatt åt mig.

- När ska Du lära dig att inte bli rädd för mig, frågar han bara, med ögonen fulla av bus.

- Jag får nog träna mig ett tag, för jag är inte så van vid att människor försöker skrämmas för skojs skull, svarar jag lite generat.

Nu är vi alla samlade, en glad stämning finns i grottan, och vi sitter och tittar på varandra lite förväntansfullt.

Så kan jag inte hålla mig, utan frågar ifall vi ska arbeta ikväll.

- Nej, inte ikväll. Vi ska arbeta imorgon fm., säger Orm och Drake. Det passar nog alla ganska bra, då är vi alla utvilade, och kan samla oss lite innan vi arbetar. Det var bra att vi samlades nu ikväll, för då inser vi ju alla att det nu är dags med nästa portöppning. Det är säkert mycket som ska göras innan vi har alla ledtrådar till den. Jag har fått veta att det ska ske ett stort gemensamt arbete vid tiden 17-18 juli, allt ska vara klart till dess.

- Det finns ett globalt arbete som kallas för Conscious Convergense, som ligger just i dessa två dagar, säger jag.

- Just det, dessa dagar ska även vi arbeta, så det borde vara detta namn vi kan använda. Allt vårt arbete skall vara klart före dessa dagar, så att frekvenshöjningen kan förmedlas på ett korrekt sätt, samt för att dimensionernas kompletta fullbordan ska kunna inledas. Nya dimensioner skapas, nya frekvenser skapas, nya toner med kärlek som bas och respekt som grund.

När Orm och Drake talar lyser det inne i grottan i alla regnbågens färger, hela hans aura skiftar i ljusa regnbågsfärger, och han visar oss vackra bilder av framtiden. Bilderna visar Jorden som ett paradis, där vi lever med respekt för Moder Jords natur och varandra. Det är fridfulla bilder utan stress, vi odlar ren mat, producerar med ren energi. När vi transporterar oss och produkter används inte vägar, transporter sker i luften. Det sprids inte några gifter, utan allt sker med syre och vatten som energibas. Vi lever nära naturen, och i städer som ser ut som trädgårdar. Husen är täckta av växter.

När han slutar berätta, och sätter sig ner igen känns det som om det är dags att bege oss hem igen.

Jag ställer mig upp och tackar dem alla för att de kom hit ikväll, jag är mycket glad över att se dem igen. Alla nickar bekräftande, de är också glada. Det är dags att börja arbeta igen.

Så lämnar vi grottan tillsammans, alla försvinner hem till sitt. Jag står en stund utanför grottan och väntar medan jag ser alla ge sig iväg. Pantermannen kommer och ställer sig vid min sida. Ger mig en puff i sidan med sin armbåge, och säger.

- Stick hem med Dig, vi har mycket att göra imorgon. Vila, njut och var lycklig idag.

Jag ler emot honom, och säger - tack detsamma.

Så försöker jag ta mig hem, tar ett par djupa andetag, är lite yr, känner mig en aning otränad på att fokusera, men det funkar. Sitter en stund och tittar på de vackra björkarna utanför fönstret. Det är sommarvärme ute och jag ska gå ut i trädgården och dricka en kopp kaffe med Olle.

Kl 19.51

2010 06 05 kl 08.44

Det är en ljuvlig morgon, har varit uppe sen sextiden. Morgonkaffe i sängen, solen som lyser rakt in i sovrummet. Jag blir pigg som en mört direkt.

Det är dags med arbete, får se vad som händer idag.

Jag sitter redan inne i grottan och ser på de svagt glittrande väggarna, elden sprakar stilla och det är lugnt och tryggt här inne. Namnmannen dyker upp direkt, och sätter sig vid min sida. Han hälsar med ett glatt leende och en nick, jag hälsar som jag brukar med händerna sammanpressade framför mig och bugar trots att jag sitter. De andra kommer in och sätter sig runt elden, vi hälsar på varandra. Alla verkar vara koncentrerade på arbete. Ingen säger något ännu.

Så ställer jag mig upp, och ber de andra att göra samma sak. Berättar för dem att jag är stolt över att arbeta tillsammans med dem, och att jag känner mig trygg i deras sällskap. Idag är det inte någon av oss som vet vart vi ska, så jag ber dem följa med mig till arkivet för att få mer information. Ifall det fungerar som jag tänkt får vi information hur vi ska göra, och vad vi behöver för att göra arbetet korrekt. Alla nickar till godkännande, så ber jag alla att ta varandras händer så att vi blir ett. Dags att resa vidare.

Efter några djupa andetag är vi framme vid arkivet, alla är med. Pantermannen, Orm & Drake, Namnmannen, Uggla, Örn och jag. Platsen där arkivet finns påminner om en vacker slottssal. Väggarna och golv är gjorda av vit blankpolerad marmor, höga pelare står lite varstans, och det finns några stora vita utsirade dubbeldörrar, det är mycket högt till taket. Arkivet lyser som ett ljusblått stort energiklot, det blir vår tur ganska snart att ställa vår fråga.

Vi ställer oss tillsammans framför klotet, och ber att få veta vad vi ska göra för att hjälpa till med öppningen av den nionde dimensionsporten.  Inget händer, det är första gången som jag ställer en fråga i grupp. Vi bestämmer oss istället för att ställa samma fråga var och en av oss, och att vi ska vänta här på varandra innan vi går tillbaka till grottan.

Nu fungerar det på ett bra sätt, var och en ställer sin fråga, blir kopplad till en ljustråd och får sitt svar på detta sätt. Jag väntar till sist. Ställer frågan igen. Vad kan vi göra för att hjälpa till med att öppna den nionde dimensionsporten, och varför ska det göras.

Någon framför mig ler stilla, milda ögon granskar mig. Jag sitter i en ganska stor stol med armstöd. Framför mig sitter olika varelser också de i stora stolar. Det lyser om dem, det finns inget bord mellan oss. De sitter framför mig i en halvcirkel. En av dem lutar sig fram, och sätter sina armbågar på knäna och ser mig rakt in i ögonen. Han påminner om ett lejon i ansiktet, men det kan bero på att han har skägg och hår som en man. Deras kläder är färgglada och ser ut att vara av siden för det skimrar om tyget.

- Vi har kommit för att svara på Dina frågor, säger han som lutar sig framåt.

- Vilka är Ni? Frågar jag

- Vi är de som kommer att kunna hjälpa Er i framtiden för att skapa en ren värld att leva i. Vi kommer från den Galaktiska Unionens Centrum, valda att representera vår världs fredsmäklare. Vi är från den nionde dimensionens centrum, och har arbetat för Jordens uppvaknande under eoner av tid. Nu har äntligen människorna kommit till den gräns där vi kan hjälpa på ett mera naturligt sätt. Vår enda avsikt är att skapa fred i universum. Eftersom Jorden är en av polerna i Universum, är det vår önskan att balansera med kärleksfrekvens.

- Var är vi just nu?

- Vi talar till Dig genom tanke och bildöverföring, vi finns i den nionde dimensionen, Du befinner Dig i arkivet fortfarande.

- Vilken är vår nästa uppgift?

- Du/Ni ska ta Er tillbaka till palatset där kvinnan som vaktar ljusstrålen finns. Hon vet vilket Ert nästa uppdrag är, och i vilken takt ni ska arbeta. Ni har redan en av nycklarna, det är bra.

- Är det något mer vi bör veta innan jag går tillbaka?

- Just nu är detta nog, vi kan mötas här fler gånger ifall Du har fler frågor senare.

- Jag vill veta avsikten med portöppningen.

- Vi har redan gett Dig svaret. Avsikten är att öka kärleksfrekvensen för att balansera Jorden med denna frekvens, helheten är att skapa fred i hela Universum. Detta görs genom att Jordens människor börjar skapa fred med kärlek som bas och grund. Alla dimensioner arbetar för detta, men vi har väntat på att de första åtta dimensionerna skulle öppnas.

- Finns det någon risk i detta arbete för Jorden?

- Nej, vi skyddar. De som söker mörker kan ej längre se Jorden. Ljus och kärlek har tagit över, tiden är inne för ett skifte till fridfullhet och lycka.

När de visar mig bilder på hur skyddet ser ut, känns det som om vårt Universum är skyddat av en regnbågsfärgad såpbubbla, det är precis som om vi är osynliga utifrån. Allt innanför är impregnerat av kärlek och glädje.

Jag känner mig mycket liten, och förstår inte varför de vill ha min/vår hjälp. De läser mina tankar och svarar så här.

- Vi kan inte utföra dessa uppdrag, eftersom vi inte är Jordemänniskor. Det är inte så många som lyssnar, och förstår att arbetet sker på riktigt. Du och de andra i gruppen har insett att detta är på riktigt, och har tilliten till oss. Vår avsikt är ärlig, och ren. Detta har Ni förstått, och vill arbeta tillsammans med oss. Vi kan inte ta bort dimensionslås som är satta av oss själva, det skulle vara ett brott mot vår egen lag. Allt måste ske i takt med att människorna vaknar till rätt medvetandegrad, utan egenvinning och enbart har kärlek och allas bästa som önskan. Ni i gruppen har denna egenskap, därför har vi valt att arbeta tillsammans med Er.

- Helt plötsligt inser jag att det måste vara en ära att få arbeta tillsammans med dem, tilliten ökar och tron med den. Jag känner mig fylld av kärlek ifrån dem, glädjen inom mig kan inte förklaras. Jag förstår på ett djupt plan inom mig att de enbart vill ge Jordens människor all den kärlek och glädje som finns i deras kunskap. Jag bugar mig, och säger att jag ska göra så gott jag kan för att hjälpa till, det går vågor av glädje och kärlek i min kropp. De är också glada för detta samarbete, de visar mig det på detta sätt. Så reser vi oss upp samtidigt, bugar och säger på återseende. Tack.

Jag tar ett par djupa andetag för att komma tillbaka till arkivet igen, det tar en liten stund innan jag kan se de blankpolerade ljusa marmorväggarna. Nästan alla har kommit tillbaka, det är bara Uggla som vi väntar på. När alla är samlade tar vi varandras händer för att ta oss tillbaka till grottan.

Efter bara en liten sekund är vi alla tillbaka runt elden i grottan, öppnar ögonen och ser på varandra, och släpper varandras händer. Jag berättar att vi nästa gång ska tillbaka till kvinnan och templet i Egypten, och om svaren på mina frågor om dimensionsporten.

Uggla berättar att han har varit på besök i en ny dimension. Den som skapats av de första åtta. De som arbetar i denna dimension kommer mycket nära oss numera, och kan ge oss råd inom teknik och forskning som inom kort kommer att ge Jorden helt nya uppfinningar för att utveckla viktiga områden.

Örn Har en gåva med sig ifrån sin resa. Det är en ros, en röd ros. Det är en påminnelse om paradiset säger han. Jag fick den av en munk som väntar på att få uppleva paradiset igen. Han sade att vägen mot paradiset kan vara fylld av taggar och törnen, liksom rosens taggar, men man måste inte sticka sig på dem, bara man är varsam och uppmärksam så får man belöningen i form av blomman när den slår ut. Munken hälsar att han vaktar skrinet fortfarande. Då förstår jag att det är Broder Tothalius som har sänt rosen.

Orm & Drake berättar att vår väg kommer att gå via Egypten och ett nytt palats som finns i en helt annan del av världen. Det verkar vara i Himalaya, inne i ett berg. Vi får se när vi kommer dit.

Pantermannen säger att han vet att allt kommer att gå bra, han har haft ett samtal med min syster, och gett henne mera tålamod och svar på vem hon är.

Namnmannen säger att han kommer att visa henne vem hon är, men idag har han haft viktigare saker för sig. Han har fått vara med om en ceremoni för att skapa den nya världen som vi alla skall vara medlemmar i. En värld fylld av kärlek, respekt och glädje för Jorden och alla som lever på Moder Jord. Han är fortfarande helt fylld av uppgiften att dela med sig av kärlek och glädje till alla, det liksom lyser om honom och han är helt lycklig.

Vi har alla upplevt svar på våra frågor om öppningen av den nionde dimensionsporten. Det tackar vi för innan vi inser att det är dags att avsluta dagens arbete. Innan vi reser tillbaka bestämmer vi oss för att arbeta nästa dags förmiddag. Detta arbete måste prioriteras.

Det är dags att resa tillbaka. Vi säger på återseende och hälsar varandra som vi brukar.

Nu är jag helt slut och måste ut i solen en stund. Nacken knakar och sprakar när jag försöker vrida på huvudet för att se ut genom fönstret.

Dags att gå ut i mina rabatter och rensa ogräs, måla korsvirket, städa i lägenheter och gå ut i mitt vanliga vardagsliv igen. Det är lördag och jag är fri. Skönt!

Kl 10.04

2010 06 06 Kl 10.13

Det är nästan för fint väder för att sitta inne och arbeta, bäst att få detta gjort så att jag kan komma ut och måla så fort som möjligt.

Nu kan jag komma direkt in i grottan utan att vänta på att energin ska höjas eller sänkas. Jag sitter vid elden och ser in i de lugnt flammande lågorna, det sprakar ganska tyst. Väggarna lyser i svagt lilarosa glitter. Det är tryggt och hemtrevligt här. Så kommer de andra in och sätter sig runt elden, vi hälsar lugnt genom att se varandra i ögonen och nicka bekräftande att vi ser varandra. När alla sitter stilla och koncentrerade, frågar jag ifall det finns någon som vill berätta något innan vi reser till Kvinnan i Egypten som vaktar ljusstrålen.

Uggla berättar at han har blivit kontaktad av en kvinna som vill veta vem hon är, men att han skickade henne till Namnmannen. Namnmannen berättar att det inte varit någon hos honom. Hoppas att det inte är något som stör, tänker jag.

Nu är det dags att resa, så jag ber alla resa sig upp när de känner sig redo att följa med, vi tar alla några djupa andetag och håller varandras händer. Så tänker jag oss till plasten i Egypten där ravinen slutar framför hängbron med de två stenstoderna som vaktar bron. Figurerna ser ut som hundar med spetsiga öron, och vi bugar oss för dem för att våga passera. En och en går vi över hängbron. det är bråddjupt under oss och jag tar en snabbtitt ner, men det svindlar för ögonen och jag blir yr när jag gör sådär. Jag går i mitten, sist går Uggla, Pantermannen och Namnmannen. Orm och Drake och Örn är redan på andra sidan. När alla har kommit över bron ser vi den vackra portalen till palatset som är uthugget i sandstensberget. Höga runda stenpelare framför en stor dubbeldörr i snidat trä. Dörren glider upp av sig själv när vi närmar oss, och pojken som kan gå mellan alla världar kommer springande och möter oss. Vi hälsar glatt på honom och ber honom att ta oss till kvinnan som vaktar ljusstrålen. Vi vet fortfarande inte hennes namn. Pojken går före oss och leder oss direkt till hennes stora vackra sal som har en sjö inne i rummet. Kvinnan sitter och väntar på oss i sin höga stenstol, pojken som vaktade skrinet finns vid hennes sida, det ser ut som om de har det bra.

Kvinnan ser leende på oss när vi kommer emot henne, på något sätt vet hon redan varför vi är där. Vi berättar ändå att vi har fått i uppdrag att komma hit för att börja vårt letande efter ledtrådar till öppningen av den nionde dimensionsporten.

Hon nickar sakta, och säger att det är dags att vi också får veta lite mer, men att vi inte kommer att få alla ledtrådar förrän precis innan det är dags. Ni har redan en av nycklarna, nu ska Ni få del av den första ledtråden. Allt är gömt på olika ställen för att det ska vara så säkert som möjligt. Ingen känner till alla ledtrådar eller var nycklarna befinner sig. Det blir Er uppgift att samla in dem. Det är bra att Ni är tillsammans, då är Ni starka. Er samlade kraft räcker för att genomföra uppgiften, var alltid samlade när Ni arbetar. Då är Ni i balans och trygga utan rädsla, Ni stöttar varandra på olika sätt. Börja med att sätta Er runt ljusstrålen, så ska Ni få veta det jag känner till.

Vi går mot rummet där ljusstrålen finns och sätter oss på stengolvet i en cirkel runt ljuset. Det kommer in ett ljus högt uppifrån taket, och strålar ner i ett hål i golvet där vi sitter. När dammkorn dras in i ljuset så försvinner det. Inne i ljuset finns alla regnbågens färger, det strålar en stark energi från ljuset. Vi går alla upp i frekvens och jag blir redan yr när vi sitter runt ljusstrålen. Kvinnan börjar berätta.

- När tiden var ung, för eoner sedan blev vi medvetna om att tiden skulle börja ge sig mot mörker. Paradisets oskuld och frihet skulle försvinna, och vi blev varnade att inte låta kunskapen användas till fel ändamål. Vi valde att sätta olika lås mellan dimensionerna för att människornas kunskapsnivå skulle ske i deras egen takt, och inte kunna påverkas av mörker utifrån. Tillräckligt mycket skapar de själv. Människorna har nu kommit till brytpunkten där de inser vikten av förändring mot ljus och ren kärlek utan egenvinning. Denna respekt måste infinna sig för att vi ska kunna öppna portarna fullt ut. Den nionde porten är den sista på ett tag ännu, det finns flera, men de skall nog inte öppnas i Er tid. Jag känner till totalt tretton, vi får se hur snabbt tiden kan leda Er människor genom ljuset och in i ren kärlek. Många av Er har redan vaknat. Min ledtråd till Er är att finna ett glas vatten, detta glas ska Ni ge till den som sitter inlåst tillsammans med en nyckel. När Ni ser att han har ändrat form skall Ni låsa upp hans fängelse med denna nyckel. Ta honom med Er hit igen. Ge Er iväg nu.

Vi tar varandras händer tar några djupa andetag, och jag tänker på att finna ett glas rent vatten, och någon som sitter inlåst med en nyckel. Jag har nyckeln till fängelset i min hand, vi befinner oss inne i ljusstrålen, och landar i något som känns som torr öken. Det är kalt, sand och berg runtomkring, dag, inga träd, vi är alla tillsammans. Ser inga växter, men ganska stora ödlor som ser ut som dinosaurer på håll. Vi följer en stig som går mot bergen, det är torrt och jag förstår inte hur vi ska kunna finna ett glas vatten här. Efter en stund kommer vi fram till en grotta, ett svagt jämrande hörs därinne, en träpall med ett glas friskt vatten står en meter framför ett järngaller. Därinne sitter en varelse och jämrar sig. Vi frågar vem han är och varför han sitter där, har han en nyckel, och vill han komma ut och dricka vattnet från glaset?

Rödsprängda ögon ser bedjande på oss, och en hand sträcks mot vattenglaset. Han berättar att det är av fri vilja som han blev inlåst att vakta nyckeln, en del till låset av den nionde dimensionsporten. Han tar fram en kedja som han har runt halsen, i den sitter en liten pyramid, med lika stora sidor. Den glittrar svagt av någon ädelsten troligtvis diamanter. Han skruvar på pyramiden så att toppen försvinner och visar att det finns en vätska inne i pyramiden. Innehållet är viktigt, säger han. Han hänger kedjan med pyramiden runt min hals, och ber att få glaset med vattnet. Vi öppnar dörren till fängelset, och ger honom glaset med vatten. Mannen dricker sakta och njutningsfullt, ganska snart ser han helt fräsch och återställd ut. Hur länge har han suttit därinne utan vatten eller något att dricka?

Han svarar utan att vi frågar, Jag vet inte hur länge jag har suttit här, tiden är annorlunda här, min själ har kunnat vandra på vissa platser, men jag har ändå varit bunden till mitt löfte att vakta nyckeln, därför har jag inte lämnat platsen helt. Nu kan vi gå tillbaka. Om något händer mig, har Ni nyckeln och vet att det finns en vätska inuti som är viktig.

Vi är sju som skall tillbaka, och jag ber honom ta våra händer för att resa tillbaka till kvinnan vid ljusstrålen.

När vi alla är samlade runt ljusstrålen tar mannen genast ett steg bort till kvinnan och faller på knä framför henne och kysser hennes händer.

- Äntligen kan vi leva tillsammans i ren kärlek säger han och tårarna rinner på alla våra kinder. Den lycka som sprids i rummet är helt otrolig. Vi visste inte om att det var hennes man som vaktade en del av låset till nionde dimensionen. Det går vågor av deras kärlek och lycka genom oss alla, det går inte att ta miste om denna stunds rena kärlek. Trots att kvinnan måste ha längtat efter sin man otroligt och oändligt mycket, valde hon att inte berätta något för oss tidigare. Förmodligen för att inte ge oss någon press. Allt genomfördes enkelt och tryggt.

 Vi ska genast bege oss tillbaka, eftersom vi har insett var pyramiden med dess innehåll ska förvaras.

Vi bugar oss för mannen och kvinnan och de båda pojkarna medan vi tar varandras händer för att ta oss tillbaka till grottan och elden.

Det tar en stund för mig att se alla samlade runt elden. Pantermannen nickar, Örn nickar, Namnmannen nickar, Uggla nickar och sist Orm och Drake. Nu ser vi varandra, och jag ber dem vänta på mig medan jag lämnar halsbandet med pyramiden i samma skrin som korset ligger i.

Jag beger mig till platsen där pyramiderna möts i två olika dimensioner, en bit ifrån där spetsarna går samman en uppifrån och en nerifrån finns en öppning där jag kommer in i en korridor. Efter en stund ser jag bordet till vänster, på bordet står skrinet som har triangeln med det allseendeögat på locket. Jag öppnar skrinet och ser korset ligga där, nu lägger jag halsbandet med den lilla pyramiden vid sidan om korset. Pyramiden är mindre än korset, det glittrar av diamanterna som nästan täcker alla sidor på de liksidiga trianglarna som pyramiden bildar. Stänger locket, och vänder för att gå ut. En röst hörs åter igen, nästan som från högtalare, lite metalliskt. Detta steg var ett enkelt steg, nästa blir lite svårare.

- Tack, säger jag, vi ska vara mer tränade och fokuserade då.

Väl tillbaka runt elden inser jag att vi inte vet var nästa ledtråd skall finnas, men att det var någon av oss som hade fått veta att en del av uppdraget skulle vara i Himalaya.

- När skall vi ses igen, frågar någon. Jag är fortfarande ganska snurrig och ofokuserad, så jag kan knappt tänka just nu.

Pantermannen tar tag i mig, och ger mig en knuff och säger till mig att bege mig hem genast, de kommer att visa mig när det är dags att arbeta igen, vi vet hur Du ska förstå, säger han bara, Du vet när det är dags. Det har Du ju förstått hela tiden. Gå nu.

Så tar jag en sista titt på alla de andra, bugar och pressar mina händer samman. Dags att bege mig hem och måla korsvirket. Helt snurrig i huvudet, det tog lite för mycket på mig idag, och tror att jag är något otränad på att fokusera. Måste försöka skärpa till mig och inte slarva med träningen. Master Singh skulle nog tjata på mig ifall han hade mött mig nu tänker jag med ett snett leende.

Efter en stund hör jag hur Olle har traktorn igång, solen har gått i moln. Maskrosorna ute på vallen är inte gula längre utan de är fulla av fröparasoll som kommer att spridas med första bästa vindpust. Tänk om det hade varit lika enkelt att sprida frön av kärlek och respekt.

Kl 11. 49

2010 06 13 Kl 08,15

Äntligen har jag en stund över, alla ”måste grejor” är fixade och jag känner att det har varit dags länge. Rastlösheten inom mig tyder på det, men jag har inte haft möjlighet.

Efter bara en liten stund är jag på plats runt elden inne i grottan. Alla är redan samlade och väntar på mig. Jag bugar och hälsar dem alla, de nickar till bekräftelse och hälsning. De ser mig, skönt. Vi sitter en stund tysta och koncentrerar oss, jag inser att det är Himalaya som dagens arbete kommer att ske i, för jag ser redan ett djur som påminner om en Jak.

Så reser jag mig upp, frågar de andra ifall de har något att säga innan vi sätter igång med arbetet. Alla är redo att arbeta direkt, det är dags.

Vi tar varandras händer, och jag ber att får komma till den plats där nästa ledtråd för öppningen av den nionde dimensionsporten ska visas för oss.

Vi befinner oss på ängen vid sjön som jag tidigare har kommit till när jag tränade med Master Singh. När jag tänker på honom så visar han sig direkt. Jag hälsar honom som jag brukar, och han bugar sig för mig också. Han ser precis ut som vanligt, i hellång kornblå sidenrock med vackra brodyrer, svarta sidenbyxor, smal, långt gråsvart hår som idag är flätat i en lång fläta som hänger på ryggen.

- God morgon, ska Du också hjälpa oss idag?

- Nej, men Du har inte hunnit med vad Du skulle denna vecka, så jag kommer att ge dig mera information nu.

- Tack, det var ju vänligt.

Vi sätter oss i en ring, och lyssnar till vad Master Singh berättar.

- Nu ska Ni först bege Er till södra foten av Tibets heliga berg Kailash, där kommer Ni att mötas av någon som skall hjälpa Er vidare. Därefter kommer Ni att få all hjälp som behövs för att hitta rätt.

Vi tackar Master Singh genom att buga, när han har lämnat oss sätter jag mig vid sjön och ser ner i den mörka ytan. Jag ber de andra ta tag i mina händer så att vi kan resa tillsammans. Jag ser det heliga berget Kailash och ber att vi ska komma till dess södra fot. När vi alla är framme så känner jag att vi måste vara mycket högt uppe i frekvens eller höjd redan. Det är redan ganska svårt att andas. Berget är otroligt vackert i det ljus som vi ser det i, det ser ut som rödrosaorange, så det måste vara gryning eller solnedgång. Marken är kal, det finns inte så mycket växter, lågt gräs och låga fetbladiga blommor. Det är nog sommar här trots att det är ganska kallt här uppe.

En svart Jak kommer vandrande emot oss, jag trodde att djuren var större än de är. Denna är lite minde än en vanlig svensk ko. Just nu är det inte någon som är tillsammans med denna Jak, men den stannar framför oss, och det verkar som om vi ska följa med när den går vidare upp för en smal stig. Vi kommer efter en stund fram till en grotta vars smala ingång är dold av taggiga buskar. Vi följer Jaken in i grottan, som är riktigt stor.

Jaken omvandlas till en leende munk, han hälsar oss på samma sätt som Master Singh har lärt mig. Han bugar sig lätt med händerna sammanpressade framför sig, ser oss alla rakt in i ögonen och ger oss var och en känsla av evig kärlek och lycka. Det har jag inte varit med om tidigare, det måste vara en högt utbildad ande som kan göra sådär. Vi ler tillbaka och jag försöker ge honom lika mycket kärlek och lycka tillbaka. Han nickar och skrattar högt av uppskattning. Så tecknar han till oss att sätta oss i en ring och hålla i varandras händer, för han vill visa oss något. Han tar ett steg in i ringen och koppar in sig på oss alla samtidigt. Vi är alla ett direkt, han blir en kanal uppåt som visar oss bilder på ett sätt som jag enbart kan beskriva som hologram.

Snöklädda bergstoppar, blå himmel, fåglar som flyger, ser ut som våra vita duvor, han kallar dem änglar, vi är duvorna som flyger in mot ett av bergen, det är här. Grottan som vi befinner oss i är en tidport eller en sorts illusion av en grotta. Om vi går rakt igenom väggen kommer vi att kunna gå in i ett land som är skapat med kärlek och lycka. Han kallar det Chang – ri - la, tror jag. Det hörs som han säger så.

När munken är klar med bildvisningen, går vi tillsammans genom grottväggen. Den är ganska tjock och det tar en stund att komma igenom. När vi har kommit ut på andra sidan står vi barfota på en grön äng, japanska körsbärsträd blommar lite här och var, det ser ut att vara en hel del människor här. Husen ser ut som låga vackra kinesiska trähus. Blommor och fåglar precis överallt, färgerna sprakar, det är en frid och en tystnad som inte går att beskriva. Enbart vinden och fåglarnas kvitter hörs.

Vi går inne i en liten vacker by. Husen är låga och vackert byggda, Det känns som om vi går barfota på en väg med mjuka varma kullerstenar. Vi kommer fram till ett litet torg, där finns något som ser ut som en brunn, uppmurad av lite större stenar, vackra träd och blommor finns överallt. Fjärliar och små fåglar i mängder av olika slag och färger. Det är så vackert så jag vet inte vad jag ska beskriva. Känslan är ren kärlek, lycka och frid. Munken går fram till ett litet hus vid torget och knackar på dörren. En annan munk kommer ut och hälsar på oss, vi hälsar tillbaka. Han ser glad och vänlig ut, berättar för oss att han litar på att det är rätt personer som kommer. Annars hade vi inte kommit igenom grottväggen. Han berättar för oss att illusionen om mörkrets makter, rädsla och allt som hör dit, inte kan komma igenom grottväggen. Det är en barriär av skydd. När vi lyssnar till honom och hör orden mörker och rädsla, börjar mina ögon tappa fokus och jag kan inte längre se och känna.

Munken ser detta och knäpper med fingrarna för att jag ska få tillbaka fokus på det vi är inne i. Ren kärlek och lycka. Jag bugar och tackar honom, han ler vänligt emot mig.

Vi sitter alla samlade runt ett lågt bord. De båda munkarna berättar en historia för oss.

När tiden var ung, när vi alla insåg att mörker och rädsla skulle få fotfäste i paradiset, gömdes nycklar och ledtrådar undan. Nycklarna gömdes för att inte mörkrets makter skulle få möjlighet att komma nära Jorden. Människorna skulle själva få utvecklas i egen vilja och emot det som de själva valde. Sammanlagt finns det tretton dimensioner och portaler däremellan, det är till portalerna som nycklarna leder.

Ledtrådarna till nycklarna skapades för att vi visste att det någon gång i tiden skulle ske en vändning mot ljus och kärlek, denna tid är nu. Början av denna tid är nu, det är dags att öppna den nionde dimensionsporten för att människorna ska kunna få del av kunskapen därifrån.

Det är enbart människor av kött och blod som kan öppna dessa portar. Dessutom kan de inte göra det för egenvinning eller av andra orsaker än att skapa fred och frihet på Jorden och i Universum.  Ni är utvalda att utföra detta arbete, Ni valde att födas till Jorden för att utföra detta arbete. Ni kommer att finna kunskapen Ni behöver för att utföra allt i den takt som behövs, var trygga i den vetskapen.

När han har talat räcker han fram något som ser ut som en liten bönerulle, den är cylinderformad, ca 30 cm lång, 5-6 cm bred. I ändarna finns det konformade utsmyckade toppar. Det ser ut som en skrift på topparna, men jag kan inte läsa symbolerna. Det är i någon gul lätt metall, det går at skruva av ena toppen. Det sitter tofsar i rött siden på varje topp. Munken skruvar av den ena toppen, en stav följer med toppen och runt staven är någon slags papper lindat ganska hårt. Pappret är förvånansvärt vitt, eftersom det ser ut att vara en gammal bönerulle, så borde pappret vara gult, men det ser vitt ut. En svart sten ramlar också ut ur behållaren. Munken vecklar ut pappret men det är helt tomt från tecken eller bilder, ingen av oss ser något, enbart vitt papper. Munken ler, och överlämnar rullen till Uggla. Uggla håller i rullen och börjar läsa vad som står.

Du skall inga andra gudar hava jämte kärleken.

Du skall älska din nästa som du älskar Dig själv och dig själv som din nästa.

Du skall älska Jorden Du vandrar på, behandla henne med kärlek och respekt.

Må kärlek och lycka följa din väg.

Uggla lämnar rullen till Orm & Drake, som läser vad som står.

Du skall läka Din nästa med kärlek, så läker Du dig själv. Läk dig själv med kärlek så läker Du din nästa.

Du skall förlåta din nästa, så förlåter Du dig själv. Förlåt Dig själv, så förlåter Du din nästa.

Skapa med glädje och lev i och med glädje all tid.

Må kärlek, glädje och lycka finnas all tid.

När jag hör orden är det som om min själ har skapat orden, men jag vet att det inte är så, jag bara känner igen orden på något sätt. Det är precis som om orden har fått en cirkel. Cirkeln är sluten, vi har kommit tillbaka för att hjälpa till att skapa fred och öppna portarna mellan dimensionerna för att skapa kärlek, fred, lycka och glädje till hela mänskligheten. Någon stans inom mig vet jag att det är så, hur det är så vet jag inte, men det måste jag inte förstå.

Jag berättar för de andra hur jag känner det när jag hör orden läsas, och frågar de andra ifall de känner samma sak. De nickar bekräftande. Cirkeln är sluten, vi är på rätt väg.

De båda munkarna ser på oss, och ber oss följa med på en kort vandring. Vi går i högt grönt gräs mot ett av bergen i närheten. När vi kommer fram till berget sätter sig båda munkarna på knä och ber en bön, vi gör samma sak. Jag ber att allt ska gå bra, och att vi ska kunna ge kärlek, fred, lycka och glädje till alla människor i universum i alla dimensioner.

Jag tar Pantermannens hand och håller den för att känna mig lite grundad. Börjar tappa fokus, och inser att jag måste skärpa till mig. Det verkar vara mera kvar.

Munkarna ställer sig upp och tar ett steg rakt in i berget och försvinner!

Jag känner mig förvirrad, och undrar ifall vi ska följa efter men de sade inte att vi skulle göra det, så vi väntar kvar. Helt otroligt, de bara gick rakt in i berget, kan inte låta bli att gå fram och känna på den stenhårda skrovliga ytan. Det finns inte någon dörr bara berg.

Efter en liten stund kommer båda munkarna ut ur berget, fast en bit vid sidan om där de gick in.

Nu är jag helt fokuserad igen, det där var något som jag inte ens hade kunna tänka mig till.

Munkarna bugar sig och hälsar på oss igen. De säger att det är dags för oss att resa tillbaka, och att vi är välkomna tillbaka ifall vi behöver svar på frågor. Ta bönerullen och den svarta stenen med Er, den kommer ifrån det heliga berget och kommer att ge Er den kraft som behövs för att hjälpa till att öppna den nionde porten. Texten i bönerullen kan ändra sig för den som läser, det beror på vem det är som läser. Den skall hjälpa Er att öppna porten med kärlek och lycka som grund.

- Gå tillbaka nu, säger båda munkarna samtidigt.

Jag frågar ifall det är möjligt att resa direkt utan att gå genom bergväggar mm. De rycker på axlarna, och säger att vi måste prova vår väg själv.

Så frågar jag de andra ifall de kan tänka sig att prova att resa direkt tillbaka till ”vår grotta”, de nickar och samtidigt som vi ställer oss i en ring för att resa hem, bugar vi och hälsar farväl till munkarna som båda skrattar och vinkar glatt till oss.

Dags att resa tillbaka, det är inte enkelt att vilja lämna denna underbart sköna plats, så det tar en stund innan jag kan känna vår grotta och lägerelden som lugnt sprakar. En efter en dyker upp, Orm och Drake håller i bönerullen med stenen inuti. Uggla nickar lite frånvarande, Namnmannen ser också lite sliten ut, Pantermannen är nog den som ser mest normal ut, Örn sitter och ser ut att vara i en annan värld fortfarande. Pantermannen ger honom en lätt knuff i sidan så att han tappar fokus och inser att det är dags att resa tillbaka fullt ut. Nu är alla tillbaka, och jag inser att en resa till idag måste göras. Bönerullen och stenen ska till den plats där alla andra saker väntar på att arbetet ska fullbordas.

Jag ber de andra vänta på mig medan jag tar mig till den plats där pyramiderna möts i två olika dimensioner, en uppifrån och en nerifrån. En dörr öppnas till mig när jag närmar mig, och det är enkelt att finna bordet till vänster i korridoren som jag kommit in i. På bordet står skrinet med det allseende ögat, när jag öppnar det ligger den lilla glänsande pyramiden och korset vid sidan om varandra. Bönerullen är för stor för att också få plats i skrinet, så jag lägger den till vänster om skrinet, den svarta stenen finns inuti bönerullen. Så nu var det klart. Vänder mig om för att gå tillbaka och ut när jag ser en varelse en bit ifrån mig. Jag blir först lite skraj, för jag har aldrig sett någon här tidigare, blir osäker på ifall jag har blivit förföljd. Varelsen sätter ett knä i marken och böjer sitt huvud. Han håller en ganska hög stav med en böjd utsirad klyka i handen. Det ser ut som en egyptisk gammaldags vakt. Han har en mask för ansiktet som ser ut som en hund med spetsiga öron. Hans sätt att hälsa på mig får mig att känna mig trygg, och inse att han är en av dem som vaktar skrinet och öppningen i pyramidens dimensionsport. Detta är en säker plats. Jag bugar och hälsar på vakten, men går ganska snabbt förbi, för jag måste tillbaka NU.

Så är jag tillbaka vid elden i grottan, nu är allt lugnt och tryggt igen. Örn frågar ifall någon har fått veta var och när nästa uppdrag ska ske. Ingen har fått någon mer information. Jag känner att det nog är via sjön som vi kan ta oss till nästa uppdrag, min själ brukar kunna känna det där. Jag berättar detta, de andra nickar bekräftande till att det är OK. Så var nästa fråga när? Som vanligt har jag ingen aning om när jag kan, men ber dem ha tålamod med mig. Jag ska försöka så snart jag kan, men tror inte att det blir före torsdag kommande vecka.

Dags att ta oss tillbaka till våra ”normala” dimensioner, ibland undrar jag vilket som är det normala. Denna gång var det inte enkelt att komma tillbaka till grottan eftersom det var en så skön plats vi befann oss på, undrar vad det nu var han kallade det. Kommer inte ihåg, nu måste jag tillbaka. Tar farväl av de andra genom att buga mig, samtidigt tar jag några djupa andetag och försöker släppa taget om grottan, elden och de andra. Vrider på huvudet, nacken knakar och sprakar, öppnar ögonen och ser ut genom fönstret. Det är en mulen blåsig junidag. Jag längtar efter en ljummig bris och solsken! Nu ska jag ta en dusch, och gå ut en sväng med hundarna i naturen, för jag känner mig fortfarande lite för hög för att vara normal. Duschen får vänta tills jag är tillbaka.

Kl. 10,21 Oj, det tog mer än två timmar idag! Måste läsa igenom, just nu har jag ingen aning om vad vi har gjort, lite konstigt är det minsann.

Kl 18,38 samma dag.

När jag läser igenom den senaste ”resan” för säkert tredje gången kommer jag på vad det är som känns märkligt. Det känns som om vi missade något pga. av att jag blev ofokuserad. Nästa gång måste vi ta oss tillbaka till munkarna för att fråga dem vad vi missade. Något som fanns inne i berget som de gick rakt in i.

2010 06 14 Kl 18.28

Det är lika bra att försöka ta reda på vad jag/vi missade vid besöket hos munkarna. Jag funderar hela tiden på det, så för att kunna släppa det måste jag försöka ta reda på vad jag missade. I gårkväll kopplade vi av med en DVD, det var en äventyrsfilm som utspelade sig i Kina och i Himalaya, när de började prata om en gömd plats som kallas för Shangrila satte jag mig spikrakt upp i soffan och lyssnade. Är det något som jag har hört i en film eller? Trots att jag aldrig har läst något om myten om Shangrila, så finns ändå något inom mig som känner till det. Kan det vara från någon film? Vet inte alls, men handlingen var definitivt inte samma som den vi upplevde igår.

Får se ifall de andra också har möjlighet att arbeta ikväll, annars får jag göra något själv.

Grottan känns som vanligt trygg och välkomnande, elden sprakar sakta och det sitter redan någon där och väntar på mig. Det är Namnmannen som är här, han sitter och blundar, och så spärrar han upp ögonen så han ser sådär farlig ut igen. När han ser att jag blir rädd för honom skrattar han så att han håller på att ramla omkull.

- När ska du lära Dig att inte bli rädd för mig?

- Håller ju på att träna mig på att inte bli rädd för dig, svarar jag med ett fnitter. Kan inte hålla mig för skratt när han har så kul åt mig. Tror Du att det kommer fler i kväll?

- Vi väntar en stund, svarar Namnmannen, det är nog fler än vi som känner att vi missade något.

- Det kanske vi inte gjorde, men det känns bäst att gå tillbaka och fråga munkarna. De insåg nog att vi alla var ganska slut, det var en lång resa vi gjorde.

- Ja, det är svårt att sätta gränser när vi arbetar.

En efter en dyker de andra upp, ganska snart är vi sex stycken som sitter runt elden i grottan.

Jag frågar ifall alla har samma känsla som Namnmannen och mig av att vi missade något hos munkarna igår. Eller var det någon som förstod varför de gick in i berget innan vi reste tillbaka. Alla har samma känsla av att vi har missat något, ingen vet varför munkarna gick in i berget.

- OK, då tar vi reda på det nu, är alla med på det?

Alla nickar och ser koncentrerade ut. Vi reser oss upp och tar varandras händer för att resa. Jag ber att vi skall få komma till grottan i det heliga berget Kailash i Tibet, där munken ledde oss rakt igenom berget.

Efter en stund kan jag se att vi har färdats till grottan i berget Kailash, munken som kan förvandla sig till en Jak sitter och tittar på oss.

Örn reser sig och förklarar varför vi redan är tillbaka. Det känns som vi missade något viktigt, är det mer som vi ska veta härifrån?

Munken sitter och studerar oss noga, han utstrålar ren kärlek och det är skönt att vara i hans närhet. Efter en stund börjar han prata med oss.

- Ni är inte redo ännu, det finns kunskap som var och en av Er måste finna på egen hand. Ni arbetar bäst i grupp, men Er egen kunskap kan bara finnas genom eget arbete och träning. Lyssna noga nu. Ni skall nu bege Er hemåt, innan helgen har kommit skall var och en av Er ha genomgått en transformation till något mera än det Ni är idag. Finn Era läxor, och träna på dem, använd hela Er nuvarande kunskap för att finna. Hjälp gärna varandra, Ni har alla olika gåvor som kan hjälpa. På återseende.

Så förvandlar han sig till den svarta Jaken och lämnar oss i grottan.

Vi sitter i en ring och ser lite besviket på varandra, men inser att munken självklart har rätt. Vi måste lära oss något mer och träna på detta. Vi måste hjälpas åt med detta så gott vi kan, och jag frågar de andra ifall det finns något som de vill att jag ska hjälpa dem med.

- Ja, Du får gärna visa mig vägen till arkivet, så att jag kan ställa mina frågor där. De andra nickar. Tydligen är det inte så vanligt att känna till denna plats. Platsen var otänkbar för mig innan jag hamnade där i en annan resa för ganska länge sedan nu. Numera har arkivet blivit mitt självklara val när jag har frågor utan svar. Arkivet svarar genom att koppla in sig på min själ, och låta min själ finna svaret så att jag kan förstå.

- Ska vi resa dit tillsammans nu? Vi har ju tid, vi kan fråga arkivet vad det är vi skall lära oss för att transformeras. Vill Ni det? Orkar Ni det?

- Ja, nu är vi redan här, säger Uggla, det är lika bra att börja så snabbt som möjligt. Men jag vill tillbaka till vår grotta först.

Alla nickar instämmande, de vill också tillbaka till vår hemtrevliga grotta och elden som sprakar stilla. Så vi tar varandras händer och efter bara en liten stund kan jag känna värmen från elden, och se grottväggens lilarosa glitter. Alla är tillbaka, vi ser varandra in i ögonen för att se ifall allt är OK.  Vi nickar till bekräftelse på att allt är bra.

Så frågar jag dem igen ifall de orkar med en resa till Arkivet för att få veta vilken kunskap de skall finna för att kunna transformeras till något mera. Alla nickar, det är dags.

- Egentligen kommer jag inte ihåg hur jag första gången kom till Arkivet, Ni har alla varit med mig där och upplevt platsen. För mig är det tanken som gör att jag reser dit jag vill med min själ. När jag skapar bilden inom mig reser jag dit, när jag väl är där kommer detaljerna. Ni kommer ihåg platsen för arkivet, den finns i en annan dimension, salen där arkivet är placerat ser ut som en slottssal, högt i tak, vit blankpolerad marmor på golv och väggar, högt till taket, flera höga utsnidade vita dubbeldörrar. Det brukar vara ganska många själar som väntar på sin tur att få svar på frågor, så man får vänta på sin tur. Arkivet är placerat till vänster i början av salen. Själva arkivet är en ganska stor ljusblå lysande energiboll. När man ställer en fråga till arkivet kopplas man till en energitråd och får svar på sin fråga genom denna energitråd.

Prova och se ifall Ni kan skapa bilden av arkivet inom Er igen, Ni har redan varit där, så det bör inte vara något problem. Jag stannar här tills jag ser att Ni alla har kommit rätt.

Det tar inte lång tid för någon av dem att hitta rätt, nu skall bara jag också dit.

Några djupa andetag, så ser jag Uggla, Pantermannen, Örn, Namnmannen och Orm & Drake. Skönt, jag lyckades leda dem rätt. Någon har skapat stora tavlor på marmorväggarna denna gång, det har jag inte sett tidigare. Vi går tillsammans bort mot arkivet som svävar en bit ifrån golvet. Det finns flera i rummet, men vi är tydligen de enda som har några frågor just nu. Vem vill börja? Vi kan väl vänta på varandra här igen, liksom vi gjorde förra gången. Det känns tryggast så. Jag går sist, för jag vill se att alla får en tråd kopplat till sig. Vi ställer samma fråga allihop: Vilken kunskap ska jag finna för att transformeras till något mer än det jag är idag? Efter bara en liten stund är det min tur att ställa frågan.

Genast sträcks en ljusblå lysande tråd emot min hand, det är dags att få svar.

Jag går ensam på en ganska tom äng, det är öde runt mig. Jag känner mig som en ung, lång, smal kvinna med långt vackert ljusgult hår. Det är nästan en älvakänsla med henne, skir och spröd. Hon hör inte hemma bland allt bråte som ligger runtomkring, det ser stökigt ut, känslan som hon har inom sig är ren förtvivlan, ren förtvivlan? Jag/hon är förmodligen döende, eller redan död. Världen är helt söndersmulad. Varför?

Backa tiden.

Klang av kristall, toner som sjunger från gröna, röda, rosa och genomskinliga kristaller. De sjunger för att de har fått en viss frekvens. Känner mig yr, frekvensen är hög, för hög av någon anledning. Frekvensen styrs av de som arbetar med kristallerna. Arbetet måste ske i ren kärlek för att frekvensen skall ligga på rätt ton.

Vi arbetar i något som ser ut att vara en energiskapande process, minsta diss harmoni i kristallernas klang kan orsaka total förstörelse. Ett helt samhälle är beroende av kraften som skapas av kristallsångsenergin.

Jag ser någon med ilska och hat i sina ögon vrida en rosa cirkelformad slipad kristall ett kvarts varv till höger. Denna någon har svart långt hår, smal, svartklädd, långa läskiga fingrar. Någon har kommit in från en annan dimension för att förstöra frekvensen. Det är inte någon som arbetar med kristallerna som har orsakat frekvensändringen, utan det är någon som har lyckats komma in från någon annan dimension för att förstöra och skapa kaos.

Kristallerna börjar sjunga falskt och vi kan inte finna vad som orsakar frekvensändringen. Alla som arbetar med kristallerna försöker att inte bli stressade av det som sker, utan behålla sina kärleksfrekvenser för att inte skapa mer diss harmoni. Dock blir tonerna mer och mer skärande, och till slut kan vi inte hålla våra egna frekvenser utan blir påverkade av tonernas falska skärande läte. Hela anläggningen kollapsar, hela samhället bryts isär, all kunskap som finns lagrad i kristallerna splittras i miljoner bitar. Dock kan alla kristaller minnas allt som de en gång blev programmerade att veta. Mycket kunskap finns i kristaller runt om i världen. Kristaller som har spritts från detta en gång mycket högt civiliserade samhälle.

Vi som arbetade i anläggningen trodde att vi hade orsakat kollapsen av energin, och därmed förstörelsen av det paradis som vi levde i. Ett samhälle som hade kärlek och respekt som grundtanke i allt. Kärlek för varandra och för Moder Jord. Såren i våra själar är inte läkta hos någon ännu, vi måste lära oss att förstå att det inte var vi som orsakade kollapsen, vi kunde inte finna orsaken till den. Nu när jag blir visad att den rosa kristallen blev ändrad, något som inte ens går att tänka för en som har arbetat med kristallerna. Det gör man bara inte utan vidare. När jag blir visad att det inte var mitt eller vårt fel, är det som om jag någon stans inom mig kan släppa en tung last.

Vi måste lära oss att förlåta oss själva och även den som lyckades komma in och ändra frekvensen. Vi måste släppa skuldkänslor och sorg. Inget av detta kan leda oss vidare. Vi måste läka våra själar genom att inse att de inte var vi som orsakade kollapsen. Det har vi hela tiden trott, vi måste förlåta oss själva och den som orsakade katastrofen.

 Nu är det dags att bygga och skapa ett nytt paradis tillsammans. Använd Er av Er kristallkunskap och symmetriska former för att finna Er kunskap.

Informationen från arkivet slutar när jag inte längre kan fokusera. Jag är tillbaka i salen, de andra väntar på mig, och ser lite oroliga ut när de tittar på mig. Jag säger att jag är OK, vi tar varandras händer och reser direkt till grottan. Alla är med, det är bara jag som är lite snurrig fortfarande. Vad katten var det som hände egentligen.

- Vi kan ta genomgången av vad vi skall lära oss nästa gång, var och en kan träna på sitt tills vi träffas. Just nu är vi nog alla ganska slitna. Dags att resa hem nu, säger Pantermannen och ger mig en knuff i sidan. Jädrar vad jag är snurrig, kan inte tänka riktigt klart. Kristaller, toner, kaos och förtvivlan. Usch jag måste hem NU. Jag bugar för att säga farväl, men de andra har redan stuckit, jag har inte märkt det. Dags att hitta hem.

När jag väl kan tänka några vettiga tankar, så inser jag att solen står lågt på himmelen, vinden har mojnat och klockan är 21.17, nästan tre timmar har jag varit ”borta”, inte konstigt att jag känner mig snurrig.

Syrran ringde mitt i alltihopa o började prata om Lemurien och Atlantis, gammal kunskap och trauma. Var det samtalet från henne som fick arkivet att koppla mig till ett märkligt ställe som använde kristaller, toner och frekvens som energikälla.

För att berätta hur ”resorna” påverkar mig fysiskt, så kan jag berätta att jag kissade blod resten av kvällen efter denna resa. Så det är ingen lek det vi gör, jag måste vara mer noga med skydd och rening. Tillfällighet? Nej, det är inte någon tillfällighet.

2010 06 15 Kl 20.09

Inser att jag måste använda all tid som finns för att lära mig något som jag inte har någon aning om. Finna min kunskap med hjälp av kristallkunskap och symmetriska former. Nog för att jag verkligen älskar kristaller och stenar, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Men min kunskap sträcker sig enbart till den energimässiga, och då enbart till de energier och egenskaper som jag gillar hos vissa kristaller. Jag har ingen ”verklig” kunskap om dem, för jag har aldrig haft något behov av det. För min del har det alltid räckt att ha kristallerna i min närhet. Jag har t.ex. en stor vacker kvartskristallkula, en jättestor svart obsidian kula och en liten Lemurian seed kula vid sidan av mitt skrivbord. De hjälper mig att fokusera under resorna.

Symmetriska former kom i min väg för bara några veckor sedan när jag träffade ett par som berättade om Crop Cirkels, min syster pratar om helig geometri och gyllene snittet, och jag förstår inget alls.

Nu ska jag bege mig till arkivet för att fråga ifall jag kan få hjälp att finna min kunskap med hjälp av kristaller och symmetriska former, och hur jag ska göra.

Efter bara en liten stund kan jag känna att jag är i salen för arkivet, det är en hel del människor här som väntar på sin tur. Namnmannen kommer fram till mig och hälsar, han har också fler frågor. Han säger att det ena leder till det andra, och det blir många frågor innan man har förstått hela bilden. Jag kan enbart instämma, och frågar honom när vi ska samlas i grottan nästa gång. Jag kan imorgon, svarar han. Vi måste nog gå igenom våra olika kunskaper och lära oss av varandra innan vi gör något mer. Jag instämmer, ska också försöka komma imorgon.

Så blir det vår tur att ställa frågor till arkivet. Namnmannen är före mig, han tittar försiktigt på mig innan han blir kopplad till en tråd. Jag lovar att vänta på honom här, bara han väntar på mig. Han nickar snabbt.

Min tur att ställa frågan. Hur ska jag göra för att finna min kunskap med hjälp av kristaller och symmetriska former?

Jag blir kopplad till en energitråd. Det ser ut som jag arbetar med att flytta något, eller så står jag och ser när andra flyttar saker. Jag befinner mig vid foten av en jättestor pyramid, det finns en stor fyrkantig ingång till pyramiden, framför den byggs statyer. Jag känner mig som en man konstigt nog, det är nog första gången som jag har upplevt mig som man. Jag går in i pyramiden, har sandaler på fötterna, det är mjuk tunn sand överallt. Målningar på väggarna ser ut som vackra kvinnor med ögonen målade med kol. Jag står och tittar på bilderna och läser något som står i hieroglyfer till vänster om ingången. ”Här vilar Toth, må hans ande finna kunskapens rikedom vid Nilens källa.”

Symmetriska former och kristallkunskap visa mig hur jag ska göra för att finna min kunskap med hjälp av detta.

Mannen reser långt bort för att söka efter Nilens källa, på vägen finner han ett tempel helgat till solen och månen. Han går in för att offra och be. Han möter en kvinna som står och ser på honom med genomträngande blick.

- Vilken är din avsikt frågar hon iskallt.

- Min avsikt är att finna min kunskap för att kunna hjälpa till att skapa fred på Jorden och i Universum, svarar jag. Kvinnan granskar mig. Kom tillbaka som Dig själv svarar hon, och jag släpper mannens själ för att kunna vara mig själv. Nu står jag framför kvinnan som mig själv.

- Sådär ja, nu kan jag se Dig, Du hade lite för mycket lager innan. Hon tar min hand och leder mig till en plats där det finns ett hål i taket. Hon tar fram en ganska klar bergskristall och sätter den på ett bord under hålet i taket. Månen och solen skall lysa på kristallen tillsammans den längsta dagen på året. Då laddas den av energi både från manligt och kvinnligt. Balans infinner sig och det går att arbeta säkrare i kristallers sällskap. Använd bergskristallen för kunskap, alla kristaller har lagrad information men din finner du i bergskristallen tillsammans med den gröna och svarta obsidianen. Kombinationen blir mjukare. Ladda alla kristaller med solens och månens hjälp. Vid fullmåne laddas kristallerna med kvinnans kunskap, i solsken med manlig kunskap. Nu är det viktigt att männen vaknar, därför måste Du lära Dig även manlig kunskap. Detta gör Du med hjälp av symmetrin i olika former, meditera med ”Livets Blomma”, du fann den för att den talade med Dig. Lyssna till vad den har att berätta. Du skall arbeta med den. Ta linjal och passare med Dig när Du ska måla, då kommer Du att finna mera. Denna gång blir det inte mycket lek med färger, nu ska du arbeta.

Så kommer jag tillbaka till arkivet, tappade fokus när Olle kom hem med hundarna. Väntar en stund på Namnmannen, jag lovade vänta på honom. Jag får försöka ta mig tillbaka till kvinnan ifall jag behöver veta mer senare. Det verkade på henne som om hon har koll på mig nu, och vet att jag ska till Öland till helgen och måla. Fick en känsla av att det inte skulle vara förrän nästa helg till midsommar som vi skulle vara klara med vår träning, har vi missförstått tiden?

Efter en stund ser jag att Namnmannen är tillbaka, han ser lite frånvarande ut och skakar på huvudet.

- Jag begriper inte hur vi ska hinna med att lära oss allt säger han.

- Det får ta den tid som behövs, svarar jag. De har säkert koll på oss, jag tror att vi får all hjälp vi kan få bara vi gör så gott vi kan. Inget händer av en slump just nu, allt har en mening, det gäller bara att hinna med att se innebörd och sammanhang. Vi ses imorgon, säger jag och bugar för att ta mig hem. Han gör samma sak.

Det blev lite hastigt och okoncentrerat idag, tror att jag är lite för trött.

Kl 21,32 Oj, jag måste meditera…..

2010 06 16

För att komma en bit på vägen mot kunskapen bad jag min väninna Ann komma och göra en regression på mig, eftersom jag hade en känsla av att jag skulle behöva sällskap. Blev nog lite rädd när jag insåg att min kropp kan skadas rent fysiskt av det arbete vi gör just nu.

Detta hände under regressionen:

Efter en stund kändes det som om jag befann mig i den stora stolen, där det sitter varelser framför mig för att besvara frågor. De sitter i en halvcirkel framför mig. Jag frågar dem hur jag finner kunskap om kristallkunskap och symmetriska former för att öppna porten.

De svarar så här:

Grunden är lagd. Du måste börja experimentera. Du förstår när Du hittar rätt. Du ska måla Dig fram, där finner jag formerna. Arbeta vidare.

Jag smiter iväg, och känner att jag reser snabbt ute i universum bland stjärnor, galaxer och planeter.

Så kommer jag fram till en samling byggnader som ligger högt uppe på en ca 300 m hög klippa som stupar rakt ner i havet. Byggnaderna är vita, en av dem i mitten har en stor glaskupol. Blå himmel, varmare klimat, sydligt land inte Europa. Tror att denna plats finns fysiskt, byggnaderna finns i en dimension som enbart kan upplevas i ett förändrat medvetande tillstånd. Människor finns, de är långa och smala, klädda i hellånga vita kläder, ser ut som kåpor. De går inte, de skrider fram mjukt. Det är en respektfull plats, det har inget med religion att göra, utan de sysslar med att samla in kunskap och lagra den. Blandat kvinnor och män, de arbetar tillsammans emot samma mål.

Så kommer jag in i rummet med kupolen. Ett stort ovalt bord med stolar runtom. En karta finns på bordet. Det är en detaljerad karta över Jordgloben. Människorna eller varelserna kommunicerar inte med ord, utan med tankeöverföring, så jag har lite svårt att förstå. De förklarar att en gång var det förbjudet att berätta att jorden var rund, då bildades denna kunskapsbank av de som redan visste hur allt var. Kunskap samlades in från Jordens alla hörn för att samlas på en säker plats. De visar mig ett spanskt galärskepp som färdades jorden runt, till Kina, Indien, Indonesien, Egypten och Sydamerika. Alla dessa platser har pyramider och mycket gammal rik kunskap. All kunskap sparas i kristaller, de skriver inte ner ord, utan laddar ner dem i kristaller som är oförstörbara. Vi använder datorer, de använder kristaller.

Ljus börjar stråla runt i rummet i raka linjer, ljuset strålar ut ifrån bordets mitt. Rummet fylls av en häftig energi, bordet öppnar sig, och en spiraltrappa visar sig som leder ner i ett underjordiskt utrymme. Jag går ner tillsammans med en av varelserna. Vi kommer ner i ett ganska litet rum, med blankpolerat golv. Väggar och golv består av en mörkröd kristall. Väggarna är fyllda av kristallspetsar, det ser ut som ett bankvalv. Det är meningen att jag ska välja ut en av kristallspetsarna och trycka på den så att den öppnar sig. Jag står en lång stund och försöker känna, men det är omöjligt att känna när alla är lika. Dock är det en nere vid golvet till vänster som drar mer än de andra, så jag går fram till den för att trycka på den. Den följer med min hand in i väggen en bit, så klickar det till och den kommer ut i min hand. Kristallspetsen är ca en dm tjock och ca 50 cm hög, mörkröd och lyser inifrån av ett vackert ljus. Nu ska jag ställa kristallen framför mig på ett bord, och sätta mig framför den på en stol och bara lyssna på informationen som kommer till mig ifrån den.

Plötsligt blir det ljust i mitt tredje öga, det känns som om solen tittar på mitt tredje öga. Kristallspetsen ger mig information om astronomi. Kartor visas över universum och hur man färdas där.

Jag ska dra en linje mellan Solen, Månen, Jorden, Saturnus, Jupiter och Mars. Detta skall göras den 21 Juni kl 12.00. Linjen kommer att visa något för mig. ( Det har något med Venus och Polstjärnan också att göra, men vet inte vad. Kan inte fokusera längre)

När jag inte längre kan uppfatta något, sätter jag tillbaka kristallspetsen, och går upp för trappan tillsammans med varelsen. Vi går ut på en terrass där vi kan se stupet och havet nedanför. Jag tackar varelsen för informationen. Han berättar att denna plats har brutits loss från Jorden och ramlat ner i havet en gång, men är återskapad i denna dimension. Jag är välkommen tillbaka ifall jag har fler frågor. Jag kan inte låta bli att le lite, för jag förstår inte den kunskapen jag fick just nu. Tackar och bugar mig, och säger att jag återkommer när jag förstår mera.

Efter denna plats kommer jag till stugan på ängen. Den gamla kvinnan som har berättat tidigare för mig att hon kan ge mig kunskap om kristaller väntar där på mig. Hon säger att det var henne jag mötte igår i templet som var helgat till Solen och Månen, Du kan komma hit när Du behöver veta mer. Det blir enklare så, gör det inte svårt för Dig. Var inte så hastig, Du springer när Du inte behöver, allt finns redan hos Dig. Krångla inte till saker i onödan. Allt måste integreras i din kropp, ta det lugnt. Hon låter lite barsk, men är mycket omtänksam och kärleksfull. Bra då vet jag att jag kan finna henne i stugan, attan att jag inte tänkte på det själv tidigare.

Jag tackar henne och går därifrån.

Efter regressionen visar det sig att Ann kan mycket mera om Stjärnor och planeter än vad jag kan. Min kunskap ligger på minus, jag har ingen aning om något. Bra att Ann kan berätta mer för mig. Allt har en mening, det var inte så svårt att göra regressionen som jag trodde, men eftersom Ann hela tiden var med, fick hon också veta vad som hände. Hon kunde förstå mer om linjer mellan planeterna.

2010 06 17 Kl 09,57

Nu måste jag försöka ta mig till grottan för att lämna information och lyssna till hur de andra har gjort för att transformeras. Kan inte påstå att jag förstår något alls av vad jag har arbetat med de senaste dagarna. Kanske bilden klarnar när vi är tillsammans.

Alla sitter redan runt elden och väntar. Jag bugar och ber om ursäkt att jag inte hunnit tidigare. Sätter mig vid sidan om Örnmannen som ler och ser glad ut. Han reser sig upp när jag kommer.

- Nu är vi samlade igen, dags att avlämna information för vår samlade kunskap. Jag kan börja säger han.

Örnmannens berättelse:

Som Ni vet gjorde vi ju en resa direkt via arkivet. Där fick jag veta att min förmåga att se allt i ett perspektiv uppifrån var den gåva som jag skulle utveckla. Numera har jag fått en syn där jag kan se allt som händer Jorden runt, samtidigt. Jag kan färdas till den plats som behöver min hjälp på bara några sekunder, när jag ser på detta sätt går allt mycket snabbare. På något sätt har jag fått ett tredje öga som har 360 graders syn. Jag förstår allt på ett högre plan. Dessa dagar har gjort mig starkare. Örnmannen bugar och sätter sig ner.

Orm och Drakes berättelse.

Vid resan där arkivet visade vad min själ ville visa mig om att transformeras, så kom jag till en plats långt ute i universum. En plats av sorg och skuld, många själar är fast i denna dimension. De har liksom stängt in sig där för att det är omöjligt för dem att släppa skuldkänslor och sorg för något som de tror att de har orsakat. Det är en plats som inte tillhör helvetet, denna plats tillhör Jorden och dess människor. Dessa själar väntar på att bli förlåtna och älskade. Jag kunde inte göra något, och jag känner mig otillräcklig inför uppgiften att låta dessa själar få frid. Men jag fick också förstå senare att det finns många människor som idag har återfötts till Jorden som bär på denna skuld och sorg inom sig. Det är kopplat till en katastrof som inträffade i Lemurien och även på Atlantis. Själarna är övertygade om att det var de som orsakade olyckorna. De längtar tillbaka till en värld där vi behandlar varandra med respekt och kärlek. Detta är min berättelse, och jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa de som finns i denna dimension. Jag förstår inte hur jag ska transformeras av detta.

Ugglas berättelse.

Min resa via arkivet började på en äng, jag satt och mediterade när en man kom fram till mig och berättade vad som var viktigt just nu för mig och oss alla.

Han sade så här:

Gå ut och läk Jorden, läk människornas själar. Läk med kärlek och förlåtelse. Det finns djupa sår som inte kan läkas om inte sanningen kommer fram, finn sanningen och hjälp till att läka. Sprid kärlek och förlåtelse. Tillsammans kan Ni skapa en värld av frid, börja med dimensionen för skuld och sorg. Resten kommer att läka av sig själv när väl det arbetet är klart.

När jag hör Ugglas berättelse och minns tydligt Orm och Drakes besök i en dimension av sorg och skuld, kan jag enbart inse att vi ännu en gång har gjort ett gemensamt arbete, fast utfört var och en. Tack, nu kan jag förstå hur vi ska transformeras. Det förstod jag inte tidigare.

Namnmannens berättelse.

Nu kan även jag börja få sammanhang i mitt arbete. Två resor via arkivet har jag gjort, och jag blev inte mycket klokare under någon av dem. Kanske Ni kan hjälpa mig att förstå. Första resan visade sig en kvinna som gav mig ett barn i famnen, hon berättade att detta barn snart kommer att födas med en själ som är fri från skuld och sorg. Mycket glädje kommer att följa alla barn som föds från och med nu ifall vi lyckat skapa läkning. Jag kände mig helt oförstående inför uppgiften att skapa läkning till nyfödda barns själar, den uppgiften var helt enkelt för stor för mig, så jag gjorde en resa till via arkivet.

Den ledde mig till en grav där många människor var begravda tillsammans, platsen verkar vara någon stans i gamla Jugoslavien. En massgrav, människor dödade av andra människor. Varför? Sorg, skuld ligger bakom alla handlingar som är aggressiva. Ni måste lära Er att förlåta varandra NU! Hur ska jag kunna göra detta säger Namnmannen ganska förtvivlat. Jag kan inte känna mig transformerad av det arbete jag har gjort, enbart förvirrad. Kanske Ni kan hjälpa mig förstå hur vi ska göra, för vi måste göra detta tillsammans.

Pantermannens berättelse.

Resan i arkivet gav mig kunskap från Plejaderna, vi har ju varit där tidigare under våra resor och fått utbildning, men jag har arbetat med dessa varelser en tid innan dess. Mitt folk har gjort det under all tid, så det är inte något nytt för mig. Däremot har jag fått ny kunskap därifrån, som jag ska förmedla till er.

När Vi skall läka trauma som sorg, förtvivlan, ilska, rädsla, saknad, hat och skuld så måste vi använda oss av vackra bilder från naturen, ljuvliga dofter och vacker harmonisk musik i kombination med kärlek och förlåtelse. Detta kommer att ge en varaktig läkning. Alla sinnen måste aktiveras samtidigt för att inte någon del av det tunga negativa ska få fotfäste någon annan stans. Allt måste upplösas och omvandlas till något vackert direkt.

Så är det min tur att berätta.

När jag har lyssnat till Era berättelser kan jag börja förstå en del av det jag har gjort.

I första resan via arkivet kom jag till en plats där jag kände mig som än älvalik varelse, vi arbetade med kärlek och respekt med kristaller. Kristallerna gav ifrån sig toner som användes till att skapa frekvenser för att utvinna energi. Det gick enbart att arbeta i kärlek med dessa kristaller, allt var beroende av detta. Så berättar jag att jag såg någon komma från en annan dimension för att skapa kaos och förstörelse, denna någon vred på en kristall så att kristallernas toner blev falska, vilket ledde till att frekvenserna blev skärande och anläggningen kollapsade. Därmed försvann hela samhället. Denna plats kan ha varit Lemurien eller Atlantis, alla som arbetade i denna anläggning känner mycket stor sorg och skuld, eftersom de tror att det var de som orsakade olyckan. Saknaden efter det som en gång var ett samhälle baserat på kärlek och respekt finns i många själar idag.

Jag berättar att jag kände en stor lättnad när jag insåg att det inte var mitt fel att anläggningen kollapsade, utan att det berodde på att någon hade kommit dit ifrån någon annan dimension för att skapa kaos och förstörelse. De lyckades verkligen. Men när jag insåg att det inte var mitt fel, var det som om något inom mig lättade och försvann.

På något sätt behöver vi berätta denna sanning för de som har fastnat i dimensionen med sorg och skuld. Kanske vi kan börja läka dem med sanningen och läkningen som Pantermannen fick veta under sin resa. Vi måste dessutom förlåta de i en dimension utifrån som orsakade kaoset. Jag tror att detta är mycket viktigt för framtiden.

Så berättar jag om att vi ska ladda våra kristaller under sommarsolståndet den 21 juni med manlig kraft från Solen, och kvinnlig kraft från Månen. Allt för att kristallenergin skall bli balanserande för oss som arbetar med dem.

Jag berättar om Kartan som visades för mig över universum och planeterna, och att vi skulle dra en linje mellan Solen, Månen, Jorden, Saturnus, Jupiter och Mars den 21 juni. Jag har inte riktigt koll på detta eftersom jag tror att Venus och Polstjärnan också ska vara med. Jag får gå tillbaka och kolla mer när jag är mera fokuserad.

Örn reser sig upp igen och börjar tala.

- Det är helt tydligt att våra själar har arbetat enskilt mot samma mål, trots att vi inte har visst om varandras arbete förrän nu. För mig står det helt klart att vårt nästa arbete skall vara att läka dimensionen för sorg och skuld. Denna dimension måste frisläppas, och själarna måste läkas med sanning och på det sätt som Pantermannen blev visad. När kan vi utföra denna uppgift?

Jag erkänner direkt att jag inte har så mycket fokus att jag kan känna mig helt säker under ett nytt arbete. Jag måste vila lite innan, trots att jag inser att tiden börjar dra ihop sig för oss. Jag vill utföra arbetet så koncentrerat jag bara kan, därför ber jag att vi väntar. Jag kan imorgon förmiddag, vi kan börja tidigt. Är det OK för Er?

Alla ler lite snett, och jag inser att alla anpassar sig efter mig hela tiden. Blir lite generad, men jag kan inte annat än att le lite tillbaka. Alla nickar, de ställer upp imorgon. Jag bugar, tackar, och reser mig upp för att ta mig hem. Fast det verkar vara något mer som skall sägas så jag blir stående kvar i grottan. Efter en stund känns det som en ängel kommer in och nästan fyller grottan med sin energi. Syrran dyker upp och säger att hon också ska vara med imorgon.

Vi blir alla jätteglada, nu känns det som om det finns en chans att fixa detta arbete imorgon.

Känner mig mest förvånad, undrar om hon vet om detta själv? Ja då får hon väl vänta med sina stallar tills vi är klara. Imorgon kl 07.30 börjar vi.

Så tar jag mig tillbaka hem. Det är en härlig sommardag. Utanför fönstret ser jag en fasantupp som spatserar på ängen med tre av sina hönor. Ibland känns det som om jag bor i paradiset. Här är så fridfullt och kärleksfullt man kan önska sig.

Kl. 11:12

2010 06 18 Kl. 07.25

På mitt skrivbord står en bukett med ljuvligt doftande nattvioler, musiken från Secret Garden hörs mjukt i bakgrunden. Tonerna från piano, violin, gitarr och vackra sångröster sprider sig i rummet. Jag har varit ute i trädgården för att plantera lite blommor, ett bra sätt för mig att bli jordad. Jag känner mig redo att försöka göra så gott jag kan för att hjälpa till med dagens arbete.

Innan jag går in i grottan ställer jag mig en stund utanför och ser ut över djungeln. Det verkar vara lite regn i luften, molnen täcker nästan trädtopparna. Där vi står känns solens strålar varma och sköna. Det känns som om syrran står vid min sida, det gör mig trygg och glad. Dags att gå in till de andra.

Nej, det är faktiskt så att syrran redan sitter här inne, hon har varit här en stund redan. Jag sätter mig på den sista lediga platsen. Idag är vi sju som sitter runt elden. Vi hälsar på varandra som vanligt genom att se varandra in i ögonen och nicka till bekräftelse att vi ser varandra. Alla ser fokuserade och koncentrerade ut. Jag kan känna en bubblande glädje inom mig, äntligen ska alla få del av denna skönt befriande känsla. Sorgen och skuldkänslorna bortlyfta från själens innersta. Vi måste göra allt i vår makt för att lyckas med denna uppgift.

Orm och Drake berättar att han kommer att visa oss vägen.

Syrran berättar att hon ber oss att sprida ut oss runt dimensionen där själarna är låsta av sorg och skuld, och sända kärlek, förlåtelse, bilder av naturens under, vackra toner, glädje, lycka och ljuvliga dofter till dimensionen. Hon ber oss länka oss samman till ett genom att tänka oss att vi håller varandras händer även när vi är ute i en annan dimension. Kraften blir starkare då, så går hon runt bland oss och gör något med våra kronchakra för att förbereda oss inför arbetet..

Orm och Drake reser sig upp, vi tar varandras händer. Nu är det dags, vi ser koncentrerat på varandra, jag blundar och ber en bön att allt ska gå bra. Så far vi iväg.

En djup sorg, skuldkänslor. Jag ser själar inlåsta i något som ser ut som en mörk bubbla. En mörk rök av själar finns därinne. Det går inte att värja sig ifrån känslorna som denna dimension sprider.

Jag står vid min systers sida, mina händer skakar helt okontrollerat.  Jag ber en bön att alla ska lyssna till vad jag har att berätta. Jag vill berätta sanningen.

Tårarna rinner på mina kinder medan jag berättar om arbetet med kristallerna, och hur viktigt det var att arbeta i ren kärlek. Jag berättar om varelsen från en annan dimension som medvetet ändrade läget på en av de styrande kristallerna så att tonerna som kristallerna sjöng helt plötsligt blev falska. Frekvensen i anläggningen gick inte att balansera på grund av detta, katastrofen berodde på något som vi inte ens hade kunnat förstå var möjligt. Hur mycket vi än arbetade för att rädda anläggningen, så gick det inte. Det var inte vårt fel att katastrofen inträffade. Tårarna rinner på mina kinder, och jag ber dem lyssna och inse detta. Det är inte deras fel, det är dags att gå vidare. Ni måste läka Er och gå vidare. Min kropp går i vågor av en ljuvligt, stark energi som sprider sig runt omkring.

Vi är alla ett som står runt dimensionen och ser hur färgerna inne i dimensionen ändras.

Vi sänder ren kärlek och förlåtelse till dimensionen, även till den dimension som orsakat katastrofen. Allt måste läkas nu med kärlek och förlåtelse. Vackra toner av ljuvlig musik hörs, doften av nattviol kommer in och jag ryser av glädje och lycka. Mitt hjärta är fyllt av kärlek och glädje, jag öppnar dörren till mitt hjärta och låter allt flyta ut och omsluta oss alla. Ljuset börjar stråla inne i dimensionen för sorg och skuld, det är ett ljusblått och gult vackert ljus som lyser inifrån. Bubblan rämnar runt dimensionen och vi fortsätter att ge kärlek och förlåtelse, musik, dofter, bilder av naturen, glädje och lycka. Jag ser älvalika varelser dansa på en äng, jag känner en djup glädje och en frid inom mig som jag nog aldrig har känt tidigare. Glädjetårar rinner på mina kinder. Jag ser på de andra i gruppen, de känner samma glädje. Jag ber inom mig att kärlek och förlåtelse skall komma till dimensionen som orsakade olyckan. Jag vet ännu inte var denna är, men hoppas och ber att de ska få del av samma kärlek och lycka som vi alla känner nu.

På något sätt läker vi dimensionen helt och hållet genom att sprida ett läkande ljus över hela platsen som nu är fylld av blommor som doftar ljuvligt, grönt gräs som kittlas lite mellan tårna. Jag ser änglar och andra varelser som hjälper oss i arbetet, de möter själarna som varit instängda i sorgen och skulden. En otrolig känsla av frid och läkning. Jag ryser i hela kroppen av välbehag, vi är klara med vårt arbete. Jag tackar ödmjukt för all hjälp vi fått, för jag inser att det inte bara är vi som jag gjort detta arbete. Det finns inte något mer vi kan göra just nu, det är dags att resa tillbaka till grottan. Vi tar varandras händer och ber att få komma till grottan igen.

Jag kan inte, för första gången går det inte att komma tillbaka. Jag ser istället en plats som ser ut som en vulkan planet. Eld och aska finns överallt på ytan. Alla är med mig. Det kan vara härifrån som varelsen som orsakade katastrofen kom. Jag känner mig på min vakt, alla är lika spända. Så inser jag att vi självklart är här för att skapa förlåtelse och kärlek på denna plats också. Jag slappnar av och ber de andra att också tänka så här: Vi älskar Er och förlåter Er, vi älskar Er och förlåter Er, Vi älskar Er och förlåter Er

En lång stund uttalar vi dessa ord högt. När vi slutar ber vi att denna dimension också ska få del av kärlek, förlåtelse, glädje och lycka. Jag placerar en bukett med vackra blommor på en plats som skulle kunna vara en äng, någon i gruppen sprider kärlek, en annan lycka, någon sjunger en otroligt vacker sång. Dofterna från blommorna sprider sig, tonerna från musiken, glädjen och lyckan börjar sprida sig. Jag kan se hur allt skiftar färg från svart till grått, grönt, brunt, rött, rosa, gult, blått. Färgerna kommer tillbaka. Vi visar bilder från vår vackra natur på Jorden, fågelkvitter och bäckars porlande, hav och delfiner, skogar och alla djur. Vi ber att denna planet skall få del av glädje och lycka. Låt de som lever på denna planet kunna känna kärlek och få förlåtelse.

Nu är det dags att resa tillbaka. Vi tar varandras händer och några djupa andetag. Nu går det bra, efter en liten stund är vi tillbaka i grottan och samlade runt elden. Mitt kronchakra sticks så jag blir yr. Tittar försiktigt på de andra, alla sitter och rör på huvudet och vrider på nacken. Vi är alla slitna, jag har blodsmak i munnen och inser med glädje att vi lyckades. Vi lyckades!!! Vi inser detta samtidigt, och reser oss upp från våra platser och kramas i ren glädje och lycka över att vi lyckades utföra arbetet. Det går inte att beskriva stunden, alla pratar samtidigt, glädjetårar, kramar, skratt och en stor lättnad. Vi lyckades!

Så blir det helt tyst. En djup suck av lättnad hörs och känns, det är precis som om en detonation av lättnad och glädje sprider sig runt Jorden. Vi står stilla och känner denna stunds befriande lättnad. Mitt hjärta slår glädjevolter och jag kan knappt sitta stilla, jag vill hoppa o dansa av glädje.

Det är dags att resa tillbaka, jag kan inte hålla fokus längre, jag är helt yr nu. Tackar de andra och ber dem berätta när det är dags att resa nästa gång. I morgon fm. innan Du reser till Öland, sen kanske vi inte ser Dig så mycket, säger Örn med ett leende. Jodå, jag kommer hit när jag kan och orkar mellan mitt målande.

Dags att resa tillbaka, Mona Lis en av änglarna i min fysiska verklighet kommer in genom dörren och börjar prata med mig. Dags att ta mig hem. Jag tappar fokus direkt, vilken tur att hon inte dök upp tidigare!

Kl. 08.32

2010 06 26 kl 08.48

Det är inte mycket som blev som jag trodde. Jag har varit på Öland för att måla, jag har experimenterat med symmetriska former och färger. Bilderna som skapades blev vackra, en av dem påminner om en form jag såg i en ring för ett tag sedan. Formen finns på en ring som sägs komma ifrån Atlantis. Ringen hittades vid en utgrävning i Konungarnas dal i Egypten år 1860.

När jag försökte arbeta med själsresorna på kvällarna efter målandet, fungerade inte min dator som den skulle när jag skulle skriva, så jag har inte arbetat med annat än målandet. Vilket kanske är tur, eftersom jag ändå är helt slut.

Hoppas att jag kan göra någon nytta idag, för jag tänker försöka ta reda på vad det är jag har skapat under dagarna på Öland. Tre bilder blev det, den första som likar Atlantis ringens mönster. Den andra som skulle vara en niouddig stjärna, här fick jag räkna fram hur mycket diameter en cirkel skulle ha för att få plats med nio lika stora trianglar runtomkring, Den tredje bilden är en ren rymdbild, jag tror att den ska föreställa Plejaderna, stjärnsamlingen som också kallas sjustjärnorna fast den innehåller minst nio olika stjärnor.

Först ska jag försöka tala med kvinnan i stugan, hon kan säkert förklara mer för mig.

När jag efter en stund kommer fram till stugan på ängen och kliver in, sitter kvinnan redan vid bordet och väntar på mig. Stugan har bara ett rum, vid ett fönster står ett enkelt bord med två stolar vid sidorna, det finns en vedspis och två fönster och dörren på andra sidan av rummet. Väggarna är vitkalkade, det ligger trasmattor på trägolvet. Kvinnan kan förvandla sig till en svart katt, det vet jag sedan tidigare, men nu sitter hon och väntar på mig. Framför henne på bordet har hon en stor kristallkula av kvarts. Jag tror att det är rökkvarts eftersom den är lite brun inuti trots att det finns många regnbågar i den. Kulan är ganska klar.

Jag hälsar på henne och frågar ifall det var tvunget att ha kristallerna ute just den 21:a juni?

Kvinnan svarar att mina kristaller behöver balanseras med manlig energi, så det hade varit bra att ha dem ute i solen den längsta dagen på året. Eftersom jag inte var hemma denna dag, så är det en bra lösning att rena dem i fullmånens sken på midsommardagen, ha dem ute i solen hela dagen innan och efter, så får de energi från solen också.

Jag frågar henne om de symmetriska former och rymdbilden jag har målat.

För att få svar på dessa frågor måste Du ta Dig till kristallarkivet, välj minneskristall med hjärtat. Då får Du de svar du behöver. Första gången använde Du huvudet lite för mycket. I detta arkiv måste Du tänka med hjärtat.

Jag tackar henne för tipset, och frågar henne ifall det är något mer som hon vill berätta för mig, och om det är något mer jag ska veta just nu.

- Nej, kom tillbaka när Du har frågor. Då blir det bättre för Dig, för då sker allt i din egen takt.

Jag bugar mig för hennes visdom, tackar henne för hjälpen och försöker att resa vidare till kristallarkivet.

Jag ser den höga branta klippan som byggnaden befinner sig på, låga vita byggnader och glaskupolen. En lång vitklädd varelse möter mig och går tillsammans med mig upp för trapporna till rummet med glaskupolen. Det är bara vi som finns i rummet, och jag frågar ifall det är möjligt att få veta mer om de former och bilder jag har målat under dagarna på Öland.

- Ja det ska vi kunna hjälpa Dig med, Du har lyssnat bra under tiden Du målade. För att finna svar i arkivet måste Du lära dig att tänka mera med hjärtat.

Jag nickar leende, det var samma besked som kvinnan i stugan precis gav mig.

- Jag ska försöka, säger jag. Blev det lite tokigt förra gången jag var här?

- Ja, Du var inte helt koncentrerad, och kunde inte lyssna fullt ut till vad vi försökte berätta. Rymdbilden Du fick fram var rätt, men Du tolkade med huvudet, så de planeter Du fick fram blev helt tokiga.

- Jag hann ändå inte göra några linjer mellan planeterna den 21:a så det spelar inte så stor roll längre.

- Ja det är också en feltolkning du gjorde p.g.a. allt just då handlade om årets längsta dag. Tiden finns fortfarande för detta arbete.

- Ok, då är det bäst att jag skärper till mig. Är det OK ifall jag börjar med tolkningen av mina bilder?

- Det är en bra början eftersom allt är sammankopplat.

- Om det Ok vill jag gärna börja nu.

Varelsen höjer sin högra hand, det stora ovala bordet i rummet delar sig på mitten och trappan ner till arkivet visar sig. När varelsen höjer handen kan jag plötsligt se hans ansikte, det är smalt, hans hår är långt och grått, vitt långt skägg har han och milda lite sneda ögon. Han påminner om Master Singh, fast han ser mer västerländsk ut.

Han gör ett tecken till mig att gå ner för trappan, jag börjar gå och han följer mig neråt. Trappan är inte speciellt lång, så efter bara en liten stund står jag på det blankpolerade rödgnistrande golvet. De röda kristallspetsarna på väggarna lyser svagt. Det behövs inte någon mer belysning inne i rummet.

Hur ska jag tänka med hjärtat, jag försöker flytta minnet av bilderna till mitt hjärta, det går lättast med stjärnbilden, jag blir alldeles varm i hjärtat av den. Nästa blir stjärnan med nio uddar, nu kan jag känna den i hjärtat, på något sätt hör bilderna samman. Så är det Atlantisformens tur, det är inte lika enkelt, men den hör samman med den niouddiga stjärnan, så efter en stund kan jag känna den i hjärtat den med.

Vilken av kristallerna ska jag välja för att få informationen, jag sätter mig vid bordet för att känna efter, men när jag gör det så kommer en av kristallerna svävande emot bordet av sig själv. Den valde ut sig själv! Kristallen ställer sig med spetsen uppåt på bordet framför mig, jag hälsar respektfullt på den och bugar mig. Ber att få veta vad bilderna i mitt hjärta betyder, för jag har en djup känsla av att de hör samman med det arbete som vi utför just nu med öppningen av porten för den nionde dimensionen.

När jag sitter framför den rödlysande kristallen aktiveras mitt hjärta och det blir varmt och skönt, känslan sprider sig uppåt mot mitt tredje öga. Bilder börjar visa sig. Trianglar som sakta snurrar runt varandra, bildar olika tredimensionella mönster. Pyramider bildas, stjärnor bildas av formerna.

Den niouddiga stjärnan är en symbol för plejaderna, varje udd beskriver en av stjärnsamlingens nio olika stjärnor, Pleione, Atlas, Alcoyne, Merope, Electra, Celaeno, Maia, Taygeta, Asterope.

Bilden Du målade är en beskrivning av plejaderna, samtidigt en tredimensionell bild av de nio dimensionerna eller undervärldarna som de också kallas. Om Du tänker Dig en pyramid med nio sidor sedd från ovan blir bilden enklare att förstå. De tretton olika formerna i varje del av de nio sidorna beskriver de tretton olika gudarna som kommer att gå samman till en enda gud. Mittpunkten beskriver den trettonde guden i varje triangel. Denna gud är den form som Du ser i mittpunkten. När mittpunkten är nådd kommer den niouddiga stjärnan / pyramiden att öppna upp sig utåt och bilda ytterligare en ännu större niouddig stjärna. Detta symboliserar den nya tiden som håller på att skapas, en tid av balans, frid och harmoni. Allt är baserat och byggt med kärlek och enhet som grundsten.

För att öppna pyramiden med de nio kanterna krävs flera nycklar, en del har Ni redan. Bilden som Du tror beskriver ett smycke från Atlantis, är en del av nycklarna. Se på formen i mitten av bilden, det är samma som den runda formen i mitten av pyramiden. Din syster har resten av kunskapen.

Bilden Du målade av rymden beskriver helt riktigt plejaderna. Det finns ett svart hål i stjärnsamlingen som leder till vägen för kunskap. Många har numera färdats genom detta hål för att få sin utbildning, medvetet eller omedvetet. Ta dig till platsen för kunskap för att få veta placeringen av pyramiden med de nio kanterna.

Medan jag sitter kvar färdas jag till det svarta hålet utan problem. Jag landar på något som känns som en äng, energinivån är mycket hög. Jag är på samma plats som en gång tidigare. Det finns stenar i en ring inte så långt ifrån mig, Två långa varelser med regnbågsfärgad energi runt sig kommer emot mig och leder mig till en av stenarna.

Jag ber dem visa mig platsen för pyramiden med de nio kanterna. Svaret jag får är att jag har bilden av den i mitt hjärta, jag ska söka på en plats vi tidigare har besökt men inte blivit färdiga med. Jag frågar ifall det kan vara Chang – Ri – La, de bugar, säger att aktiveringen skall ske snart och så backar de undan. Jag tar det som ett ja, och ber att få komma tillbaka till kristallarkivet.

När jag är framme frågar jag ifall det är något mer jag bör veta innan jag tar mig hemåt igen.

- Nej, denna gång fick Du veta vad Du behöver. Säger varelsen och bugar.

Jag bugar och tackar, Kristallen svävar tillbaka till sin plats, och vi går tillsammans upp för trappan till rummet med kupolen.

- Tack så mycket, jag har fått veta lite mer om mina bilder, jag vet inte ifall jag förstår, men jag tror det. Dags att resa hem. Jag bugar, och varelsen gör detsamma.

Efter en liten stund är jag tillbaka, lite snurrig i huvudet men helt OK. Har tydligen tränat på fokus när jag målade stora bilder med liten pensel minst 12 timmar per dag.

Kl. 11.08

2010 06 27

Syrran har bett mig att kontrollera varför det är nio uddar i stjärnan, eftersom all kunskap som hon känner till kopplar Plejaderna till sjustjärnorna. Jag håller med henne, och har forskat lite rent vetenskapligt, och funnit att Plejaderna är en samling av mer än 100 stjärnor som bildades för mer än 100 miljoner år sedan. Stjärnsamlingen finns i Oxens tecken, nästan alla kända kulturer har myter om Plejaderna och dess mest lysande stjärnor. Alla myter gäller de stjärnor som går att se med blotta ögat.

Den grekiska myten säger att ”De sju systrarna” är guden Atlas och hans fru Pleiade´s döttrar. Stjärnorna Atlas och Pleiade representerar föräldrarna, stjärnorna Alcoyne, Merope, Celaeno, Taygeta, Maia, Electra och Asterope representerar döttrarna.

I Japan Kallas Plejaderna för Subaru, som också har blivit ett känt bilmärke. Subaru har Plejaderna som märke på sina bilar. Detta berättade min far för mig. När jag kontrollerade, så stämmer detta.

Även Egyptier, Hinduer och Maya har legender om Plejaderna och dess stjärnor.

Maya gjorde en kalender som kallas Tzolkin 260 dagars kalendern. Den håller räkningen på Solens bana runt Alcoyne, den mest lysande stjärnan i Stjärnsamlingen. 26000 år tar det för Solen att färdas runt Alcoyne, 8 år för Venus att färdas runt stjärnsamlingen. Den 20 Maj 2012 inträffar en solförmörkelse av Plejaderna, då Solen, Månen, Jorden och Plejaderna bildar en linje.

Maj och november är de månader som energin från Plejaderna är mest intensiv. Energin som förmedlas i maj, visar sig i november.

Nu ska jag se ifall jag kan få veta varför min stjärna har nio uddar.

2010 06 27 Kl 10.19

Jag befinner mig i kristallarkivet, en röd kristall kommer svävande emot mig och ställer sig framför mig på bordet. Jag frågar varför stjärnan med nio uddar symboliserar Plejaderna och en pyramid med nio sidor.

Frågan kommer från Ditt huvud, Du måste fråga med hjärtat. Är det någon som säger till mig.

När jag försöker fråga med hjärtat finns det inga frågor, så jag måste be dem visa mig.

Jag ser en kvinna genomgå många olika ceremonier, hon kan allt som förfäderna har fört vidare från generation till generation. Det finns olika grader i invigningarna, och hon har kommit till den nionde initieringen. Den representerar en ganska hög nivå i kunskapen om tiden, och symboliseras av pyramiden med de nio kanterna och stjärnan med de nio uddarna. Då tiden är skapad för att hålla räkningen på Plejadernas rörelser på himlavalvet i förhållande till andra stjärnor och planeter, är alltid dessa stjärnor med i vårt symbolspråk.

Så tar bilderna slut, och jag antar att det inte finns fler förklaringar än att de nio uddarna och kanterna hör samman med den nionde nivåns initiering.

2010 06 28 Kl 13.58

Flera gånger har jag försökt att få tid för att försöka ta mig till grottan och de andra, dock det har inte varit möjligt tidigare. Många är de signaler jag har fått att det har varit dags, men jag har varit tvungen att blunda för signalerna. Nu äntligen har jag en stund över. Får se ifall de andra också kan.

Efter en liten stund kan jag känna grottans väggar, se det rosalila glittret och känna värmen från elden som stilla brinner i mitten av grottan. De andra sitter redan runt elden och väntar tålmodigt. Jag sätter mig på den sista lediga fällen mellan Namnmannen och Pantermannen. Örn reser sig genast och ber att få ordet.

- Lång tid har gått sedan vi sågs sist, en tid av frihet och glädje har det varit för mig och några andra. Vi har alla försökt att träna på våra nya kunskaper, och provat nya vägar. Men framför allt har vi nog alla känt oss glada och lättade för att vi lyckades lösa upp dimensionen för sorg och skuld. Vi känner alla en lättnad och glädje inom oss. Örn sätter sig ner.

Så reser jag mig, och ber om ursäkt för att jag inte lyssnat på de signaler jag fått att det varit dags för arbete. Jag har inte varit klar med arbetet att förstå mina bilder, som tydligen hör samman med vårt arbete. Nu tror jag att jag förstår mera, men är inte helt säker. Jag inser att det är dags att resa tillbaka till Himalaya och se ifall vi kan utföra resten av arbetet där. Är de andra redo för detta arbete?

De nickar koncentrerat och reser sig för att ta varandras händer. Vi se in i varandras ögon, och tänker sedan oss till platsen där vi mötte munken som kan förvandla sig till en Jak.

Efter en stund befinner vi oss vid berget Kailash södra fot, naturen känns karg, gräs och blommor växer här men inte så mycket annat. Det är mest grus och småsten som syns. Knallblå himmel, höga berg med snöklädda toppar. Det är bara vi här, men så kommer munken gående emot oss. Han är klädd i orange munkkläder. Han hälsar på oss genom att pressa samman sina händer framför huvudet och buga sig lite lätt. Vi gör samma sak.

- Det var trevligt att se Er så snart igen, Ni klarade uppgiften fint med att lösa upp all skuld och sorg för de som var låsta i sitt sinne. Ni har lyckats rensa bort mycket från Jordens egen energi som länge varit blockerat av sorg och skuld. En ny tid är på väg, en tid av glädje och frid, vi kan redan känna den. Det är dags att ta nästa steg. Följ mig.

Munken vänder och går upp för stigen mot berget Kailash. Vi följer honom, och efter en stund kommer vi fram till den dolda grottöppningen. Vi går igenom den smala sprickan, och kommer in i en ganska stor grotta. Det känns varmt och behagligt här inne, därute var det riktigt kallt. Energinivån är mycket hög, så det trycker i huvudet på mig. Munken märker detta och går runt bland oss och balanserar våra energier. När han kommer nära mig blir jag varm i hela kroppen av glädje, hans energi är ren kärlek och lycka. Nu tror jag att vi har rätt energi.

Så ber han att vi ska ställa oss i en ring igen, han ställer sig i mitten och visar oss bilder och information med sina tankar.

Han berättar att syrran ska läsa bönerullens information till henne, där finner hon platsen för var porten som skall öppnas finns. Hon måste leda Er dit. För att balansen skall ske så snabbt som möjligt skall alla vara samlade när öppningen sker. Den svarta stenen som finns tillsammans med bönerullen är viktig för balansen. Bilden för hur porten ser ut har Ni redan fått genom din målade bild med stjärnan eller pyramiden med de nio kanterna. Shakrafärgerna i porten är ljusare än dina eftersom frekvensen i porten är mycket hög. Den sista nyckeln ser ut som bilden Du målade, men är mycket mindre, Ni skall hämta den idag. Men först skall Ni få veta hur alla verktyg skall användas.

Ni har redan hämtat:

Ett kors med knutar och ädelstenar. Denna nyckel går till det första valvet som skyddar nionde dimensionsporten. Innanför denna port bör Ni ha den svarta stenen redo. Frekvensen är mycket hög här.

En liten pyramid med diamanter på sidorna som går att skruva av toppen på, det finns en vätska inuti pyramiden som är mycket viktig. En droppe av vätskan skall hällas på den sista nyckeln för att den skall få rätt frekvens för att kunna öppna den nionde dimensionsporten. Resten av vätskan skall spridas till de som kommer från dimensionen.

En bönerulle där texten varierar beroende på vem som läser den. Texten som din syster kommer att läsa visar henne var dimensionsporten finns. Hon måste leda Er vidare.

En liten svart sten från det heliga berget Kailash. Stenen är mycket balanserande och jordande. Ifall frekvensen blir för hög någon gång tänk på att använda Er av stenen då.

Ni har en bild på hur porten ser ut, när den öppnar sig kommer den att veckla ut sig som en ny stjärna för att sedan upplösas. Detta för att den nya tiden skall få mera utrymme och frihet. Tiden expanderar, och det är upp till var och en att använda sig av den för att skapa så mycket gott som möjligt.

Tiden är inne för att hämta den sista nyckeln, Ni är redo. Ni har löst upp den sorg och skuld som blockerat Er tidigare för detta uppdrag. Följ mig.

Munken går snabbt före oss rakt igenom bergväggen. Vi blir lika förvånade varje gång, men nu vet vi att det går, så vi tänker oss till andra sidan. Det är faktiskt trögt att komma igenom, men det går. Efter en stund står vi samlade och har en vacker äng med högt gräs och blommor som vajar sakta i vinden framför oss. Vi möts av munken som var med förra gången vi var här, vi hälsar på varandra. Så går de båda munkarna före oss till berget där vår resa slutade förra gången. Nu ställer vi oss alla på knä och ber en bön, jag ber att allt ska gå bra för oss, att vi ska finna den sista nyckeln, samt att öppningen av den nionde dimensionsporten skall ske på bästa sätt.

Efter en stund reser sig de båda munkarna upp och pekar på bergväggen och visar oss att vi skall gå in där. Vi ska själva gå in, de skall inte följa med oss. Vi tar varandras händer och ser beslutsamt på varandra, nu går vi tillsammans.

Vi gick rakt genom bergsväggen! Vi kommer in i ett stort fyrkantigt rum med högt i tak. Det finns bruna träornament i taket, och rummet påminner om det tempel där jag träffade Master Singh i första gången. Det är samma känsla fast detta rum känns större. Det finns en bänk vid ena väggen, frekvensen är skyhög här, det känns som om jag lättar från marken. Jag ställer mig i mitten av rummet, de andra är också med. Jo, det är samma rum, för virveln i väggen visar sig när jag tänker på hur vi ska finna den sista nyckeln. Jag förklarar för de andra att vi måste resa via virveln för att finna den sista nyckeln, Jag visar dem bilden av nyckeln som jag som tur är har kvar i mitt hjärta, och ber dem tänka på att vi ska finna den. Tänk med hjärtat och be att virveln tar oss dit. Vi står framför virveln och håller hårt i varandras händer, en efter en far vi in i suget från virveln. Efter en stund landar vi på en plats som känns mycket ljus. Det är nästan så att vi blir bländade. Vi är på en plats där det är ganska tomt, det ser ut som moln med ljusa regnbågsfärger. Det kommer fram någon mot oss. Jag kan inte uppfatta varelsen mer än att den håller något som glänser och gnistrar i sin hand. Det är en änglalik kvinnogestalt, lång och mycket ljus. På något sätt ser hon mycket större ut än vad jag känner mig, men när vi ser vad det är som gnistrar i hennes hand, ser vi att det påminner om bilden jag målade av nyckeln. Det är en ring, med en avtagbar del som är gjord av ädelsten. En stor dubbelspetsad mörklila ametist, med en rundslipad mörkröd rubin fastsatt i mitten ovanpå fyrkantiga klargröna smaragder och gnistrande blå safirer. Ett smycke från Atlantis, förklarar ängeln. Den som skall öppna porten kommer att känna igen smycket. Hon sätter ringen på mitt högra långfinger, och går sedan sin väg. Min hand blir kall och tung, smycket är otroligt vackert, ungefär 4 cm långt, och kanske en cm brett. Jag ser på de andra och ber dem att följa med tillbaka. De nickar instämmande. Frekvensen här är verkligen jättehög, mitt huvud känns tungt, och det är svårt att tänka.

- Skärp till Dig, säger Pantermannen och rycker upp mig ur något som jag inte kan förklara, jag känner mig helt slut. Nu tar vi oss tillbaka till ängen och munkarna säger han. Skärp Dig nu. Han tar tag i min hand, de andra är också med när vi virvlar tillbaka genom virveln och landar i en hög i rummet. Nu måste vi gå rakt igenom berget för att komma ut ur rummet. Jag tar av mig ringen och lägger den i min ficka, jag klarar inte av att ha den på mig. Nu kan jag tänka lite klarare. Vi tar varandras händer åter igen, och går rakt genom väggen och kommer ut ungefär där vi gick in. Munkarna väntar på oss, och hälsar glatt när de får syn på oss.

Vi känner oss riktigt glada för att de gick så lätt. Ja, bortsett ifrån att jag blev lite borta ett tag av ringens höga frekvens. Jag inser att den nog måste bäras när man har den svarta stenen med sig.

Örn frågar munkarna ifall det är något mer som skall göras innan öppningen av dimensionsporten. De svarar att alla delar nu är klara ifrån denna plats, och att de nu önskar oss lycka till i vårt arbete.

Orm & Drake frågar ifall de vet när vi skall utföra arbetet, men de svarar att tiden måste vi skapa själv, men arbetet skall vara klart när början till skiftet skall inledas. Jag antar att de menar till den 17-18 juli.

Dags att resa tillbaka, vi ställer oss i ring, håller varandras händer och tänker oss tillbaka till vår grotta, ringen finns i min ficka.

När vi är framme och samlade runt elden, ber jag dem vänta medan jag lämnar ringen på samma ställe som de andra verktygen finns. Det känns säkrast så.

Det tar en stund innan jag kan se de båda pyramiderna. En märklig formation egentligen, två pyramider möts i två olika dimensioner, en finns på jorden, en annan pyramid möter toppen uppifrån en annan dimension. En bit ifrån där de möts finns en dörr som jag kan komma in genom.  Jag kommer in i en korridor, nu kan jag se vakten direkt. Han står till höger om mig och bugar lite lätt för att visa att han godkänner att jag kommer in. En bit längre fram står bordet, på bordet står skrinet, och vid sidan om skrinet ligger bönerullen. Allt precis som jag lämnat det tidigare. Nu öppnar jag skrinet och lägger ringen vid sidan om korset, den svarta stenen och pyramiden. Nu är allt samlat. Skönt.

Vänder för att gå ut när någon ställer sig framför mig, jag når bara till bröstet på denna varelse.

- Vad vill Du mig? Frågar jag. Har svårt att hålla fokus. Varelsen studerar mig.

Det var förmodligen bara någon som ville kolla så att jag inte hade tagit något med mig, eftersom jag kunde gå vidare efter en stund. Jag blev lite skraj där, nu är det dags att resa till grottan igen.

Känner mig ganska sliten när jag åter igen kan känna att jag är tillbaka i grottan, de andra väntar på mig.

- Är allt bra? Frågar Uggla.

- Känner mig yr, svarar jag.

Uggla reser sig och gör något med mitt kronchakra. Jag känner mig bättre nästan genast.

- Tack, det där hjälpte, nu känns det bättre.

- Du glömmer att stänga mellan resorna, det är inte konstigt att Du blir yr.

- Ok, ska försöka tänka på det. Är det något mer vi ska göra idag, för jag skulle kunna tänka mig att resa hem direkt. Jag är för otränad för långresor, säger jag med ett leende.

- Smit hem med Dig nu, det kan vi alla göra. Tror inte någon av oss orkar göra något mer på ett tag. Dags att vila inför öppningen, och kontrollera ifall vi skall göra något mer. Var och en av oss kan ju försöka tala med guider för att få mer information. Vi kan ju försöka ses innan öppningen.

 - OK, hejdå! Nu orkar jag inte mer. Säger jag o bugar för att säga på återseende, men det blir inget av det för jag tappar fokus direkt.

Kl. 16.21 Två timmar och tjugo minuter!!

2010 07 11.

Snart dags med öppningen ........Jag är för "rastlös" för att göra någon själsresa. Av det min syster har berättat för mig inser jag att denna portöppning kommer att kräva en hel del av oss. Jag "vilar mig i form". Syrran är lugn, det borde jag också vara.

2010 07 12 Kl 18.40

Inte en enda gång har jag försökt prata med guider eller andra källor för att kontrollera ifall vi skall utföra något mer arbete innan öppningen av porten. Har varken haft tid eller ork, dock är jag rastlös så jag tror att jag kryper ur skinnet. En orolig känsla finns inom mig hela tiden, så jag måste helt enkelt försöka fråga vad som är på gång. Så här brukar jag bara känna mig när det är något som skall börja, något nytt som jag inte har någon aning om.

Jag tänker försöka ta mig till kvinnan i stugan, hon brukar ha koll på mig.

Efter bara en liten stund ser jag den vitkalkade lilla stugan, knackar på trädörren och ställer mig utanför för att vänta på att hon skall öppna för mig. När hon inte kommer tar jag tag i dörren och går in i rummet, det har jag gjort tidigare. Allt ser ut som det brukar. Enkelt och ombonat. Sätter mig vid bordet som står vid fönstret och väntar på henne. Känner en svart katt som stryker sig mot mina ben, och inser att hon redan är här. Kvinnan förvandlar sig ofta till en svart katt. När hon är säker på att jag kan se henne och vet att det är hon, så visar hon sig i sin kvinnogestalt för mig. Skrattar lite grann och ser glad ut.

- Det var länge sen nu, betyder det att Du har full kontroll på läget eller?

- Nej det betyder enbart att jag har tagit en paus från resor, jag har inte haft tid. Mycket arbete med siffror och ett behov av att göra annat. Men jag känner på mig att jag borde ha varit här tidigare, hoppas att det inte är för sent. Kan Du förklara varför jag är så rastlös, och varför det känns som mer arbete skall utföras innan öppningen? Är det något mer vi bör veta innan.

- Just nu är allt som det ska. Din rastlöshet beror på att din själ förbereder sig inför morgondagen. Som Du säkert inser kommer ditt arbete med själsresor att fortsätta även efter öppningen av den nionde porten.

- Är det något som vi ska tänka speciellt på imorgon?

- Det kan inte jag svara på, det kan enbart den nionde dimensionen svara på. Du får resa dit.

- Kan Du vänta på mig här medan jag försöker ta mig dit?

- Ja, res Du.

Efter en stund känns det som jag sitter i den där höga karmstolen med varelser i en halvcirkel framför mig. Jag kan inte uppfatta de som sitter framför mig så tydligt. Frekvensen är jättehög, och jag måste upp i frekvens.

Det verkar som om de visar mig kläder. De kläder som visas mig är av ett tunt sidenmaterial. Påminner om knälånga kåpor med byxor och mantel till. De använder sig av naturens färger. Guld, ljusbrunt, gräddvitt, mycket tyg, vackra spännen i någon gulvitmetall, mantlar också av siden fast mycket tjockare. Mycket broderier i guldtråd finns lite överallt, runt ärmar och mantlar och de halvlånga kåporna.

- Varför visar Ni mig kläder?

- Det är en gåva till Er alla som skall utföra arbetet, vi har redan lämnat passande storlekar till Er i grottan. Kläderna kommer att skydda Er när frekvensen höjs, det är viktigt at Ni tar på Er kåpa och byxor innan Ni börjar arbetet.

- Hur har Ni kommit Dit, till grottan menar jag.

- På samma sätt som Du är här nu. Tänk inte mer på det nu, det finns viktigare saker att koncentrera sig på.

- Ok, vad behöver jag mer veta innan öppningen.

- Vi är mycket angelägna om att Ni alla skall veta att Ni skall resa tillsammans. Alla skall vara med eftersom Ni balanserar varandra i detta arbete. Frekvensen kommer att vara hög för Er, men Ni är alla tränade för arbetet och kommer att vara skyddade hela tiden.

När frekvensen blir för hög, be då den svarta stenen om balans. När Ni håller den i handen kommer Ni att balanseras direkt. Den som har ringen på sig, bör också hålla i stenen.

Tänk på att ta bönerullen med Er. Ni som ännu inte har läst något i den skall göra det under öppningen.

När det är dags att öppna den sista porten skall ett par droppar vätska ifrån pyramiden hällas på ringen, då separeras den ifrån sitt fäste och kan användas för att öppna den sista mekanismen. Resten av vätskan skall fördelas till de inne i den nionde dimensionen.

- Kommer orden som läses från bönerullen att hjälpa till att öppna porten?

- Det får Du veta då. Ni kommer inte att vara ensamma i detta arbete, Ni är många ifrån olika dimensioner som har arbetat för samma mål under en tid. Alla kommer att samlas för att hjälpa till och skydda. Nu har Du fått veta allt som behövs, gå tillbaka nu.

- Tack! Jag bugar mig i karmstolen och tänker mig tillbaka till kvinnan i stugan.

- Så konstigt att de gav oss kläder, jag måste kolla ifall de verkligen finns i grottan. Är Det något som du vet att jag borde fråga Dig om innan jag smiter iväg?

- Nej allt kommer att gå bra imorgon, det vet jag. Ni är alla tränade, använd kläderna så är Ni skyddade i den höga frekvensen också.

- OK, vi ses säkert snart igen.

- Kom när Du har fler frågor.

- Eller när jag känner mig rastlös, säger jag med ett snett leende. Tack för hjälpen idag.

Nu måste jag kolla ifall det verkligen ligger kläder inne i grottan och väntar på oss.

Efter bara en liten stund kan jag känna att jag är befinner mig inne i grottan, Namnmannen sitter vid elden och blundar. Jag sätter mig vid hans sida och säger hej. Efter en stund öppnar han ögonen.

- Hej, säger han. Det var länge sen, hur är det?

- Jodå allt är som det brukar, full fart. Ibland undrar jag hur tiden ska räcka till allt som behöver göras.

- Det är många som upplever det så just nu, förhoppningsvis ska det bli ändring på det snart.

- Jag håller med Dig, det finns så mycket som är roligt, det hinner man alltid med ändå. Trixet är väl att fylla tiden med det vi tycker om.

- Njaeej, det var inte så jag menade. Portöppningen kommer förmodligen att hjälpa oss att uppleva tiden som mera flödande. Vi kommer på något sätt att få tillgång till mer tid om vi vill.

- Hoppas att det stämmer, för det hörs ju skönt. Har du möjligen sett till kläder som har blivit lämnade till oss här i grottan.

- Ja det är därför jag sitter här o väntar på Dig. De sade att Du förmodligen kommer för att kontrollera så att deras information stämmer. Allt ligger i en fin hög borta i hörnet. Vi ska tydligen ha speciella kläder på oss imorgon.

- Ja, de sade att vi skulle skyddas bättre om vi hade dessa kläder på oss. Tydligen skyddar kläderna oss emot höga frekvenser. Har Du fått veta något mer innan vi ska arbeta?

- Ja lite, men det är nog samma som Du har fått veta. Vi ska läsa ur bönerullen, de som inte tidigare har läst något ur den. Det är din syster och Uggla som har läst tidigare, så vi blir ju ganska många som ska läsa.

- Ja, vi får se hur det blir, jag har fått veta att allt ska gå bra, och jag inte ska oroa mig, så det tänker jag sluta med.

- Bra, då ses vi här imorgon, säger Namnmannen.

- Ja, tack för att Du väntade på mig här, vi ses imorgon. Hejdå.

- Hejdå.

Kl. 20.38

Rastlösheten inom mig är helt borta, istället känner jag mig fullständigt lugn. Synd att jag inte har ”lyssnat” till detta tecken tidigare. Men jag måste erkänna att jag trodde att jag fullständigt var ute i det blå när först jag såg kläderna, aldrig att jag skulle kunna koppla ihop det till vårt arbete imorgon. När bilderna på kläderna inte ville försvinna, så förstod jag att de hörde samman med informationen.

2010 07 13

Redan vid niotiden var jag på plats hos syrran, 45 min i bilen innan ger mig lite distans till att arbeta med själsresorna. Att resa fysiskt är inte lika enkelt, det känns klumpigt. Någon gång i framtiden borde vi kunna förflytta oss med tankens hjälp rent fysiskt. Det är många tankar som hinner susa igenom hjärnan under en bilfärd. Vad är det jag håller på med egentligen, jag borde vara hemma och arbeta med bokföringen istället.

Det är tur att jag för länge sedan har insett att vi är många som arbetar på samma sätt, fast på olika nivåer och i olika frekvenser. Alla emot samma mål, att skapa en värld där frid och harmoni råder för alla. En värld i frihet och samförstånd, en ren värld där vi behandlar varandra och Moder Jord med kärlek och respekt.

Den frekvens som min syster arbetar med och i skulle jag inte klara av. Hon går fullständigt utanför sin kropp när hon arbetar. Min själ har hela tiden kontakt med kroppen, och jag kan inte alls känna mig separerad. Har upplevt att vara utanför kroppen och hur svårt det är att få plats när man väl ska tillbaka. Jag förstår varför det är jag som gör "grov jobbet" med att få budskapen och ledtrådar till vad som skall göras och hur det skall göras.

När jag väl kom fram till henne idag, gick syrran och vattnade blommorna. Skönt tänkte jag, då är det fortfarande lite lugnt, då hinner jag berätta för henne vad som skall göras.

Ganska snart insåg jag att hon redan var på väg in i en annan värld, hennes ögon såg mig knappast. Ändå berättade jag för henne att hon skulle ha den svarta stenen i handen för balansens skull, och att det fanns kläder till henne ifall hon kunde använda dem. Kläderna skulle skydda henne och oss mot frekvensskillnaderna.

Hon lyssnade knappast, utan berättade ganska entonigt att arbetet som skulle göras kunde hon inte alls styra över, det fick bli som det blev. Allt sker på ett annat sätt för henne.

Det som allra mest har oroat mig sen jag fick veta det, är att syrran ev. skulle "upplösas" , det störde mig något enormt, men jag hade lyckat få ordning på oron kvällen innan.

Jag fick veta att det var hon som skulle hämta alla prylar i pyramiden, sen var det bara till att hänga med.

Helt plötsligt reser hon sig och säger att nu måste hon arbeta, och går helt frånvarande ifrån mig.

Dags för mig att göra vad jag kan för att hjälpa till. Eftersom jag hemma hos syrran skriver för hand, pennan och handen hinner inte med att skriva alla ord och känslor som förmedlas. Ska försöka återge vad som hände:

När syrran och jag kom in i grottan var alla redan samlade och ombytta till nya kläderna. Alla såg beslutsamma och samlade ut. Hälsade på oss med nickar och ögonkontakt. Syrran reste direkt iväg för att hämta alla verktyg från pyramiderna. Hon bytte inte kläder, för det funkade inte med hennes storlek. ( Hon är verkligen jättestor som ängel )

Jag tar på mig kläderna som finns kvar till mig, byxor och en knälång tunika i ett tunnt material som ser ut som siden, men nog är gjort av något som inte är tyg eftersom de känns ganska tunga att ha på sig.

Någon frågar ifall det är något som vi bör veta innan vi börjar.

Uggla börjar berätta: Han förklarar att tiden kommer att expandera, vi kommer att få mer tillgång till olika sorters tid, även bakåt i tiden. Detta för att vi ska få en större möjlighet att förlåta och se våra egna misstag i arbetet med att förlåta. Vi är alla delaktiga på något sätt eftersom vi hör samman med allt som finns.

Syrran kommer tillbaka och säger bara: Följ mig, så försvinner hon genast.

Vi som är kvar tar direkt varandras händer för att följa efter, allt sker i en hypersnabb hastighet. Jag vet inte vart vi färdas, när vi stannar upp är vi framför något som återigen påminner om en bergvägg. En hård stenvägg, ingen port syns i väggen, däremot kan jag se flera av de guider och hjälpare som varit med under resornas gång för att hjälpa oss att finna alla verktyg. De står i en halvcirkel bakom oss, Broder Thotalius tar några steg fram till syrran och pratar med henne om korset, det är ju han som hela tiden har följt detta kors. Efter en stund tar syrran ( som verkligen ser ut som en ängel ) fram korset och sätter det på en liten avsats i bergväggen. Det tar bara en liten stund så visar sig en oval port med en massa mekaniska delar, det ser ut som rörböjar i ett enda virrvarr. Ingen av oss förstår hur korset ska kunna placeras för att bli ett verktyg till öppningen av denna port. Så tar Örn ett steg framåt, han har kommit på att det saknas en del av kopplingarna mellan "rören". Syrran tar korset och placerar där kopplingen mellan olika rör borde sitta, det fäster fast direkt. Omedelbart börjar någon form av energi pulsera inuti rören, porten börjar lösas upp, och ser mer ut som en virvel av tjock energi. Det snurrar runt, runt. Jag väntar på att porten skall försvinna, men rätt vad det är så tar syrran ett steg rakt igenom porten trots att den inte har försvunnit!

Nu får vi snabba oss, vi följer efter och går också igenom porten som ännu inte har öppnats helt. Det är trögt som bara den, och när vi är på andra sidan är frekvensen ändrad. Det blir svårt att andas, och vi går närmare syrran eftersom det är hon som har den svarta stenen.

Direkt blir frekvensen balanserad när vi kommer i närheten av stenen. Vi ser att syrran står och pratar med porten. Hon pratar med ord som jag inte förstår, men som hörs som ett änglaspråk. Porten ser ut som en stjärna i ljusa regnbågsfärger. Namnmannen tar fram bönerullen och börjar läsa. Jag kan höra orden men kan inte uppfatta dem med min logiska sida, kan enbart förstå med mina känslor. Orden bildar en stark bön som ber att kunskapen som skall komma ifrån porten enbart ska kunna användas till kärleksfullt arbete, och gott till hela universum.

Jag är helt koncentrerad på att balansera min syster. Hon tar fram pyramiden, skruvar av toppen och droppar ett par droppar av vätskan på ädelstenarna på ringen som hon bär. Ädelstenarna lossnar från ringen och placeras i stjärnans mittpunkt. Genast börjar stjärnan att pulsera, diamanterna på pyramidens kanter lossnar av sig själv, och liksom väljer sin plats i stjärnans kanter. Var och en har sin plats, det var säkert minst tjugo diamanter som flög i luften.

Vätskan som finns kvar i pyramiden liksom växer och flödar ut överallt och omsluter oss, frekvensen balanseras. Syrran pratar fortfarande med porten och det lyser om den.

Så blir det min tur att läsa ur bönerullen, tar fram pergamentrullen och står en stund och tittar på ett vitt papper. Så kommer det fram tecken som jag kan läsa:

En tid av evinnerlig frid ligger framför Er, om ni väljer att gå denna väg.

Var och en av Er måste ta detta beslut.

Inget är av tvång, enbart av kärlek.

Vandra med kärlek i Ditt liv all tid.

Vandra med respekt i Ditt liv all tid.

Vandra med glädje i ditt liv all tid.

Vandra med lycka i Ditt liv all tid.

Vandra i frid i Ditt liv all tid.

Vi som finns här tillsammans och har lyssnat på orden som läses av mig, väljer direkt att vandra denna väg.

Precis när vi har uttalat orden att vi väljer denna väg börjar porten att stråla och öppna sig mer och mer. Det gör ont i mitt huvud av frekvensändringen, och inser att den svarta stenen är långt borta. Stjärnan öppnar sig, och vi faller på knä med böjda huvud. Syrran står upp och ser till att vätska från pyramiden kommer alla till del, även de som kommer inifrån porten. Det är någon form av livsenergi eller livskraft som fanns i pyramiden. Vätskan balanserar de som kommer ut ifrån porten så att de kan vara i vår energi. Öppningen i porten sprider en känsla av ren vishet och frid. De som kommer ut liksom skrider fram, det ser ut som änglar. En av dem går fram till syrran och pratar med henne. Så vänder hon sig om och ser jätteglad ut, och säger att hon skall bara.....så försvinner hon! Helt borta! Jag blir så orolig så jag nästan tappar fokus.

Det var detta som jag var rädd för skulle hända, jag står kvar och väntar, kanske kommer hon tillbaka.

Reser mig från stolen där jag sitter vid bordet för att kolla så att hon fysiskt finns kvar hos mig, jodå hon finns där.

Bra, då kan jag gå tillbaka till den nionde dimensions porten.

Allt är fridfullt och ljust, energin har jämnat ut sig och den första porten är numera också borta. Änglarna som väntat på att få komma igenom den nionde dimensionsporten är redan på väg till sina uppgifter.

Vi står kvar en stund och ser på varandra, Uggla, Namnmannen, Pantermannen, Orm & Drake, Örn och jag. Alla är glada men ser ganska trötta och slitna ut, kläderna som var så fina när vi började hänger nu i trasor. De har säkert skyddat oss mot frekvensändringar. Väntar på att syrran ska komma, men till slut inser jag att jag måste hjälpa henne att komma tillbaka till sin kropp. Det är dags att resa tillbaka till grottan, och när vi väl är där säger jag till de andra att det har varit en stor ära och ett nöje att arbeta med dem. Jag måste tillbaka direkt till syrran. De nickar och ler, vi ses snart igen säger de. På återseende säger jag.

Ganska tung i huvudet reser jag mig ifrån stolen för att gå bort till syrran. Jag är nog också lite "borta". Frågar henne tyst ifall hon vill ha hjälp med att komma tillbaka, hon grymtar mycket svagt. Jag tar det som ett ja, och börjar röra vid hennes armar och håret för att få henne att känna att hon har en kropp. Pratar lite med henne, tar ett par stenar och placerar i hennes händer, skapar ett jordkraftsbad för att hon skall kunna få mer jordenergi. Det rycker i händerna på henne och ögonen fladdrar när hon försöker öppna dem. Efter en stund lyckas hon med att öppna ögonen. Pupillerna är lite större än ett knappnålshuvud. Det ser läskigt ut, men numera vet jag hur hon ser ut när själen fortfarande vill vara utanför kroppen. Det är svårt att kontrollera kroppens rörelser, och tydligen är ögonen mycket svåra att kontrollera. Jag pratar med henne, och börjar få vettiga svar, så efter en stund hjälper jag henne att resa sig. Det tar en stund innan hennes kropp lyder som den ska, men under tiden vi sitter och berättar för varandra om våra upplevelser under resans gång så klarnar hennes ögon betydligt.

Det känns som om vi är färdiga för denna gång. Inget jubel, ingen glädjekänsla. Kan bara känna en djup frid inom mig för att allt gick bra, och att alla är tillbaka i denna verkligheten igen, även syrran.

Nu vill jag ha kaffe och en pratstund om vanliga saker innan det är dags för mig att köra hem. Tillbaka till verkligheten, eller?

Vilket är det som är verkligheten? Jag har valt att se båda dimensioner som verkliga, och tror att det är många fler än jag som också arbetar på detta sätt, men som kanske inte vågar eller vill berätta. Kanske blir denna berättelse en bekräftelse på att deras arbete också är verkligt.

Tack för att Du har läst. Nu blir det nog inte mer skrivet på denna sida.

Berit