Spiritualjourney.se

171226

Vad händer 2018?

Det är en ny tid av lärande, ny kunskap och uppvaknande till ny kunskap. Ibland omtumlande och overkligt brutalt, men samtidigt nödvändigt att bryta ner gamla mönster för att se det nya.

Vår Jord kommer att protestera med Jordbävning, vulkanutbrott, stormar och översvämningar för att vi ska förstå hur små vi är i det stora hela. Det är inte mycket vi har att säga till om ifall vi inte ändrar vårt sätt att leva NU. Politiker måste ta beslut Nu, och vi måste förändra konsumtion och ovanor.

Lärande och ödmjukt betrakta förändring, men samtidigt våga säga ifrån när något är fel.

Fred är något vi måste välja, men inte enkelt när det är pengar som styr. Vem ska bestämma vad som är rätt eller fel?

När det fortfarande finns de som inte väljer med sitt hjärta, utan låter huvud och vinstintresse visa vägen, då kan det bli riktigt fel.

Att våga välja hjärtats väg är inte alltid enkelt, men när man väl har tagit steget dit finns ingen annan väg att gå - all tid och alltid.

2018 är också en tid av vila och utnyttjade av tid på ett sätt som gör att du mår bra. Stress finns på olika nivåer, men kan vara positivt om det är med glädje stressen kommer. Negativ stress gör att din kropp bryts ner snabbare och du får stopp i din hjärna. Se signalerna i tid, sluta med negativt beteende oavsett vad det innebär. Du vet bäst själv. Lär dig njuta av det lilla i livet, därmed öppnar du upp en väg till ditt hjärta.

Det finns alltid en väg som ligger framför dina fötter, du måste bara lära dig att finna den. Lär dig att känna igen tecken på att du är på rätt väg. Det känns som om du har ett flyt i allt du gör. Tecken kan ofta vara enkla saker som en fjäder du finner på din väg eller en fin pinne. Det är känslan som visar dig vägen. Ibland måste du vända upp och ner på allt i ditt liv för att finna känslan eller hitta tillbaka till den, och ibland bara bryta gamla mönster. Lär dig välja väg med ditt hjärta så hittar du din väg.

180227

Ärkepajasen

Ja – så var det en person som kallade mig på FB. Han tyckte att jag skulle börja med att logga ut från FB och ta en kaffe vid havet istället….. bra idé, det där med kaffet vid havet -  så jag har loggat ut från FB en tid – jag följde minsta motståndets lag - tills nu.

Varför skulle jag behöva ta någon skit eller kritik, det är ju frivilligt att läsa.

Jag har tänkt ganska mycket på denna person som tar sig tid att läsa mina texter, och sen också kommentera med de orden. Det finns säkert fler som tycker samma som han, men också de som tycker motsatsen. Självklart ska var och en få tycka vad den vill.

Märkligt att lägga tid på något som man tycker är så urdåligt att man kan kalla personen som skrivit för Ärkepajas. Vad vet han om mig egentligen? Vet han att mina texter och budskap nästan alltid skrivs i ett förändrat medvetande tillstånd? Vet han att de flesta av dessa texter och budskap är flera år gamla? Vet han att jag inte minns något av vad jag skrivit, att allt är nytt för mig när jag själv läser?

Hur kul är det att läsa detta ord ”Ärkepajas” om sig själv? Det gör självklart ont och jag behöver inte ta någon skit från någon som inte vet vem jag är.

Sådana ord får mig att vilja strunta i att det finns en andra sida, att vägra lyssna på vad de vill säga.

Samtidigt vet jag att detta enbart är en person som är en spegling av mig själv, hur jobbigt det än är att veta detta. Jag blir ledsen över att inse detta, vad är det hos mig som speglas i denna person?

När jag möter människor som jag lär mig älska på olika sätt, blir jag alltid lycklig över att inse att de är en spegling av mig. Det är skönt för någon som mig, som aldrig riktigt har accepterat att jag är värd att älskas.

Det är enkelt att se det fina och goda i andra människor, men mycket svårt att se det hos sig själv.

Jag vet inte vad det är hos mig, som kan vara en spegling i en person som tycker att jag är en ärkepajas. Det känns meningslöst på något sätt, något jag inte förstår. Vad jag än tycker om mig själv eller någon annan så är det inte att jag eller någon annan är en ärkepajas. Ordet innefattar så mycket skit att jag inte ens orkar tänka på det.  Kanske är det just det att jag har svårt att acceptera att jag är värd att älskas.

Så - jag väljer att förlåta dig, och se dig som vilken kärleksfull medmänniska som helst.

Vem Du nu än är, så är det OK. Någon gång i livet kanske Du också inser att det finns något som är mycket större än vad vi kan förstå. Något som är parallellt med vår verklighet. En dimension som ligger mycket nära vår, där vi alla kan kommunicera med varandra. Bara vi har rätt frekvens eller rätt medvetandetillstånd. Den dagen Du inser detta, eller vill veta mer blir Du också samma ärkepajas som jag är. Ärligt talat tycker jag också att det är mer än konstigt, men eftersom jag för länge sedan har gett upp mina försök att strunta i den andra sidan, så får det vara hur konstigt det än vill. Jag tänker inte sluta skriva bara för att Du tycker att jag är en ärkepajas.

Du är varmt välkommen att bli en av oss många som har insett att det finns en ”andra sida”. De jag har fått budskap ifrån har enbart förmedlat kärleksfulla budskap till de som behöver läsa dem. Kanske är du en av dem som också behöver läsa, eller – genom att läsa - vakna som de kallar det.

Vad är det vi ska vakna upp till då?

De förklarar det som att vi alla hör samman med den energi som allt består av. Med denna energi kan vi kommunicera med varandra och därmed skapa nytt tillsammans. Vi kan känna oss som en enda del av alltet. Som ett litet gruskorn samtidigt som hela universum. Vi kan få information och ny kunskap, bara vi lyssnar till de som förmedlar. All kunskap finns lagrad i denna energi, det gäller bara att förstå, att finna rätt frekvens.

Vi har alla olika förutsättningar, men tillsammans kan vi skapa något helt nytt. De vill att vi tillsammans vaknar upp, och skapar en värld i fred, där var och en har lika värde. En värld där beslut fattas med kärlek som grund. En värld där Jorden, miljö, natur, mångfald och människor kommer före krig, maktbegär och girighet.

Det är dags att börja tänka med hjärtat, då fattas rätt beslut. Skala av alla lager av rädsla som ditt ego har skapat för att skydda dig. Våga visa vem du innerst inne är.

Tack för att Du har läst.

Namasté

Berit

190829

The Raven is calling.

För många är Korpen en magisk fågel, en fågel som hör hemma i sagor, sägner och Nordisk mytologi.

För mig som har mycket Korp i skogarna runt vår gård, är Korpen en odåga som dödar sitt byte på det grymmaste sätt jag kan tänka. De hackar ur ögonen på sitt byte, t.ex små Harungar för att sedan kunna döda dem enklare. Jag är inte dummare än att jag förstår att djur som äter kött måste döda andra djur, ifall de inte enbart är asätare. Dock anser jag att onödigt lidande för att döda är något av det vidrigaste som finns. Just därför gillar jag inte Korpar, och vill helst inte ha dem i min närhet.

Nu är det ju så att de bor i skogen bakom vår gård där jag vandrar med min hund och rider mina hästar, så jag möter dem mycket ofta, och hör dem ropa. De har många säregna ljud, så jag antar att de pratar med varandra.

För några veckor sedan började jag få en mening inne i huvudet när jag hörde Korparna ropa.

” The Raven is calling” på engelska dessutom! Varje gång jag hörde Korparna, så kom denna mening i mitt huvud. För varje gång som jag ignorerade meningen, drogs jag närmare och undrade varför i hela friden fick jag detta i skallen??!!

Efter att ha ”blockat” känslan (minst 20 ggr,och ungefär lika många dagar) av att behöva undersöka rent andligt vad det var som var på gång, så frågade jag min syster ifall hon visste ifall det var något på g…… och det kunde hon inte förneka, så nu är det dags att ställa frågan.

Vad är det Korpen vill?

Jag vill bara ge mig in i detta ifall det kan hjälpa andra människor! Dessutom vill jag att det sker i kärlek och fred med allt i Universum!

Jag sitter och andas stilla och sakta, mitt hjärta öppnar sig mot Universum, måste ställa mig upp. Mitt huvud är helt tomt, hjärtat slår några dubbelslag. Den där punkten mellan ögonen är aktiverad, den liksom surrar och vibrerar när jag blundar Världen runt omkring mig börjar suddas ut, och det är ganska svårt att skriva. Måste hålla mig kvar här på något sätt, därför skriver jag utan att något speciellt händer.

Vad vill Korpen?

Så ser jag en mycket gammal kvinna med vackert, prydligt kammat vitt hår. Hon är mycket brun i hyn, lite kutrygg, sträcker vänligt fram sin hand

-  Var inte orolig, jag ska ta hand om dig. Säger hon stilla

- Varför vill Du att jag kommer hit? Varför har Du kallat på mig?

- Du har en uppgift framför dig nu. Jag ska leda dig dit. Var inte rädd

Jag tar ett djupt andetag, tror jag glömde andas ett tag där Ser en stig framför mig, en skogsstig, ett litet lågt hus, en katt och en trädgård Allt ser prydligt ut. I trädgården sätter vi oss vid ett lite krokigt bord, men stolarna är sköna. Hon häller upp en kopp kaffe till mig och sig själv. Plirar med ögonen emot mig, och ser lite småbusig ut.

- Vill du veta, eller börja direkt. Frågar hon.

-  Det är en bra fråga, jag har alltid trott att jag inte får mer än jag kan klara av, och jag vill nog helst inte ha någon förklaring innan vi sätter igång, vill inte ha någon förutfattad mening om vad jag ska uträtta.

Jag blundar, och pricken mellan mina ögon färgas röd, och mitt tredje öga börjar pulsera som ett organ. Det liksom suger in energi och pulserar ungefär som hjärtats slag. Det ser ut som en blomma med många kronblad som suger upp energi in i mitten. Så kommer det en blockering och stannar upp hela flödet. Automatiskt tar jag och rensar med mina händer, liksom när vi tar bort blockeringar vid healing. Upplös tänker jag aktivt. Olika färger pulserar mellan ögonen nu, rött blått blir lila och klarblått. Jag rensar flera gånger tills jag ser en del av Universum framför mig. Blir så tacksam för att det jag gör för mig själv, även kan hjälpa andra att se klarare.  Tacksamt sänder jag kärlek till allt som finns, med hopp om fred och en framtid för oss alla. En ren Jord och mångfald på alla sätt. Jag ser framför mig hur vår Jord är klarblå av ren luft och rent vatten, människor och djur lever ett gott liv i ett paradisliknande liv. Frid råder över allt.

Jag stänger mitt hjärta och mitt tredje öga med denna bild i minnet.

Min hund som blivit orolig för mig står och flåsar vid min sida, och jag börjar vakna på riktigt.

I efterhand tackar jag kvinnan med det vita håret för hjälpen att tryggt utföra detta, vad det nu var för något som jag gjorde. Har dock aldrig någonsin tänkt på att göra det. Kanske behöver fler göra på samma sätt, eller räcker det ifall tillräckligt många gör så här? Tippingpoint?

2009-01-24 kl 10,52

Minne från en annan tid. Vi kan kalla tiden Atantis

Naturligtvis har jag hört talas om Atlantis och en högtstående civilisation som enligt legenderna fanns för många tusen år sedan. En civilisation med en annorlunda kultur och högteknologiskt kunnande vitt skiljt ifrån vår. Framför allt har jag hört att Atlantis sjönk ner i havet, men mer än så har jag inte brytt mig om att veta, har aldrig haft något behov av att veta mer heller.

Men så har ett cellminne vaknat upp efter en regression jag gjorde för ett tag sen, och jag vet inte ifall det minnet kommer ifrån Atlantis, Du får själv bilda Din egen uppfattning om mitt minne....kanske en ren fantasi eller dröm? Fast det känns inte så i fantasier och drömmar.....inte i mina i alla fall.

Atlantis sista dagar och början på en ny tid.

Med fullständig panik i bröstet inser jag att jag befinner mig helt ensam i en kapsel av mörkt gnistrande kristall, ett rödgrått glitter omger mig och det är bara golvet som är helt blankpolerat. När paniken lägger sig förstår jag att kristallkapseln är omgiven av havet, på något sätt kan jag utan problem andas i kapseln, jag ser inte någon mat eller möbler bara kristallväggarna som ger ifrån sig en energi. Det är precis som om jag kan leva länge på denna energi. Jag har ett barn i magen och jag är lycklig över detta barn.

Helt plötsligt blir jag helt o hållet förtvivlad när jag inser att de har satt in mig i en räddningskapsel för att rädda mig! Varför fick jag inte dö med mina älskade, en maktlös sorg griper tag i mig och nästan vrider om hela kroppen på mig, sorgen gör fysiskt ont och jag ber att få veta varför just jag skulle bli räddad. I samma ögonblick som frågan kommer inser jag att det är barnet i min mage som egentligen är den viktiga, det är barnet som är viktigt.

Vi backar tiden lite för att få veta i vilken tid eller var någon stans jag befinner mig.

Rena vita gator med prydliga vita våningshus vid sidorna, jag kan inte se några människor just nu, men ser förundrad på energikupolen som håller havet borta från samhället. Tydligt kan jag se stora stim av fiskar i alla färger simma utanför, det är precis som om jag är inne i ett bakvänt akvarium. Luften känns frisk att andas, men jag får en konstig smak av någon mineral i munnen...det är precis som om luften produceras nere på havsbottnen. En industri framställer luft och byggnadsmaterial av havsvattnet. Det vita i gator och hus kommer från saltkristallerna som är en restprodukt vid syreproduktionen. Jag kan inte märka att min kropp känns torr av saltet, så det är förmodligen inbundet i något annat material för att inte påverka innevånarna negativt. Mina kläder är gjorda i ett tunt material med samma känsla som siden. En vacker lång klänning i en turkos färg. Barnet som jag har i magen är inplanterat som frö. Även om det inte helt och hållet är mitt är jag lycklig för det ändå.

Samhället på havsbottnen är ett experiment lett av vetenskapsmän som bl. a sysslar med genförädling. De förädlar människor för att snabba på utvecklingen samt för att få fram nya mutationer. Det finns inte plats till så många människor under kupolen på havsbottnen, därför är det endast de som är vetenskapligt intressanta som får stanna kvar i kupolen. De som är färdigstuderade sätts upp på land, där det också finns ett högt utvecklat samhälle. Ännu så länge har jag inte fått besöka land, och har ingen längtan efter det heller. Mitt arbete och mina nära finns på havsbottnen.

Jag är lycklig över att få föda ett barn, jag lever med människor som jag älskar och känner mycket djup respekt och kärlek för. Dock är detta med känslor något nytt för vetenskapsmännen, det är min förmåga att känna och uppleva känslor som har gjort mig vetenskapligt intressant, vilket jag är stolt över! Därmed får jag möjligheten att få ett barn! Inplanteringen hade lyckats efter många misslyckade försök, de hade lyckats med att blanda mitt ägg med sin egen sort! Vetenskapsmännen ser ut som människor, fast de har smala långa kroppar, större huvuden, och mörka vackra stora ögon, ganska långa smala fingrar, och de förstår alla tankar man tänker. Känslor är något nytt för dem och de har blivit fångade av kärlekskänslan och vill utveckla den. De finns andra vetenskapsmän som hellre utvecklar hatet, för de anser att det är mera mäktigt, men de som arbetar med mig är förtrollade av känslan i kärleken. Eftersom de kan läsa tankar, kan de också känna känslan som är helt ny för dem.

I samhället på land finns det siare, i början av tiden var det de som styrde alla beslut, men siarna har inte längre någon egentlig makt. De är väktare av jorden och himmelen och deras profetior brukar lyssnas på. Siarna har länge varnat för borrandet efter kraften på havsbottnen som kommer att göra att jorden veckar sig. Borrandet efter kraft kan endast ske på ett fåtal ställen, och energin som utvinns används till energikupolen på havsbottnen.

Siarna har förutsett kupolens och samhällets undergång, men vetenskapsmännen som lever under kupolen på havsbottnen anser att de har studerat jorden tillräckligt för att veta när något sådant kommer att ske. Detta kommer inte att ske på många tusen år ännu enligt dem. De kan inte se faran i borrandet som siarna kan, de har helt enkelt ignorerat varningarna. Det är en av anledningarna till att det enbart finns ett fåtal farkoster som kan transportera endast en människa i taget till ytan. (Vad vi människor inte förstod var att de på detta sätt också kontrollerade oss, men detta har jag insett i efterhand.)

Min mage är stor, bara några dagar tills det är dags att få se mitt barn, jag är lycklig när jag märker en kraftig störning i kupolen. Marken skakar, mullrar och vibrerar. Detta är inte normalt och jag rusar livrädd till laboratoriet där jag också arbetar. Alla är panikslagna och de vetenskapsmän som leder forskningen på mig sätter mig omedelbart i en transportkapsel, och sänder iväg den till ytan medan allting kastas runt inne i laboratoriet. Industrin som upprätthåller kupolen blir också skadad, och kupolen försvinner, havet krossar alla byggnader och dödar alla som finns kvar. Allt är utplånat på bara några minuter. Jag vet inte ifall vetenskapsmännen klarade sig!

Kristallkapseln jag befann mig i spolades så småningom upp på land. Samhället på land var helt bortspolat och krossat av jordbävning och flodvågor. Det fanns inte någonting alls kvar av teknologi, industri, byggnader, absolut allt material var borta. Nästan inga människor hade överlevt. Ett fåtal som fanns kvar hittade mig och tog hand om mig precis när det var dags att föda mitt barn. Det blev en dotter!

Endast ett fåtal människor hade överlevt en förintelse av stora mått. Moder Jord hade sagt ifrån och faktiskt veckat sig som siarna hade förutspått.

Vi som överlevde fick lära oss att leva utan de resurser som funnits tidigare, allting var utplånat, och vi var tvungna att börja jaga och fiska för att få mat. Vi lärde oss att leva med naturen och uppskatta att vara nära den och varandra. Jag lärde mig att känna respekt för alla människor och jorden vi lever på. Jag levde nära min dotter i många år, och älskade henne varenda sekund, lycklig över att ha fått möjligheten att leva med henne. Hennes utseende var mest lik mitt, men vissa drag kunde jag se från vetenskapsmännen, hennes långa smala kropp och vackra ögon som strålade av kärlek mot mig och sina egna barn.

Så slutar mitt minne från tidens slut och början på en ny tid.

Jag kan förstå varför jag är den jag är idag när jag läser igenom vad jag skrivit.

Jag har en djup respekt för alla människor och jorden vi lever på, och kan inte förstå varför vi hela tiden måste kriga med varandra och suga ut Moder Jords resurser. Kanske beror det på denna erfarenhet från en kultur som faktiskt gick under på grund av att respekten för Moder Jord inte fanns kvar längre. Det känns som om vi just nu håller på att upprepa ett gammalt mönster.

Låt oss tillsammans ändra på det!

15 Sept 2018 kl 12

Jag vet att jag borde gjort detta tidigare, men det finns för mycket i mitt liv som känns mera verkligt och i mer behov. Tiden är inne att göra det jag lovat en gång i något efterliv.

Jag ser tydligt vägen dit. Månen speglar sig i vattnet med ett gyllene glitter. Himlen är mörkt kungsblå, och stjärnorna lyser som små fyrar.

Vägen till pyramiden är längs med månens glitter i vattnet.

Pyramiden visar sig, och efter en stund ser jag även den spegelvända pyramiden. Topparna möts nästan. I spetsen på den översta pyramiden finns en liten öppning, dit dras jag helt automatiskt.

Väl inne ser jag en stentrappa som leder uppåt, väggarna känns kala, men efter hand som mitt medvetande ändrar sig framträder symboler, tecken och bilder på ett språk jag nu inte förstår.

Livets väg heter denna trappa, bilderna ska beskriva delar av olika tidsperioder som funnits i Universum. Trappan slutar i ett rum som vidgar sig, liksom expanderar. Jag går framåt, och knäfaller framför en jättestor Horussymbol.

Frågar varför jag är där.

Din uppgift är att skapa en plats/möjlighet för att dimensioner ska kunna samverka.

Hur ska jag göra?

Dela dig i två delar, lämna din fysiska kropp och följ med mig. Du kan vara lugn jag skyddar dig.

Fäster min silvertråd vid hjärtat och ber en bön att allt ska bli bra Ser min kropp stanna kvar när vi lämnar pyramiden

Ser ett strålande ljus som kommer från Nordväst, men det kommer inte fram …något mörkt ligger som ett skal och tar bort ljuset.

Skalet eller den mörka bubblan måste på något sätt få ett hål sig.

Jag ställer mig där ljuset kommer fram, liksom en tub av energi, känner mig superladdad mellan det mörka och det gyllene ljusa, jag blir både mörk och ljus, jag andas in det gyllene ljuset tills jag är helt fylld, och därefter ber jag om kraften att få bort den mörka skalet som inte tillåter ljuset att passera.

Helt plötsligt känns det som om skalet får ljusa sprickor, min själ/kropp sticks, och det går vågor av energi igenom mig.

Sprickorna blir tydligare, ett hål bildas vid mina fötter, ljuset spricker igenom, och jag kan se att ljuset trycker bort det mörka skalet underifrån tills det helt rämnar och liksom flyter iväg i stora block.

Nu ställer jag mig där ute någonstans i Universum och bara andas ljus, och låter det fylla mig med ny energi, hjärtat liksom strålar ljus, jag ser många göra samma sak, vi blir fler och fler, energivågor går igenom min kropp, och jag sticks. Det finns inte en enda cell i min kropp som inte är ljus, jag kan se ett ljusnätverk av alla som står här och gör samma sak som jag. Mycket symetriskt, vi är på en plats där vi alla är ett. Ett med varandra och allt som finns i Universum

• Vi är
• Vi är skaparen
• Vi är skapare i Kärlek
• Vi är kärlek
• Vi är ett med alltet och detta är ren kärlek.

En lång stund står jag där och bara njuter av denna gyllene kärleksljusa känsla. Mitt hjärta är varmt, och mina celler börjar sluta stickas. Jag kan börja andas igen och återvänder till det stora rummet i pyramiden.

Tackar för hjälpen, och för att få ha varit med om detta otroligt vackra, men samtidigt lite läskiga i början. Allt gick ju bra, så jag går ner för trappan och tillbaka ut genom öppningen i pyramiden. Går längs med månglittret tillbaka till mig själv igen.

Namasté

När du är på denna plats i dig, och jag är på denna plats i mig så är vi ett. Med varandra, och med källan till alltet.

16 Sept 2018 kl 13,42

Har en obehaglig känsla av att jag borde fått bort de bortflytande mörka flaken, hoppas kunna gå tillbaka och kontrollera ifall jag ska göra något åt det, för det känns inte bra att låta allt detta mörka bråte bara flyta runt hur som helst.

Vägen tillbaka måste ju vara via Månens glitter i havet, så jag går samma väg som sist.

Jodå, de två pyramiderna visar sig, snabbt dras jag mot öppningen i den översta, följer stentrappan uppåt tills den slutar i ett stort tom rum som expanderar.

Därinne är jag mycket liten, går sakta framåt eftersom jag inte riktigt ser var jag sätter fötterna

Ställer frågan:

Hur ska jag göra för att få bort de stora mörka flaken som bröts bort ifrån det skal som blockerade det gyllene ljuset att nå oss?

Res tillbaka, dela dig i två och samla ihop allt, upplös sedan med det gyllene ljuset.

-Tack

Fäster min silvertråd noga vid mitt hjärta och ber en bön att allt ska gå bra.

Snart befinner jag mig där det gyllene ljuset liksom strålar som en tubformad blomma ner mot Jorden. Ljuset delar sig och sprids ut i ett symmetriskt mönster till allt och alla som finns på Jorden. Det är precis som om detta mönster alltid har funnits, men nu är ljuset starkare.

Vänder mig om för att söka de stora flak som bröts loss, kan se dem driva runt.

Försöker på olika sätt samla ihop, men de är mycket större än mig.  Finns dessa flak runt om Jorden, eller enbart här där ljusblomman börjar sprida sitt ljus?

Det mörka skalet har placerats där för att skapa motstånd inom var och en för att inte tillåta enhetsmedvetande att få komma fram.

Vad består skalet av?

Olika former/materia av negativ energi, som enkelt med ljusets hjälp omvandlas till ljus.

Så ifall jag sänder ljus till de stora flaken så kan de omvandlas.

Prova, så får du veta.

Ställer mig en bit ifrån de stora mörka flaken och tänker att jag sänder ljus till dem

Mina händer strålar ljus, mitt hjärta strålar kärlek, flaken ställer sig rakt upp, blir kolsvarta och börjar smälta bort och upplösas, tills jag inte kan se något av dem längre.

Nu kan jag börja andas igen, mitt hjärta hoppar lite extra i bröstet, men med några djupa andetag kan jag återvända till det stora rummet igen.

Rummet känns märkligt nog som ett fysiskt organ. Nu finns det inte längre några lösa trådar, inte något som jag har glömt eller missat. Allt är lugnt inom mig.

Dags att gå ut och mocka lite hästskit så jag kan komma ner på Jorden. Är mycket ovan vid detta arbete.

Namasté

Tack för att Du har läst

Berit

26 Dec 2018

En resa som börjar precis just nu.

Har ganska länge tryckt bort insikten om att det är dags att skriva.

Hur kan jag veta att det är dags?

Jag bara vet, min fysiska kropp orkar inget mer, stod länge och tittade på Eroz sadel, men insåg att det inte finns mer kvar av min energi. Hundarna och hästarna får klara sig själva idag, för nu har jag satt mig framför datorn för att skriva.

Känner att en andevarelse är nära mig, men kan inte se bara känna.

Vad vill du?

Din resa börjar nu, följ med mig.

Var ska vi - frågar jag osäkert

Du kommer att klara detta, var inte orlig.

OK Tack. Jag slappnar av och tar ett par djupa andetag

Min själ liksom lyfter, det känns som om jag passerar gråa moln, kommer fram till trappsteg, en stor hög dubbel snidad trädörr, öppnar den och går in i ett stort rum.

Vitt marmorgolv, högt i taket, människor i färgglada långa kläder - mantlar. Det är en fest, människor står i grupper och pratar, ser trevligt ut. Jag ledsagas förbi alla av varelsen som hämtade mig. En ny dörr öppnas och jag får gå in i detta rum själv. Varelsen bugar och säger att han väntar utanför denna dörr tills jag kommer tillbaka.

Detta rum är mörkare, någon sitter vid ett skrivbord, en brasa sprakar i en eldstad Går lite närmare för att kunna se bättre.

Mycket märkligt, det känns som om det är min lärare Mr. Singh.

När jag har känt igen honom så reser han sig upp och bugar på sitt speciella sätt med händerna sammanpressade framför hjärtat. Jag hälsar på samma sätt.

Hur står det till, frågar jag

Han svarar att det är bra, men att han är smått irriterad för att jag har lagt min livsuppgift på hyllan.

-Du vet mycket väl att du inte kommer undan, säger han strängt.

-Jag har inte kommit för att bli uppläxad, det är mitt val och jag är inte intresserad av att lyssna på sådant jag redan vet. Ifall du vill berätta något för mig som vi alla behöver veta, så gör det nu, för nu är jag här.

Han ler lite snett, och ber mig följa med till en välkänd plats där min energinivå höjs omedelbart. Färger och konturer blir starkare, och jag slutar nästan att andas, måste andas medvetet så att min kropp får syre.

Så börjar ord komma.

Vår Jord har funnits i eoner av tid. Många olika varelser och samhällsstrukturer har funnits. Alla med samma utgång. Vi förintar oss själva, varje gång är det girighet som är den avgörande orsaken.

Jorden kommer alltid att överleva i någon form, men det är möjligt att ni kommer att orsaka så att varje större däggdjur på Jorden försvinner inom de närmaste 100 åren, däribland de flesta människor.

Vattnet på Jorden kommer att förändras, så att strömmarna i haven byter riktning, regnet kommer att fräta, land kommer att sjunka eller torka.

Ett fåtal bolag sprider gifter i vattnet, i luften vi andas och under Jorden när de söker efter olja, detta gör att vattnet fräter och blir förgiftat. Jorden spricker, något händer med Jorden. Den ändrar sig, land flyttar. Luften går inte längre att andas, och vattnet blir sjukt.

Jag ser in i en möjlig inte så avlägsen framtid.

Det är mycket smutsigt, ingen grönska, himlen är svart, hålögda magra människor vandrar som zombies i klädtrasor och äter vad de kommer över - även varandra. Råttorna mår bra, de lever i bäckar som ser ut som soptippar. Stora ormar och Krokodiler trivs också. Alla däggdjur som lever i hav är utdöda, jag kan inte se någon fisk, men de borde finnas..ser väldigt mycket plast överallt i haven. Jag letar efter något som är bra…någonstans. Det är varmt!

Det finns platser som är rena för människor, men de är avlägsna. De som bor i städer har inte en chans, för mycket människor. De som fortfarande lever är rädda för det mesta, t.ex varandra. De som klarar sig är de som hjälps åt och delar allt, de bor där det är lite kallare.

Nu får jag se an annan möjlig framtid, som är mycket ljusare.

Skogar och fåglar, mångfald av alla djur som finns. Ren luft att andas, vattnet är rent och vi människor lever tillsammans i fred med varandra och Jorden. Liksom ett paradis.

Jag ser människor med olika hudfärg och kulturer som hjälps åt att skörda åkrar, bygga hus, och utvinna sol, vatten och energi ur nya enkla uppfinningar som alla kan hantera och bygga utan större kostnad. Människor skapar nya mindre samhällen som har samma intressen. Jorden har inte längre några länder med gränser att försvara. Alla bidrar till varandra, det finns ingen anledning till krig eller till att vara rädd. Girighet existerar inte, bara en önskan om att få leva i fred med varandra och Jorden.

Otränad som jag är försvinner synen och jag går tillbaka samma väg som jag kommit. Säger farväl till Mr.Singh, går ut från hans rum, tillbaka genom rummet med människor och tillbaka till mitt hem.

Varelsen ger mig följande ord:

Ni står just nu mitt emellan dessa två framtider, vilken vill du välja?

Men det är ju självklart vilken framtid jag vill välja till mig, mina barn och barnbarn. Vem vill välja den mörka?

-Då måste du ändra ditt liv.

-Hur då?

-Börja sprida denna information till de som inte ser.

-Jag vill inte vara med och skapa något som är byggt på rädsla.

-Det är passerat. Ifall ingen stoppar mörkret, så kommer framtiden att bli mörk. Ljuset behöver allas hjälp att skapa något nytt. En ny form av livsstil, nya samhällen, länder utan gränser, företag med förbud att sprida gifter eller exploatera vår Jord.

- Vem bestämmer vad som är ljuset.

-Det gör var och en själva, välj med hjärtat och vad som känns rätt.

Nu har jag suttit en stund och läst igenom vad jag skrivit. Ska jag dela med mig av dessa rader eller inte?

Med en suck inser jag att jag nog måste det, trots att jag inte alls vill skapa något med rädsla som grund. Så jag hoppas innerligt att rädslan också kan tranformeras till ljus.

 Jag har alltid valt att skapa med ljus och kärlek som grund trots att jag många gånger har fått se den mörka framtid som kanske väntar på oss ifall vi väljer att blunda och inte göra något åt det som vi redan nu kan förändra.

Vi kan göra medvetna val inom politik och med vilka produkter vi köper. Det är ganska enkelt att säga ifrån på det sättet. Vi kan ju börja där och se vad som händer när företag inser att deras sätt att producera varor gör att vi inte köper. Vi kan välja politiker som vågar förändra så att Jorden vi lever på och av kommer före allt annat.

För visst är det fler än jag som vill leva i en ljus framtid?

Tack för att du har läst

Namasté

Berit

På samma sätt som du kopplar in dig på en universell medvetandegrad, så kan du med Jordenergins hjälp koppla in dig på ett träd eller en sten. Du använder energin på samma sätt men mera riktat. Avser du att koppla in dig på allt dvs evighetsenergin som finns i allt, gör du på samma sätt som du brukar. Där får du tillgång till all information och kan dela med dig av energiinformation som du vill förmedla. Varje individ får tillgång till den information som den ska, ödet finns i denna energi och det är svårt att ändra på. Varje individ bestämmer sitt eget öde innan de går vidare till nästa nivå av medvetande.

Vad menas med öde?

Ett val av lärdom som varje individ ska energimässigt lära sig under sin Jordetid.

Varför är det svårt att ändra på?

Medvetande nivåer kan inte ändras utan insikt. Varje individ måste inse – få insikt om att vi alla är energi på olika nivåer. Stjärnstoft och Jordstoft, allt däremellan blir till en enda energi i slutändan.

Så det innebär att medvetandenivån inte kan ändras utan att alla är på samma nivå?

Nej - alla är på samma nivå alltid men med olika insikt och öppenhet. Du vet att det finns en nivå då allt medvetande blir samma när tillräckligt många har fått insikt.

Vilket är enklaste vägen att få fler att höja medvetande genom att få insikt?

Du använder enklaste vägen.

Men då borde jag vara högre i medvetande.

Är du inte det då?

Det känns inte så, är otränad och ovillig och allt som har ett o före….. Känner mig dock alltid sammankopplad med naturen, Jorden och alltet.

Behövs mer?

Nej - inte för mig, men min syster vill förstå hur jag gör och det vill jag gärna berätta för henne.

Din syster är av stjärnstoft, du är av Jordstoft din dotter en blandning av stjärnor och Jord. Alla finner sin väg av energi.

Hur berättar jag för min syster hur jag gör.

Hon vet redan, men skriv hur det känns när du kopplar dig samman med alltet.

OK

Jag sitter och skriver samtidigt som jag kopplar upp mig.

Fötterna måste vara i golvet, handflatorna riktade mot golvet, jag andas sakta och liksom tänker att min energi samlas under mina fötter. Det surrar under mina fotvalv och i handflatorna. Jag är sammankopplad med Jorden. Jag andas in denna energi en stund tills det känns som om hela mitt energifält är fyllt av Jordenergi, så öppnar jag mitt hjärta och styr energin till Månen och Solen. Jag känner mig fylld av en strålande energi. Jag andas in denna energi också så att jag är både jord och universum.

Sen använder jag min tanke till att styra navigera in dit jag vill.

Mitt arbete är att förmedla kärlek, och fred till människorna på Jorden. Balans tillkom för några år sedan. Det har jag visst om länge, och arbetar med så ofta jag orkar… (just nu mycket sällan.)

För att komma till den plats jag kan använda denna förmedlingsenergi så tänker jag enbart att jag vill dela med mig av kärlek, balans och fred. Då kommer jag till en ”plats” där ”vi är” gäller och är sammankopplad i en stor ring. När jag är framme tänker jag ” Vi är ett”

Jag ser det som att jag står och håller någon i handen på varsin sida om mig så att vi alla bildar en superstor ring. Jag ser allt som ljus energi med en mörk bakgrund.

Alla säger samtidigt som mig: Vi är kärlek….. energin inne i ringen blir så stark att den liksom sprutar upp som en jättestor ljusfontän och det blir nästan svårt att andas, men efter en stund kan jag andas in energin. Detta kan upprepas så många gånger som behövs, tills det känns som om varje individ på Jorden har fått del av detta. Energin som strålar ut bildar ett superstort nätverk som påminner om ett träd och dess rötter, så som i himlen så och på Jorden.

När det är dags för nästa ord: Vi är fred ….händer samma sak. Allt upprepar sig, men är lite lugnare i energin.

Samma med ordet balans (för att balansera kvinnligt och manligt)

När jag inte orkar längre så måste jag andas tillbaka. Bästa sättet är att andas allt överskott till Jordens mitt, andas in Jord från Jordens mitt, andas ut Jord i mitt energifält, andas in överskott, andas ut till Solen, andas in Solenergi, andas ut Solenergi i mitt energifält, andas in överskott, andas ut i Jordens mitt, andas in Jordenergi och slutligen andas ut Jord i mitt energifält. Sen är jag ganska OK, men behöver gå ut en sväng med hundarna för att få bort allt ludd från huvudet.

Ja nu har jag försökt att förklara hur jag funkar med de ord jag kan använda.

Du får fråga ifall det är något specifikt du vill veta

Kram

Nu har jag väntat ganska länge med att sätta mig er för att skriva. Jag vet inte alls varför jag känner mig så rastlös. Vet bara att det enda som hjälper är att skriva utan att försöka styra de ord som kommer.

För några dagar sedan stod jag länge och studerade vattendroppar som bildade ringar på vattenytan i vår damm. En enda droppe bildade en jättestor ring som rörde vid nästa ring, som rörde vid nästa…fler och fler regndroppar kom från himlen och till slut var hela ytan täckt av ringar.

Just så fungerar det när vi försöker få något nytt att inträffa. Ny energi skapar nya ringar som sprider sig till allt och alla.

Vem avgör vilken energi som är rätt?

Den frågan ställer jag mig själv ganska ofta. Vem är jag till att bestämma vad andra ska tycka och känna. Det måste ju vara frivilligt för alla.

Vad för slags, och vilken sorts energi ska få sprida sig för min del?

Förändring som ger nyskapande med ren kärlek som grund, det är min avsikt med det jag försöker skapa. Jag vet att jag inte är ensam om detta

Utan att försöka styra så mycket hur detta ska ske, så är avsikten att skapa en värld där vi kan leva tillsammans i fred på en ren Jord, där mångfald råder på alla plan.

Jag vet att vi alla på något sätt är sammanlänkade av en sort energi som gör att vi känner samma sak. Det är känslan som styr denna energi.

För mig känns energin som sprudlande lycka och ren kärlek. När jag ”ser” den är det miljoner strålande trådar som bildar ett nätverk med rymden som bakgrund. Istället för stjärnorna skapar vi ett magiskt strålande träd med våra sammankopplade trådar.

När vi är sammankopplade med en gemensam avsikt att skapa något nytt, då kan vi förändra vad vi vill. En vi måste vara mycket varsamma och noga med att respektera allt som finns. Vi får enbart skapa med kärlek som grund, oavsett vad det gäller.

För min egen del är det enkelt att skapa med kärlek utan att kräva något tillbaka. Jag har redan allt jag önskar mig. Men är det så för alla? Eller tror jag bara att jag inte vill ha något tillbaka ifall jag vill förändra med kärlek……

Jag vill leva på en ren Jord, ge mina barn och barnbarn en framtid i fred på denna Jord. En Jord som är ren, och där mångfald råder både bland människor och bland djur. Det vill jag ha tillbaka för den tid och energi jag lägger på att försöka skapa något nytt. Är det fel? Är det naivt?

Nej – Det är varken fel eller naivt.

Ärligt talat vill nog varje människa på Jorden att det ska vara så, men varför i all sin dar är det inte redan så då?

Jo – Pengar styr.. inget fel i pengar ifall de används rätt av rätt människor.

Det är dags att förändra vad som får lov att produceras i fabriker. Vapen och alla former av kemikalier/gifter borde förbjudas att produceras och att användas.

Hitta alternativ som är rena för vår Jord och vår egen skull.

Vad är det som får mig att tro på att vi kan förändra genom att vara sammankopplade med en gemensam avsikt i något som jag kallar aktiv meditation.

Jag är bara en helt vanlig kvinna med en själ som är övertygad om att vi är större än vi tror, kan mer än vi tror och att vi får hjälp om vi ber om det.

Sättet vi ber om hjälp styr vilken hjälp vi får. Du ber med hjälp av hur du känner dig. Är du trygg och lugn, får du mer av det. Är du stressad får du mer av det. Lär dig känna hur du vill känna dig, oavsett om du är stressad, så skapa tid då du känner dig så som du vill känna dig. T.ex Älskad, trygg och lugn. Det strävar nog de flesta efter. När du har hittat rätt för din privata del, kan du böja skapa en ny värld. För det du gör för dig själv, gör du också för andra.

En ny generation är född för att förändra vår värld och de kommer inte att godkänna det vi har skapat hittills. Vi måste hjälpa till att ändra på hur världen ser ut.

Flower of Life -  Livets Blomma, och Conscious Convergence.

2010 07 18 sent på kvällen efter meditationen kl 21.

Trött o ganska slut efter en intensiv och helt fantastisk helg då vi tillsammans har skapat enhetsmedvetande, sitter jag o funderar på var jag fann bilden av Flower of Life.

Det är så mycket som händer, så jag är tacksam för att jag ibland verkligen lyssnar till mina känslor och lyder impulser som ibland kan verka helt taget ur sitt sammanhang. Det är inte förrän i efterhand med facit i hand som jag kan se hela bilden.

För några månader sedan fick jag för första gången se bilder av sädes cirklar, Crop Circles kalls de i England där de förekommer mest. Det var ett par som kom hit till Björkeboda för att spendera några semesterdagar som berättade om formationerna och visade bilder på dem. Jag blev helt fascinerad av känslan som bilderna förmedlade, och frågorna på hur de blivit skapade och av vem. Vackra symetriska former som verkade förmedla ett budskap.

Dagarna gick och jag var på ett besök hos en terapeut med min far. I väntrummet satt jag och bläddrade i en hälsotidning och såg en bild av ett smycke i silver. Jag satt länge och studerade den pyttelilla bilden. Samma känsla som sädes cirklarna förmedlade. Fortsatte efter en stund att bläddra vidare, och tänkte inte så mycket mer på bilden. Men jag kunde ändå inte glömma bilden, för minnet av den kom hela tiden tillbaka. Jag insåg att det nog var meningen att jag skulle ha ett silversmycke. Jag brukar inte köpa silversmycken eftersom jag har någon form av känslighet för metall. Jag får utslag som kliar, och det gillar jag inte, men trots det ville jag ändå ha ett sådant smycket på grund av formen på smycket.

Efter två veckor kom vi tillbaka till terapeuten för ny behandling. Jag började genast bläddra bland alla hälsotidningar för att finna bilden för att kunna skriva upp webbsidans adress. Efter bläddrande i ett okänt antal tidningar, och en känsla av frustration hittade jag äntligen bilden. När vi kom hem gick jag direkt till datorn och beställde smycket. Smycket kallades Flower of Life, och var skapat med helig geometri som grund.

Helig geometri - Vad hela friden är det, tänkte jag när jag läste igenom den korta beskrivningen av smycket. Brydde mig inte så mycket om konstigheterna, utan ville ha bilden och formen som smycket hade. Jag fick veta av leverantören att mycket kan hända i livet när man tittar på smycket och mediterar med det.

Efter några dagar fick jag smycket, hade det på mig de första dagarna, men blev tung i huvudet, så jag lade det till sidan. Tiden fylls av olika intressanta arbetsuppgifter för min del, så jag tog mig aldrig tid att ta reda på mer om smyckets budskap. Någon gång när jag ville känna mig fin tog jag fram smycket för att ha på mig några timmar. Mer klarade jag inte. Blev tung i huvudet efter ett tag.

Så blev det äntligen dags med Conscious Convergence dagarna 17 - 18 Juli 2010. En global manifestation för att skapa avsikten till enhetsmedvetande, för att den universella undervärldens energier ska få så stor möjlighet som det bara är möjligt att spridas till var och en. (Den universella undervärlden som börjar den 9/3 2011). Dagarna 17- 18 Juli är dagar av högre energi. Dagar då de som hade tagit ett beslut att arbeta för att skapa enhetsmedvetande skulle samlas för att skapa enhet.

Mitt sätt att skapa avsikten till enhetsmedvetande är att måla och meditera, de som ville vara med bjöds in till Björkeboda för att delta. Runt om i Sverige och i resten av världen samlades olika grupper för att skapa avsikten till enhetsmedvetande på sitt sätt, med musik, måleri, dans, trummor, meditation ceremonier mm.

Vi var sju som målade tillsammans, alla med en mycket tydlig avsikt att skapa enhetsmedvetande. Jag började efter niomeditationen på lördagen med måleriet. Den enda bild som jag kände för att måla var bilden på smycket, flower of life, hela lördagen höll jag på med det. Det ville inte "ta slut", det blev bara fler och fler cirklar, och jag insåg till slut att jag skapade något som hade med enhet att göra. Cirklarna bildade mönster, som hörde samman på ett märkligt sätt, geometriska former bildades av cirklarna, och jag förstod inte varför jag inte kunde sluta måla dessa cirklar. Jag höll på till klocka elva på kvällen.

När jag vakande på morgonen efter gick jag direkt till datorn för att leta efter information om " Flower of Life".

Den första informationen jag läste lyder så här:

"Symbolen Flower of Life ses som helig bland många kulturer i världen, både antika och moderna kulturer. Symbolen är funnen i Egypten, Israel, Japan, Kina och i Indien. Inom symbolen ryms universums byggstenar. Symbolen kan användas som en metafor för att visa samhörigheten med allt liv i universum. Om man studerar symbolen flower of life, kan det leda till en intellektuell förståelse av universum, samt en upplevd medvetenhet av "Gud", och en känsla av sammanhang till allt som är. Att betrakta Livets Blomma är som att skåda in i ett fönster till evigheten och oändligheten, och det vanliga blir en uppenbarelse av det extraordinära.  Det utmanar oss att samla vårt sinne, hjärta och själ. När vi verkligen kan se allt liv vävas samman så intimt stärker vi det gudomliga i våra liv och vi kan förändra vår värld genom en vision av universell enhet."

Jag behövde inte läsa fler texter från datorn som formligen var fylld av bilder och information om symbolen Flower of Life. Jag började måla direkt och har precis slutat.

Nu har jag målat enhetsmedvetande i två dagar. Så här blev mina bilder. De är målade på linneduk, med akrylfärg, regnvatten får åskan som rensade luften natten mellan fredagen och lördagen och "älvglitter". Allt för att få med så många delar av naturen som möjligt i "arbetet".

Livsträdet

Det har alltid varit något speciellt med träd för min del, något inom mig vaknar.

Det finns säkert många fler än jag som känner på samma sätt, men jag har aldrig läst om någon som känner som jag. Därför tänker jag försöka beskriva och förklara.

Jag tror att det är många fler än jag som har en djup respekt för vilket gammalt träd som helst, som liksom jag gråter i själen när vi hör talas om skövling av regnskog, eller när gamla träd måste fällas för att de står i vägen.

Hundratals år av urgammal kunskap måste sågas ner och brytas ner. Det gör ont att enbart tänka så.

För mig är verkligen träd intelligenta varelser, som besitter urgammal kunskap. Ju äldre de är, desto visare. De förmedlar olika sorters energi beroende på vilket slags träd det är.

Mitt eget träd, en urgammal bok som växer på vår mark......hur kan något så gammalt vara mitt eget träd? Självklart kan man inte äga ett sådant träd.

Tja, jag kallar det mitt träd för att det känns så, inte för att jag äger henne. Men jag antar att det mer är så att hon har valt denna plats att växa på, för hon vet att hon aldrig kommer att fällas.

Jag har ibland en känsla av att vi flyttade till denna plats för att jag skulle möta henne och få del av hennes kunskap.

Det är definitivt ett kvinnligt träd, med urgammal kunskap och en kraft som är så fylld av kärlek till Moder Jord att jag ibland tror att det är Moder Jord jag talar till.

Ja - jag talar med henne, tanke/känslo-överföring är det närmaste jag kan komma i beskrivningen av hur jag talar med henne. Jag är alltid ödmjuk när jag är i hennes närhet, det kan inte beskrivas på något annat sätt.

När vi precis hade flyttat hit 2007 bad hon mig flera gånger om hjälp, innan jag lyssnade på riktigt. Hon visade mig en gammal emaljpotta som någon hade placerat i en av hennes grenklykor. Pottan hade växt fast, och jag kunde inte få bort den. Provade ett flertal gånger, men eftersom jag inte hade kraft att få bort den, så gav jag upp. Trodde för den delen att jag var lite tokig som lyssnade på ett träd, inte kunde träd prata. Varje gång jag kom förbi trädet, bad trädet mig om hjälp ändå.

När jag förra året 2009...jag skäms för att det tog så lång tid..... En dag när min man var med mig och arbetade i skogen, bad jag honom att hjälpa mig att få bort pottan. Ska jag väl kunna fixa, sade han, och tog fram ett järnspett från bilen, som vi hade med oss. Först blev jag rädd att han skulle skada trädet, men han är minst lika förtjust i träd som jag är, så han lyckades platta till pottan så att det gick att lirka ut den från grenklykan.

Jag önskar att Du som läser detta hade varit med och upplevt känslan som trädet förmedlade när pottan försvann. Den var som om en detonation av lättnad spred sig i hela skogen minst hundra meter bort. Det kändes som om hela Moder Jord påverkades positivt. Jag blev helt lycklig och piggig över hela kroppen. Känslan som trädet gav mig var ren kärlek och tacksamhet. Som jag skämdes för att jag inte hade tagit henne på allvar tidigare. Aldrig mer att jag inte lyssnar på något som ber mig om hjälp, det kvittar vad det är i fortsättningen. Allt som existerar har jag numera lärt mig har en egen energi och kunskap, många gånger mycket större kunskap än vad jag någonsin kommer att få.

Numera finns trädet ofta med i mina drömresor då hon förmedlar kunskap till mig.

När jag våren 2009 först hörde talas om Mayas "Livsträd" som håller reda på väderstrecken och universums mitt, trodde jag först att det var en vanlig saga en myt.

Men ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att det finns ett "Livsträd" eller kalla det vad Du vill. Något som håller reda på väderstrecken och universums mitt, något som ser till att energin kommer till rätt plats vid rätt tidpunkt och i rätt mängd. Detta "Livsträd" är för mig något med ett mycket högt medvetande, och som vi tillsammans kan ge mer energi för att påverka/manipulera på ett positivt sätt. Skulle någon våga påverka på ett negativt sätt, så slår det tillbaka direkt på vederbörande, så det skulle jag aldrig våga eller rekommendera.

Det är helt otroligt att Maya för tusentals år sedan hade full kontroll på var universums mitt befann sig, och var Jorden och alla andra planeter befann sig i förhållande till mittpunkten i sina respektive rörelser i solsystemet. Matematiker och astronomer av högsta klass för tusentals år sedan.......hur gjorde de? Eller var det något mer intelligent från universum som visade dem hur man gör? Eller hade de en djupare kontakt med livsträdets energi, en kontakt som gav dem direkt kunskap från universums samlade kunskapsbank?

Hur de än gjorde för att hålla reda på stjärnor och planeter har jag full respekt för deras kunskapsnivå. Vilket motiv de än hade för att hålla reda på universums mittpunkt, har jag full respekt för hur de lyckades.

Jag vet inte vad jag ska tro om motivet till att hålla reda på stjärnorna och planeterna, men mycket har utförts till gudarnas ära, deras gudar var kopplade till vissa stjärnor och planeter. Kalendern skapades bl a för att kunna offra vid rätt tidpunkt till dessa gudar. Gudar som bär med sig olika former av energi.

Dessa gudar visar fortfarande sina energier genom Mayakalenderns guidning. Den som inte har provat följa energierna kanske har svårt att för att förstå det jag berättar. Jag trodde inte mycket på det själv i början, men fick verkligen känna på vilken skillnad det var att följa med energin, istället för att göra tvärt emot vad den visade på. Allt blev mycket enklare ifall jag väntade tills energin "var med mig".

Som många säkert vet skiftar energin mellan höga och låga, uppbyggande och nerbrytande, manligt och kvinnligt...man kan dela upp det på många olika sätt.

Jag själv upplever de "lägre" energierna som tröga, det tar tid och det är mycket motstånd innan något händer, mycket utrensning också för den delen. En person som jag med minimalt tålamod, har ett mycket bra tillfälle till att träna på tålamod under en period av "lägre" energi. Samtidigt samlar jag kraft under dessa perioder, en kraft som liksom däms upp. När perioden sedan skiftar till en "högre" energiperiod blir resultatet för min egen del kreativitet. Om jag skriver, målar eller är ute i trädgården och skapar nya rabatter spelar ingen större roll för min del. Bara jag får göra något som jag kan se resultat av.

Det var en av anledningarna till att jag började skriva sidan "Mayakalendern" på denna hemsida. Jag tror på tanken att dela med sig av erfarenhet, de som inte vill tro måste inte göra det. Det finns mycket kunskap i myterna om gudarna som kalendern visar. De ord jag skriver är inte enbart mina egna, många gånger blir det en blandning av mina ord och kanaliserade budskap. Det finns de på "andra sidan" som verkligen förstår dessa energier. Ibland blir jag osäker på ifall det är min egen "kunskap" som kommer fram när jag skriver. Kunskap från tidigare liv som känns självklar just nu, det kan vara som jag inbillar mig, men känslan är rätt.

Den 4/5 2009 kl 21,30 kom denna kanalisering till mig.

"När Ni mediterar skall Ni vara uppkopplade till den nya energivågen. Tänk Er en våg av positiv energi som går igenom livsträdet. Tänk Er att trädet suger åt sig denna energi och får en ny styrka, en kreativ styrka som kan utnyttjas för att skapa nya idéer och nytänkande på Jorden. Skapa teknologi utan att förgifta Er värld, skapa en ny ekonomisk balans på Jorden som globalt ser till att alla får del av välfärd. Skapa samförstånd mellan alla oliktänkande, respekt till Moder Jord krävs för denna meditation. Livsträdet går från universum och till Jorden.(När bilden visas för mig, ser jag ett vackert urgammalt fruktträd där stjärnor och planeter är vackra frukter) Trädet "växer" i  universum och ger kraft och näring till allting som existerar här. När trädet får positiv energi får alla frukter också del av det. Nu när det finns så pass många människor som inser vikten av att höja medvetandet, finns det en mycket stor möjlighet att ge denna positiva energivåg en ökning av effekten. Vikten av att enbart tänka positivt dessa dagar behöver vi inte påpeka, men gör det ändå."

Fortfarande när jag tänker på "Livsträdet" ser jag samma bild framför mig, jag var tvungen att försöka måla trädet när jag var på Öland förra sommaren, men jag kommer inte ens i närheten av det otroligt vackra urgamla trädet som visades mig. Det verkligen lyste energi inuti trädets "omloppssystem", och jag kunde se hur energin förstärktes av energin som vi ger trädet vid meditationerna. Jag såg hur allt hör samman, från minsta sandkorn, till haven, djuren, oss människor, Jorden, Universum och alla planeter. Allt kommer från samma källa, därför hör vi alla samman på något märkligt sätt. Jag kan inte förklara på något annat sätt än så. Kvantfysik och kemi förstår jag mig inte på, men jag inser att allt är uppbyggt av samma grundämnen, därför kan vi också påverka dessa grundämnen till att omvandla sig till något som påverkar positivt istället för negativt. Vi kan påverkar energierna med kärlek och respekt.

Min bild kommer inte i närheten av "Livsträdet" som visades mig. Däremot påminner mig bilden om att vi tillsammans kan påverka positivt, och jag har ett stort hopp om att vi ska lyckas förändra vår värld till ett rent paradis där vi lever med respekt för varandra och Moder Jord. Jag har sett vår Jord och oss i en mycket trolig framtid som ger mig detta hopp. Fram till den dag då Mayakalendern slutar 28/10 2011, kommer jag att be om hjälp att skapa en ny värld och ett högre medvetande för vår skull och alla kommande generationers skull. När kalendern slutar hoppas jag att vi har lyckats att få energin till att landa på en hög nivå. 

Det är detta som vissa kallar slutet av tiden. De skapar rädslor som bygger på världens ände mm.

Jag kallar slutet av Mayakalendern för - början på något nytt.

En ny tid som har kärlek och respekt som grundsten i allt nytt som skapas, kärlek till Moder Jord, varandra och hela universum. Jag tror inte att tiden tar slut, utan jag tror att energin slutar att skifta dualistiskt (separerande).

Jag/vi måste arbeta för att energin ska landa på en enhetligt hög nivå som vi måste anpassa oss till.

Ja, det kommer att vara en hel del utrensning och förändring av gammalt för att det nya ska kunna få plats, men det är enbart positivt för oss alla. Inget att vara rädd för.

För mig representerar urgamla träd Moder Jord och den energi som vi alla är så beroende av. Livskraften som kommer direkt från naturen och som vi inte kan vara utan. Det finns de som har slutat gå ut i naturen och njuta, som inte ser att det är viktigt utan sitter inne och arbetar alltid. De kommer att få någon form av bristsjukdom eftersom deras kroppar saknar energin från en ren natur.

Så glöm inte att gå ut och njuta var som helst i naturen, njut av olika energier på olika platser. Du vet bäst själv vilken energi Din kropp längtar efter.

Jag vet att jag inte kan vara utan en promenad i skogen eller vid havet. Nästan varje dag går jag bort till den urgamla boken i vår skog och pratar med henne. För mig representerar hon Moder Jord, hon har en direkt förbindelse med Moder Jords energi. Den kunskap som hon förmedlar skulle jag aldrig kunna få på något annat sätt. Hon ger mig en förståelse i hur allt är sammankopplat, ner till minsta beståndsdel, och hur vi alla måste inse detta. Hon är en mycket vis lärare, och dessutom en mycket bestämd sådan.

Hur ska jag kunna förmedla denna kunskap?

Ni måste också vakna, och inse hur vi alla hör samman. Jag hoppas och tror att jag inte är ensam om denna kunskap, som egentligen enbart är ren intuition, en känsla som finns i hjärtat och som inte kan suddas ut av något.

Visst är det så att även Du har ett träd som Du känner är Ditt. Gå ut och prata med det trädet. Det är mycket enklare än Du tror, våga lita på känslan som Ditt träd förmedlar till Dig.  Då kommer Du också att förstå hur allt är sammankopplat av energi, och att vi alla måste inse detta. Det som Mayafolket för tusentals år sedan redan förstod.

Vi måste börja minnas vår kunskap för att kunna skapa den värld som vi alla vill leva i.

2010 07 13

Jag vet att "trädet" inte behöver återskapas, det finns kvar. Starkt, levande och utvecklat under många miljoner års tid. De från början fyra "grenarna" har växt ut till många miljoner "grenar". Symbolen med medicinhjulet känns inte längre aktuell, men dock självklar. Enkelheten i bilden och symbolen tilltalar mig.

Vad som behöver återskapas är människans insikt och tro på att det finns något som kan kallas källan eller universums mitt, något som håller reda på hur allt hänger ihop. Något som hjälper oss att se sambanden. Något som har funnits med all tid, och sett födelse, utveckling, nerbrytning och död på många olika sätt. Det finns något som är visare än vi, något som vi kan få kraft och visdom ifrån, och som vi också kan förmedla energi till. Energin som Livsträdet förmedlar är alltid ren kärlek.

För min älskade dotters skull

20150112

Det är inte mycket som jag presterat som jag är stolt över, men jag kan inte låta bli att vara stolt över att vara mor till min dotter.

Något har jag gjort som gör att jag förtjänar denna ljuvliga känsla av att älska kravlöst, gränslöst, djupt, innerligt och för all tid.

Sekunden hon föddes fick jag gåvan av moderskärlek. Mycket förvirrat och oväntat lärde jag mig blixtsnabbt att det inte fanns något som är viktigare i mitt liv än att hon ska ha det bra. På BB lovade jag henne att jag skulle göra allt för att vara en så bra mamma som jag bara kunde vara.

Ärligt talat var jag skitskraj, för jag hade ingen aning om hur jag skulle göra. Var orolig långt in i själen för att jag hade satt ett litet försvarslöst barn till en värld som såg ut som den gjorde, med kalla kriget, kärnvapen och kaos överallt på Jorden. Trots min rädsla har jag inte ångrat en enda sekund av mitt liv som mamma till denna numera mycket bestämda, otroligt vackra, unga dam.

Det har gått mer än 26 år sedan dess.

Om jag hade kunnat skulle jag trolla bort allt ont som kan hända henne, beskydda alltid....trots att jag vet att jag måste låta henne göra alla sina misstag själv. Har försökt berätta om mina misstag för att ge henne ledtrådar, men hon säger att hon inte vill veta.

Jag vet inte riktigt hur det har gått till för varken jag eller hennes far har någon gen som är speciellt ordentlig. Jag hoppas att hon har busat mer än jag tror att hon har gjort, för det behöver man göra när man växer upp.

Mammor är nog blinda, men jag tror ärligt talat inte att jag är det när det gäller min dotter. Hon är och har alltid varit otroligt snäll, omtänksam och godhjärtad.

Jag tror att det är hon som har gett mig ett hopp om denna värld vi nu håller på att skapa. Ifall fler av hennes sort finns på denna Jord, så finns det hopp!

Jag kan inte tänka mig att fysiskt lämna Jordelivet utan att ha gjort allt jag kan för att våra barn och barnbarn ska få en framtid som är värd att kämpa för.

Inte för att jag har några som helst planer på att lämna denna Jord ännu, men en dag måste jag det och då vill jag veta att jag har försökt göra vad jag kan för att kärleksfullt skapa en ren Jord, fred, mångfald på alla plan och välstånd på var och ens villkor.

Det finns många olika sorts kärlek. En mors/fars kärlek är nog bland det starkaste som finns. Den älskar alltid kravlöst, förlåter allt, bryter ner allt motstånd och lämnar enbart frid och lycka i sinnet efter sig.

Att älska min dotter på detta enkla kravlösa sätt, har lärt mig hur jag öppnar mitt hjärta och delar med mig av en otroligt stark, varm kärleksenergi. Denna "kärleksenergi" kan nå långt ut i universum ifall jag låter den sträcka sig så långt. Enbart min tanke styr, inget annat.

Ibland undrar jag ifall det är tillåtet att göra så, men vad kan vara fel med att dela med sig av kärlek?

Kärlek för med sig allt som är gott i livet. Så jag fortsätter med att dela med mig i hopp om att fler vaknar och lär sig älska, förlåta och sprida ringar på vattnet.

Till min dotter säger jag ....jag älskar Dig nu och för all tid.

Tack för att Du har läst, jag önskar Dig kärlek och lycka all tid.

Namasté
Berit

Vesica Piscis

2011 04 08

I Juli 2010 när jag letade information på nätet om symbolen "Flower of life", såg jag också en bild av ett lock som täckte en källa i England. Jag har ännu inte hunnit förstå och lära mig mer om denna källa eller vad Vesica Piscis innebär, så jag ska på denna sida samla det jag finner om denna källa. Jag vet att den finns i en trädgård i Glastonbury som heter "The Chalice Well"

Flower of life

Bara jag ser på bilden blir jag helt lycklig och alldeles rysig av något som sätts igång i kroppen på mig. Det kan vara en symbol för aktivering av något slag, mycket möjligt att den aktiverar Universell livsenergi. Trots att jag aldrig varit på platsen i England där denna källa finns, så känns det som om jag "är hemma" där...hur nu det kan vara.

Chalice Well

För ett par dagar sedan fick jag bilden av Vesica Piscis att klistra på fönstret av en vän som känner till min längtan till denna källa. Samma kväll ritade hon symbolen i min hand och mina händer satte igång att stråla healing av sig själv. Intressant och lite märkligt eftersom jag aldrig har hört att denna symbol är kopplad till healing.

När jag söker på nätet får jag mängder av matematiska uträkningar om hur Vesica Piscis ska ritas. Symbolen används tydligen inom frimurarnas ritualer och bärs i form av ett halsband med symbolen.

Formen i mitten ser tydligen ut som en fisks luftblåsa, därav namnet Vesica Piscis. Vesica betyder blåsa och Piscis betyder fisk.

Jag finner också kopplingar till Jesus och berättelsen i Bibeln Johannes 21:1-21:14 som beskriver hur Jesus hjälpte sina lärjungar att fånga fisk när de under en lång tid inte hade fått någon fisk i sina nät.

Jag hittar kopplingar till gudinnetro, där de ser Vesica Piscisformen som ett kvinnligt könsorgan.

En förklaring som jag tycker speciellt mycket om: Föreställ Dig Vesican som en port till källan. Meditera tillsammans med bilden och res från en värld av materie till en värld av ande, när du återvänder ska du återhämta anden till den materialistiska världen.

Man kan använda symbolen för att balansera polariteter till ett, så att separation blir till enhet. Balansera manligt och kvinnligt, ljus och mörker, ont och gott.

Vad jag inser är att det är en urgammal symbol med kopplingar till fakta, ritualer, sagor, mytologi och andlighet. Jag har som avsikt med denna sida att finna ett svar för min egen del, varför blir jag så lycklig av att se denna bild? Kanske någon annan kan ha glädje av det svar jag får. Vi får se.

2011 04 09

Ska se ifall jag kan få veta något om varför jag känner igen mig så mycket i något som jag aldrig har upplevt i detta liv. Som vanligt skriver jag i ett förändrat medvetandetillstånd.

Min fråga är: Vad betyder Vesica Piscis och Chalice Well för mig?

Känner mig som en ung kvinna, kanske tjugo år gammal, långt rödbrunt hår, smal, vacker. Kvinnan bär en lång ljusblå klänning med vita inslag. Hon känner sig glad, fri och lycklig. Hon går på en sommaräng som är fylld av blommor i alla möjliga färger, gräset är smaragdgrönt, solen lyser och det är inte ett enda moln på himmelen. Det är en äng som är milsvid, det doftar sommar och varm jord, fåglarna har ännu inte slutat sjunga, så det bör vara innan midsommar. Kvinnan plockar blommor på denna äng för att sätta i en vas och för att samla minnen och örter att torka till läkning. Hon arbetar med växternas läkande förmåga tillsammans med andra kvinnor som bor i en liten by inte så långt ifrån denna äng. Hon har en stor korg med sig, och håller på hela dagen med att samla blommor och örter som hon behöver. Tiden är precis så som den ska vara för att samla växterna när de är i sin allra största kraft. Fullmånen ger extra kraft och solens energi är samlad i en växt som just nu blommar med en strålande skönhet. Just då ska de plockas. Varje växt har sin tid att plockas, och det kan man känna ifall man frågar växten. Ibland måste man komma tillbaka flera gånger för att fråga ifall det är dags. Man bara vet när det är dags, växten ger sin tillåtelse att dela med sig av sin kraft när det är dags.

Jag ser kvinnor klädda i samma sorts kläder, de arbetar med sjuka människor som ligger på britsar i ett stort rum. Det är ganska mörkt, tyst men rent och snyggt. Rummet har tjocka stenväggar. Kvinnorna glider sakta fram mellan britsarna för att se till de som är sjuka. Ger dem läkande dryck gjord av de växter som kvinnan tidigare samlat. Sår läker, varbölder försvinner, hosta försvinner ögon blir klara. Det finns en avdelning för barn som är sjuka. De vet ju inte om att de är sjuka, så de leker och busar ändå, där hittar jag den unga kvinnan igen. Hon leker med barnen och läser sagor för dem för att de ska ha det så bra som möjligt medan de läker sina åkommor. Barn blir snabbare friska eftersom de inte ser sig själva som sjuka, de ser sig som friska all tid.

Så ser jag kvinnan gå in genom en dörr till ett stenhus, det känns som om hon är på väg in i sitt hem.

En annan kvinna som står vid en spis och lagar mat nickar emot henne, en man som sitter vid ett grovt träbord hälsar vänligt på henne. Det inte hennes föräldrar. Hon går igenom köket och in i sitt rum, byter om, sätter sig på knä vid sin sängplats och ber. Hon ber innerligt och med kärlek, hon ber för sina föräldrar, en far som inte lever längre och modern som just nu är någon annan stans. Hon skulle resa bort för att förmedla kunskap. Den unga kvinnan ber att hon snart ska få återse sin mor, och att hennes far har det bra i sin himmel. Hon brukar prata med honom ibland trots att han inte finns hos henne längre, men det är precis som om hon ser och hör honom ändå. Han undervisar henne ifrån andra sidan.

2011 04 10

Familjen hon bor hos är släkt med hennes far, de driver en skola i närheten. Där barn och vuxna får lära sig att behandla varandra med kärlek och respekt, samt att arbeta med Jorden och sina händer. De får lära sig att bygga hus och möbler samt att odla grönsaker och säd. Arbetet med Jorden sker på alla plan, både med gudinnan Moder Jords energi och hur man brukar jorden för att odla mat. Växterna trivs bäst i vissa förhållanden, och när de behandlas med kärleksfulla energier blir de helt lyckliga och växer i sin allra högsta potential. Skolan de driver är till för att skapa bästa möjliga potential för allt levande, att få människorna att finna sin livsväg och vandra kärlekens väg. Alla är välkomna hit som vill förändra sitt sätt att tänka.

När kvinnan är klar med sin bön går hon ut i köket och hjälper till med matlagningen. När det är klart sätter de sig vid bordet för att äta tillsammans. Precis när de ska börja äta knackar det på ytterdörren och en man kliver in i köket. Han är stor och bredaxlad och ser orolig ut. Det verkar som om han inte vet hur han ska börja tala, så mannen i familjen ber honom att sätta sig vid bordet och äta tillsammans med dem.

Efter en stund säger han utan omsvep

- Ni måste fly, de är er på spåren igen. De har fått veta att ni befinner er här, de kommer att döda er alla ifall ni stannar kvar.

Mannen som berättar detta är en av de män som tillhör min mors nära krets, de skyddar henne och hennes familj. Han är någon slags krigare, fast en god sådan.

När mannen berättar minns jag, den unga kvinnan är jag i ett annat liv, vi är förföljda av mäktiga män från Rom som vill se vår familj utplånad för något som min far har gjort. De har redan lyckats med att döda honom. Vi har försökt finna lugn och frid på många platser Jorden runt. Sedan några år har jag bott hos min fars släkt i Sydvästra delen av England.

Det har varit mycket lyckliga år här, jag har lärt mig mycket om livet och hur vi ska behandla varandra vi människor. Allt vi gör för varandra måste ske med kärlek ifrån hjärtat, respekt till allt levande, ärlighet, och helt utan krav. Allt måste ske av egen vilja.

Så är jag tillbaka i köket där vi just har fått ett budskap om att vi måste fly. Den första chocken har lagt sig, och vi sätter oss tillsammans och ber. Det känns som om min far står bakom mig och pratar lugnande med mig, han lägger sina händer på mina axlar. Jag kan känna det rent fysiskt så jag vänder mig om och ser honom stå där. De andra vid bordet ser honom också, det liksom lyser om honom. Han berättar för oss att de som är på väg för att döda oss kommer att se på sina liv med andra ögon, vi ska ta emot dem som våra egna älskade bröder, de kommer att resa tillbaka till Rom utan att ha utfört sitt arbete. De kommer att återvända senare för att arbeta tillsammans med oss. Han säger att allt kommer att bli bra och att vi kan fortsätta med allt gott vi arbetar med i lugn och ro. Jag blir helt lugn och trygg inom mig, nu vet jag att allt kommer att bli bra, för jag vet att jag kan lita på min far.

När min far har talat färdig försvinner han, och vi sitter stilla en lång stund utan att prata. Alla är lika lugna och samlade, även mannen som är krigare. Han är också lugn, men vill stanna kvar tills männen från Rom har varit här, för att vara helt säker på att vi är skyddade. Visst får han stanna hos oss, det är bara trevligt att få veta mer om omvärlden och allt spännande som han berättar för oss. Han har rest runt världen med båt och på hästryggen för att skydda och bevara vår släkt i många år. Allt han berättar känns som en enda saga. Det är svårt att se honom som krigare när han är så god och snäll på alla sätt, han ser mest ut som en stor snäll björn. Fast han luktar pyton, han behöver bada. Vilket jag säger till honom och alla skrattar befriat. Jodå han ska bada.

Livet fortsätter som vanligt igen i vårt lilla samhälle, alla har en nära vänskap och vi känner varandra mycket väl. Vi behandlar varandra med en djup kärlek och respekt. Här finns glädje, kärlek, jämlikhet och samverkan.

I detta samhälle finns en trädgård som är fylld av magi och underbara energier. Det känns som om älvorna och naturens småfolk bor i denna trädgård. Jag dvs den unga kvinnan brukar smita dit när det finns en ledig stund över i utbildningen. Jag brukar sitta i gräset under ett träd och njuta av allt som finns där, blommor, träd, porlande livgivande vatten från en outsinlig källa och allt annat liv som visar sig när jag kommer in i ett förändrat medvetandetillstånd. Jag pratar med småfolket och älvorna, de berättar att de trivs i trädgården med energier som kommer direkt från Gudinnan Moder Jord. De berättar att denna plats är skyddad av energierna som är läkande, och att platsen alltid kommer att finnas kvar liksom den alltid har funnits. Den kommer att bli vackrare med åren, och uppskattas av många. Småfolket och älvorna berättar sagor om framtiden och historien för mig här.

Några dagar efter att vi fått beskedet ifrån krigaren befinner jag mig i den magiska trädgården när jag hör ryttare komma in i samhället. De kommer in i galopp, och det brukar vi inte göra, därför vet jag att det inte är någon ifrån vårt samhälle. Männen ifrån Rom som är hitsända för att döda oss har kommit, och jag tänker välkomna dem som mina egna bröder. Jag reser mig upp och går lugnt för att möta dem.

Det är redan ganska många som har samlats för att hälsa på nykomlingarna, och välkomna dem till vårt samhälle. Männen som är fyra till antal ser lite osäkert på varandra, precis som om de inte vet hur de ska reagera. De är inte klädda som krigare, utan förklädda till köpmän. Mannen i min familj går fram och hälsar dem välkomna, och ber dem att äta tillsammans med oss på kvällen. Han visar dem runt till de platser som han tror att de skulle kunna vara intresserade av, och de får även besöka huset där vi vårdar våra sjuka. Han berättar allt om vårt samhälle för dem, och det verkar som att männen blir lugnare.

2011 04 25

När vi sitter tillsammans runt bordet och äter på kvällen kan jag studera de fyra männen i smyg. En av dem är nog bara ett par år äldre än mig och mycket vacker. Jag känner mig dragen till honom. Han har vackra bruna ögon och ett milt vänligt sätt. Blir lite blyg, men samtidigt intresserad av att veta mer om honom, så jag ställer frågor till honom. Han berättar om sina föräldrar och syskon, men inte mycket om sig själv.

Dagarna går och männen stannar kvar, varför vet jag inte, men det verkar som att de trivs med att arbeta tillsammans med oss. Eller så vill de bara veta mer om det sätt vi lever på. Jag träffar enbart de fyra männen på kvällarna när vi äter. Jag har min utbildning med växter, läkedom och skörd att tänka på.

En dag när jag har smitit ifrån för att vara en stund i den magiska trädgården kommer mannen som har fångat mitt intresse också dit. Han kan inte se mig för jag sitter vid ett träd med grenar som går ner emot marken. Det blir liksom en grotta inne vid stammen, därinne sitter jag och drömmer mig bort en stund och pratar med naturväsen som också bor i trädgården.

Mannen sätter sig på en bänk och ser ledsen ut, jag vill trösta honom och går fram till honom och frågar hur det är.

Mannen rycker till och blir vaksam när jag kommer fram, men han slappnar av när han ser att det är jag. Ett litet leende smyger sig fram över hans läppar, och han ser glad ut i ögonen.

- Jag sitter och tänker på att vi snart måste resa härifrån, och jag vill ärligt talat inte resa, för jag trivs så bra här, säger han, och det känns som om det är ett ärligt svar.

- Varför måste Ni resa? Ni kan ju stanna. Ni gör alla mycket nytta i allt arbete, och det verkar som om Ni är intresserade av att leva som vi gör.

- Vi har ett arbete att sköta, och måste infinna oss för att redovisa vad vi har sålt.

- Jag vet att Ni är här för att döda oss, säger jag utan att anklaga honom. Varför vill Ni göra det?

Mannen bryter ihop och tårar börjar rinna på hans kinder.

- Vi visste inte mer än så när vi gav oss iväg, vi är soldater som lyder order och har aldrig sett hur Ni lever eller vilka Ni är. Ingen av oss vill utföra det arbete som vi kom för att göra, och därför vill vi inte resa härifrån, vi trivs alla i Ert samhälle. Dessutom har jag blivit förälskad i en kvinna här.

Mitt hjärta tar ett skutt när han säger att han har blivit förälskad i en kvinna, tänk om det är i mig...nej det vågar jag inte tro på, men jag känner hur mina kinder blir röda. Jag är absolut förälskad i mannen framför mig. Jag erkänner att jag också har blivit förälskad i en man.

Mannen står nu framför mig och ser på mig med ögon fulla av kärlek, herregud så vacker han är.

Han säger att vad som än händer kommer han att älska mig över allt i hela världen. Han pratar med mig och om mig, och jag är jättelycklig. Ren magnetism gör att vi står med armarna runt varandra och kysser varandra. Jösses vilken känsla! Två nyförälskade unga som just har förklarat varandra sin eviga kärlek.

Han säger att han måste resa iväg, men att han kommer att återvända så snart det bara går. Han ska försöka få sina vänner att gå med på en plan som han har tänkt ut.

De ska resa tillbaka, säga att de har utfört sitt uppdrag och återvända tillsammans när deras kontraktstid som soldater är slut. Två år kommer det att ta innan de kan återvända, det känns om en evighet, men det är en bra lösning. Dock blir det en prövning för dem att gå tillbaka till soldatlivet som de inte längre vill ha.

Alla känner till vår förälskelse, det går inte att dölja, och vi är lyckliga några dagar.

De reser iväg utan att ha utfört sitt uppdrag, och har fått något med sig som gör att deras ledare kommer att tro på att de har utfört sitt arbete att döda oss. Det ser ut som ett smycke, med två ringar som går samman på mitten. En symbol för enhet och som är en del av vår kunskap. Utan kunskapen kan inte symbolen användas på rätt sätt. Ett enkelt offer från min familj för att männen ska bli trodda.

Det är min fars bror som har gett dem smycket. Min mors livvakt följer med för att finnas till hands för dem ifall de skulle behöva hjälp att fly.

Två år är en evighet när man är ung och nyförälskad. Det blir en tid fylld av oro och väntan. Samtidigt ett nytt steg i min utbildning, jag får lära mig mer om vår kunskap. Kärlekens väg, enhet och samförstånd. Jag får lära mig att allt är ett. Gud finns i oss alla, separation är en illusion skapad av rädsla. Här kommer Vesica Piscis in i mitt liv, en urgammal symbol som ger mig en enkel väg till himmelen och samhörighet. Jag vet inte varför vårt samhälle har tagit till sig denna symbol. Förmodligen är det innebörden som alltid har funnits i olika andliga arbete och utvecklats till ett starkt andligt redskap.

Jag får lära mig att meditera i denna symbol, och använda utrymmet i de båda cirklarna som en port att resa mellan dimensioner. Detta kan jag utföra i ett förändrat medvetandetillstånd, när jag mediterar eller ber. Jag kan se att min älskade vän mår bra med hjälp av detta sätt att resa med min själ. Dock kan han inte se mig, men jag tror att han kan känna att jag är nära, för han vänder sig ofta om och ser sig omkring med ett leende när jag är där. Jag kan se att han har valt att arbeta med soldaternas hästar istället för att döda människor som soldat. Ett sätt för honom att klara av väntan på att få återvända till vårt samhälle och till mig.

2011 05 01

Är det något mer jag ska veta om Vesica Piscis och Chalice Wells?

Jag ser på avstånd hur den unga kvinnan och hennes älskade återförenas. De gifter sig, får tre barn, och lever lyckliga tillsammans i samhället som är byggt på kärlek och samarbete.

Jag tror att jag har sett tillräckligt ifrån platsen Chalice Wells, och ifrån kunskapen som den unga kvinnan fick i sitt liv. Kanske återkommer jag någon annan gång till hennes liv, det var mycket intressant.

Ska jag veta något mer om Vesica Piscis?

När jag tänker på formen av två cirklar som går samman, känns det precis som om en man kommer emot mig, en man som har gått ut genom Vesica Piscis och använt den som en tidsport, eller dimensionsport.

- Mannen som är välbekant för mig säger något till hälsning och håller sin vänstra hand höjd och den högra på hjärtchackrat.

- Vad betyder det ordet? Det hörs som Avé eller Javé.

- Det är bara ett ord man säger istället för hej, lite mera högtidligt och kärleksfullt. Ungefär som "Jag ser Dig".

- Kan Du berätta för mig mer om Vesican?

- Den grundläggande känslan när två separata cirklar möts och går samman till Vesican är den Universella kunskapen och visdomskällan till att vi alla är ett. Det finns inte någon separation trots att Du kan känna Dig som en helt separat cirkel, när du möter en annan cirkel kan ni smälta samman till ett. Ni är ett, Du är ett med precis allt som finns.

- Är det så enkelt?

- Ja, det är så enkelt.

- Kan Du förklara lite mera, så att jag förstår?

- Du kommer ifrån samma källa som alla andra, Ni har samma grundämnen rent fysiskt, och Era själar har mötts på många olika plan för att lära av varandra. Du är samma som alla andra, det är bara det att ni upplever olika nivåer av kunskap. Gud lär er att samarbeta för att finna den sanna kärleken till varandra. Ni är på Jorden för att uppleva många olika nivåer av kärlek. Den allra högsta är att älska sig själv lika mycket som sin nästa. När Du gör det, älskar du också gud.

- Är det något mer som vi kan göra med Vesican?

- Det finns mycket som kan göras med formen, men kunskapen kommer med att man använder formen.

- Hur ska jag använda formen?

- Det får du själv komma på.

- OK, är det något mer jag ska veta just nu?

- Nej, nu ska Du arbeta för Dig själv.

- OK, tack.

- Vandra i frid min vän.

Då så får jag börja träna och arbeta med Vesica Piscis. Ska bli intressant. Får se vart det leder.

Tack för att Du har läst,

Berit

2011 06 10

Lite mer än en månad har gått och jag har inte ens hunnit tänka på att arbeta med Vesican förrän nu. Det har varit lite mycket av det mesta en tid. Har tagit en sak i taget, och tänjt på tiden så jag har hunnit med allt. Till och med hunnit se hur ljuvligt vacker naturen är i Maj, blommorna i min trädgård trivs och det växer så det knakar i alla rabatter. Härligt! 

Nu ska jag försöka göra något med Vesican.

Ser formen för min inre syn, det känns som om formen är i någon gul metall, tredimensionell. Det tre olika mellanrummen verkar vara flytande luft, det är enbart utrymmet i mitten som lockar mig. Jag står framför Vesican, den är lika hög som jag, eller jag är lika liten som den. Har ingen uppfattning om storlek, men jag känner mig som mig själv. Inte som någon från en annan tid.

Ska jag gå in i det mittersta mellanrummet? Ja - Det känns som om jag inte kommer vidare annars.

Utan att röra vid kanterna tar jag ett kliv och går in i den mittersta delen. Den flytande luften är en ridå, man kan inte se bakom, men när man är i ridån så känns det som 3-4 cm av vatten som inte gör mig blöt.

På andra sidan är det helt vitt, tomt. En man kommer sakta gående en bit bort till vänster. Jag står kvar och väntar, ser ifall det är mig han ska möta. Jag står helt stilla för att inte hitta på något, vill inte skapa något med min fantasi, utan enbart känna denna vita tomhet. Mannen har stannat en bit bort, och det ser ut som han samtalar med någon jag inte kan se. Det ser ut som och känns som Jesus, men det har jag trott tidigare...så jag väntar för att se vad som händer.

Två gånger har jag fått känslan av att någon är 2 cm från mitt ansikte, blir tjock i huvudet och vimmelkantig, öronen slår lock. Jag är definitivt otränad för detta. Lugn.

Mannen börjar gå emot mig, jag böjer mitt huvud och hälsar honom med händerna sammanpressade framför mitt hjärta. Namasté.

- Du är väntad, följ med här, säger mannen när han har hälsat på mig.

Upps, vadå väntad, det var ju inte precis så att jag planerade detta...eller? Mannen ser ut som Jesus, men jag hinner inte studera närmare förrän han har gått iväg och jag har fullt upp med att följa efter hans ryggtavla som försvinner ifall jag kommer för långt efter.

- Varför är allt vitt? frågar jag.

- Det är för att du inte ska bli distraherad just nu.

- OK, tack...är det jag som skapar denna dimension?

- Nej, du har kommit hit för att lära dig mera.

- Vet inte ifall jag är redo för det. Har nog arbetat lite för mycket och känner mig mycket otränad.

- Då är det dags att träna igen, detta är bara en inledning till ett arbete som du själv kan välja ifall du vill utföra.

- Just nu är jag yr, kan du hjälpa mig att få ner frekvensen för jag blir tjock i huvudet ibland och det känns obehagligt.

- Det brukar underlätta ifall du andas, säger mannen med ett snett leende.

- Jag inser att min andning nästan har upphört och tar ett djupt andetag, så nu känns det bättre. Tack för påminnelsen. Tar några djupa andetag, och ser att vi har kommit fram till ett fyrkantigt vitt rum, mitt på det vita marmorgolvet står två stolar. Vi sätter oss på vars en.

Väntar vi på någon? frågar jag

- Ja det kan man säga, vi väntar på dig. Du måste ta det lugnt, blunda och andas lugnt, lyssna, se och hör.

Jag reser mig och hämtar en kopp kaffe, går som i dimma, men måste komma ur känslan av att tvunget uppleva/prestera något. Inser att detta är helt nytt och slappnar av.

- Ok jag lyssnar.

- Bra, härifrån ska du låta din själ vandra fritt, tillåt den att resa iväg.

- Hur gör jag då?

- Ta mina händer så kommer du att förstå.

Så fort jag tar mannens händer i mina flyger vi båda rakt upp med en fart som känns som en raket, genom tid och rum ut i ren rymd, till tidens början på en halv sekund.

- Hu, det var snabbt, vad vill du visa mig?

- Förstår du inte det? Inser du inte att allt är skapat av dig för att gud ska få en upplevelse av livet genom dig och alla andra. Gud finns i dig liksom var och en annan individ, sten, djur, växt, vatten, planet. Gud finns i allt, liksom du finns i allt. Sedan tidens början har allt samma grundämnen, ni är alla del av dessa ämnen. Du finns i allt och alla.

- Varför säger du att jag har skapat allt för att gud ska uppleva allt.

- Gud och du är samma sak, gud finns inom dig och alla andra. Förstår du inte att ni har upplevt separerande känslor för att ni tror att ni är skilda från varandra och gud, när det egentligen är helt tvärtom. Ni är samma, ni är ett med varandra och Gud.

Separationens tid är förbi, inse att ni är ett.

- Hur ska vi inse detta?

- Genom aktiv bön eller meditation, gå in i er själv och känn känslan av enhet, kärlek och fred. Ni är så många idag som önskar och arbetar för fred på alla plan. Känn fred inom er, och känn kärlek inom er. Ni skapar med era känslor och er avsikt.

- Jag kan inte fokusera längre, kan vi gå tillbaka nu?

Så är vi tillbaka i det vita rummet med de två stolarna.

- Tack för den trippen, säger jag, nu måste jag gå tillbaka, är okoncentrerad.

- Återkom snart, säger mannen och bugar.

Jag säger på återseende och bugar, sen går jag tillbaka till Vesican som ser likadan ut på denna sida. Tar ett kliv in i dimensionsmellanrummet, går över, tar ett djupt andetag och ser hur Vesican sakta upplöses från min inre syn.

2011 07 23

Just nu är mitt liv inte precis fyllt av den lediga tid jag verkligen skulle behöva. Därför tar det ganska lång tid innan jag har möjlighet att träna med detta arbete. Idag blir en bra dag.

Det känns som om jag befinner mig i en kyrka med kala vägar. Vita lite flagnade väggar, stengolv, högt i tak. Jag sitter på knä på stengolvet, någon står framför mig med handen på mitt huvud.

jag känner mig lugn och trygg, jag har en orubblig tro på något jag kallar gud. Den gud är ren kärlek och finns i allting i alla tider och dimensioner. Jag ser hur allt hänger samman medan jag sitter på knä på det kalla stengolvet. Jag ser hur jag smälter samman med precis allting. Jord, hav, vatten, vind, rymd, djuren, växer, elden. Jag är allt samtidigt och ingenting. Jag är jag, med en respekt för allt som finns. Varför kan jag inte alltid leva så? Varför kan jag inte alltid bara låta allting vara precis som det är? Varför måste jag alltid försöka hjälpa? Varför kan jag inte bara inse att det räcker med att bara vara? Allt är perfekt precis som det är. Nej det är inte perfekt, annars hade jag inte sett att jag kan hjälpa.... Varför är det bara jag som ser detta? Vem bestämmer när det är perfekt eller tillräckligt bra? Vem är jag att bestämma något sådant? Alla måste få ta sitt eget ansvar för att göra så bra som möjligt av sina egna liv. Jag blir ledsen när jag ser människor som inte bryr sig om att ta tag i sina liv, när de inte ser eller orkar göra något åt det. Då vill jag försöka visa att det finns en annan väg, men jag kan inte ge dem ett annat liv förrän de själv inser att det är deras egna ansvar. Jag kan inte göra detta åt dem, enbart visa dem en väg som de själva måste gå.

Handen tas bort från mitt huvud och jag reser mig upp. Jag ställer mig framför väggen och en bild av Vesican visar sig i väggen. Det liksom lyser av en glödande energi i mellanrummen, och jag tar ett kliv rakt in i mitten. Det känns som att gå i vatten utan att bli blöt, ca en halvmeter. På andra sidan känner jag att Vesican är bakom min rygg, men jag har fullt upp med att försöka se vad som finns på andra sidan. Helt tomt...ingenting alls. Jag väntar.

En man i lång vit klädnad kommer sakta gående emot mig, det ser ut att vara Jesus. Jag hälsar på honom och han tar min hand och leder mig längs en lite grusväg. Det ser ut att vara ängar vid sidorna, men jag kan inte se, det är dimmigt. Känner mig lugn och tom på allt, känslor och bilder.

Så sitter jag på en stol vid ett stenbord, vita duvor och röda rosor. Jesus sitter vid andra sidan av det runda bordet, en kvinna kommer gående. Hon är vacker, har långt rödbrunt hår utslaget över axlarna, grön sammetsklänning med vit spets och guldbroderier. Jesus reser sig och ställer sig vid sidan om kvinnan och tar hennes arm i sin. Båda räcker var sin hand till mig och jag reser mig upp och följer med.

blå himmel, moln, soligt ljummig vind...tiden läker alla sår. Det är dags att lära sig mera. Tiden är inne för mognad och lärdom.

En stor välvd träport öppnas framför mig, och vi går in tillsammans. Vi kommer in i en sal med välvt tak, kolonner som håller uppe taket, blankpolerat marmorgolv. Det ser orientaliskt ut. Otroligt vackert, massor av människor som går lite hit o dit. Vi går upp för en trappa, genom en korridor och kommer in i en sal som ser ut som en oval teaterlokal. Jesus och kvinnan går fram på ett podium som står framför alla åhörare, jag går och sätter mig tillsammans med alla som ska lyssna på vad de vill berätta.

" Var hälsade!

Tiden är inne för ett skifte i medvetande. Ni är alla del av detta skifte och kommer att vara delaktiga i arbetet som sker.  Tidpunkten är vald för att ni alla ska ha hunnit inse att medvetandeförändring och en höjning av medvetandegraden kommer att ske med detta skifte i tiden. Liksom alla andra har Ni valt att födas till denna tid av förändring, och vi vill på detta sätt få er att inse vikten av att vara i ert innersta lugna tillstånd. Lev kärleksfullt i alla situationer. Välj bort ilska och irritation. Just nu är dessa känslor tändvätska till negativ påverkan. Fall inte i dessa gropar, många av er har redan gjort detta, och får arbeta med dubbel styrka för att komma ur negativa tankesätt. Var alltid kärleksfulla och hjälpsamma i alla lägen, tro på att du kan hjälpa och leda andra genom att vara ett exempel på hur du lever ditt liv. Välj dina tankar och känslor med omsorg, du skapar ditt och andras liv med dem.

Tro och tillit är stöttestenar i allt liv, även ditt."

Inser att jag måste gå tillbaka, kan inte koncentrera mig längre utan börjar fladdra med mina tankar.

jag måste verkligen träna upp mig.

Tack.